Roberto – Sida 14 – Fly vardagen

Från Viña söderut

Vi kunde lätt ha stannat i Viña i en vecka men vi ville söderut så det blev två nätter. Vi ville dessutom vidare till Santiago för att titta på Avatar i 3D. Vi lyckades efter lite motgångar se den och den var klart värd besväret (Mer om detta här: Biofreaks). Storyn i filmen är kass men det uppvägs av hur vacker filmen är. Ögongodis 🙂

Det blev 3 nätter i Santiago och sen var det dags att ge sig iväg mot allt det gröna. Så fort vi nämner för folk att vi ska söderut brister de ut i lovord om hur otroligt vackert det är. Detta gjorde oss såklart inte mindre sugna och vi satte av relativt tidigt från Santiago. Vår gps är, liksom vi, lite mer friluftsorienterad vilket leder till att den blir lite förvirrad i stadstrafik. Tog oss minst en timme att hitta ut ur Santiago. Till gps:ens försvar kan vi dock säga att vi hade ställt in den på att undvika motorvägar, inte en så lätt sak att göra i en storstad.

Som alltid infinner sig en känsla av välbehag och frihet så fort man sätter sig på hojen. Vi undvek som vanligt motorvägen (ruta 5) och letade oss sakta men säkert söderut.

Vi insåg tidigt att det skulle bli svårt att hitta en campingplats så nära Santiago då all mark är privat och det var ont om skog att gömma sig i. Vi lyckades hitta en camping bredvid en sjö. För första gången campade vi på gräs. Väldigt skönt att kunna lägga saker på marken utan att de blev sandiga. Lite lyxcamping var det då man fick ett eget litet ”bås” med bord, tak och eluttag 🙂

Att campa är ganska vanligt i Chile. Skillnaden mellan Sverige och Chile är att här åker hela familjen iväg och campar. Och hela familjen betyder minst 3-4 tält och runt 20 personer 🙂 Stora familjetält med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Vi såg en familj som glatt satt bänkade framfär en storbildstv.

Vi tillhör inte de vanligaste campinggästerna så vi drar till oss lite uppmärksamhet när vi kommer. Så fort vi stannat kommer det alltd fram någon och hälsar. Denna gång en man, Carlos, som bjöd Jonas på en traditionell chilensk drink, vin med konserverad frukt i. Och senare en drink bestående av vin och coca-cola. Båda lika goda enligt Jonas.

På kvällen satt vi i sällskap av Carlos och hans familj och vänner på en pir och fiskade. Blev inte så många fiskar men väldigt trevligt. Carlos var för övrigt 26 år och hade två barn, varav en var 10 år. Lite skillnad.

Som vanligt väntade en god natts sömn även om vi nu tar på oss underställ när vi ska sova då det är betydligt kyligare på kvällarna nu.

Ha det bäst!

Bildspel

VIP behandling i en halvfärdig restaurang

Fortsättning på förra inlägget

Upp på hojen igen för att fortsätta köra på grusvägar som sakta men säkert tog oss nedför berget vi dagen innan jobbat oss upp för. En nedförsbacke som varade flera kilometer. Det kom fler tunnlar, en minnesvärd var en som svängde ganska kraftigt och som kort och gott hette, ”Tunel Curvo”. Ingen av dem hade järnvägsspåret kvar så den mest minnesvärda var ändå den första från dagen innan.

Att köra på grusvägar tar på krafterna och när det var dags att äta lunch befann vi oss i en liten by (se Lunch 5 i närheten av Salamanca på vår karta på förstasidan) där vi gick in i en almacen (liten jourbutik typ) och frågade om de hade piroger eller något annat ätbart. Damen bakom disken säger först nej men tänker sedan efter och ropar till ett av barnen som sitter och spelar datorspel i butiken ”Spring och fråga din mamma om hon har lite mat att erbjuda dessa ungdomar som är hungriga”. Lillkillen springer iväg och återkommer snart med ett ”Ja fast det är inte riktigt klart än”. En minut senare dyker mamman upp och frågar om vi kan tänka oss att vänta medans hon gör klart maten. Visst, inga problem alls, säger vi, vi har inte bråttom någonstans. Hon ler och ber oss vänta så ska hon fixa iordning.

Det visar sig efter ett tag att de ska öppna en restaurang inom kort men att det inte är färdigbyggt än. Vi får VIP-behandling och blir nyfiket utfrågade av först sonen och sedan en bekant. Efter en 20 minuter kommer mamman och hämtar oss och vi får sätta oss i en ej färdigbyggd, men likväl fin, liten lokal. Sedan kommer mamman in med nybakat bröd, två skålar med getost och en stor flaska coca-cola. Förätten. Allt producerat i byn (förutom colan då). Sen kommer varmrätten som visar sig vara ”Pastel de Choclo” som är en ungsbakad majsgratäng och är himmelsk god. Hon förklarar att alla ingredienser kommer från byn, allt från majsen till oliverna. Varje portion skulle räckt för att mätta en mindre familj. Vi kämpade tappert i oss så mycket vi orkade och lyckades faktiskt få i oss minst 2/3. Vad kostade då hela kalaset? 75 kr. För båda.

Vi får en guidad tur runt huset och trädgården där allt odlas. Hur fint som helst och mamman var tydligt stolt och blev väldigt glad över vår uppskattning. Vi förvånas än en gång över den otroliga gästvänligheten vi hela tiden stöter på i Chile.

Sen upp på hojarna igen för att rulla vidare. En väldans tur att vi har motorer på hojarna då det var med nöd och näppe som vi ens orkade gasa 😉

Dagen var inte slut än och bjöd på ännu en upplevelse, nämligen kustvägen mellan La Ligua och Viña del Mar som var, kort och gott, magisk.

Och räckte det med detta? Nej, i Viña väntade världens snällaste moster med familj som bjöd på en riktig,riktigt god middag. Sen väntade två sköna sängar och en god natt sömn efter en minst sagt händelserik dag.

Ha det bäst!

Bildspel

Halvläskig tunnel på väg söderut

Vi är nu i staden Concepción som ligger ganska mitt i Chile. Vi arbetar oss långsamt söderut i Chile och det är hur fint som helst. Vi har varit lite lost i skogen och inte haft tillgång till internet så vi har hamnat lite efter med bloggen. Så vi tar det, liksom tempot för vår resa, lite i taget 🙂

Detta är från resan mellan La Serena och Viña del Mar som började med underbara och slingriga vägar i bergen längs med väg 43 (se vår fina karta).

Vi svängde av de asfalterade vägarna och letade upp vad vi hoppades skulle vara fina grusvägar. Och tänka sig, det var det. Det dammade en hel del, vilket också var helt i sin ordning. Vi körde bara fel en gång (skyltningen lämnar en del att önska) men det gjorde inte så mycket då vi hamnade i en dal med det passande namnet ”Valle Hermoso” som betyder ”Den vackra dalen”. Och vackert var det.

Körde tillbaka, hittade en väg som gick längs med ett järnvägsspår och tänkte ”Den måste ju leda någonstans”. Och det gjorde den också. Fast det var tur att vi frågade om vägen då vi fick tipset om att köra en väg som skulle ta oss genom en tunnel och som var mycket bättre än den som gick över bergen där det var svårt att hitta rätt bland många småvägar. Mannen som gav oss tipset la till, lite appropå bara, att det var en järnvägstunnel man åkte igenom. Om det fortfarande gick tåg eller inte var lite oklart.

Vi kom fram till tunneln, bestämde att det med allra största sannolikhet inte gick några tåg (vi hade inte sett några iallafall) och körde in i en mörk, smal tunnel. Jonas valde att köra i spåret (snacka om tvättbräda) och jag valde att köra vid sidan av. Mina packväskor var som mest en 30 cm från väggen så det var lite smånervöst. Tunneln var förvånandsvärd lång och det var total mörker. Spännande värre. Till sist glimmade det till en liten ljusglimt långt framme. Första tanken ”hoppas verkligen det där är dagsljus..:”. Inte mycket att göra, tunneln var för smal för att vända i. Självklart var det dagsljus och det blev väldigt uppenbart att det inte gått tåg på länge då det efter tunneln saknades spår.

Efter tunneln var det dags att slå läger och vilken tur då att vi var 1200 m.ö.h, på en platå med underbar utsikt, fina kaktusar och en massa torr ved. Blev en skön brasa, ett par fina nattbilder och en god natts sömn.

Tips: Vi är nu officiellt ute på en expedition, visst låter det lite tufft? Expedition. Kolla på primus.se, gå in under fliken ”Primus was here”, klicka på ”Expeditioner” och sedan ”Jonas och Roberto”. Roligt!

Bildspel

Intensiv körglädje

Det är som att köra i en tavla. Hela tiden. Så stora landskap att ens förflyttning i dem knappt är märkbar. En konstigt underbar känsla att susa fram i 80 km/h utan någon påtaglig känsla av att förflytta sig framåt. Vägen bara fortsätter. Har ett par gånger fått sätta ner foten och känna på vägen för att övertyga mig själv om att ”Nej, jag står inte still”.

Den intensiva körglädje som infinner sig har jag sällan upplevt. Första turen med bilen efter körkortet kommer nära. Första turen med hojen också. Men aldrig så länge och så intensivt som här. Och det finns mycket väg att åka på. Cirka 5150 km från Arica i norr till Punta Arenas i söder. Vi har i dagsläget kört nästan 5000 km men är inte i närheten av Punta Arenas än, vi har inte så bråttom och vem har någonsin sagt att den roligaste vägen är den raka vägen?

Så varför tveka? Bara att packa ner hojen, skicka den över Atlanten och sen gasa och köra.

Albumet nedan innehåller 35 bilder som nästan alla är tagna medans vi kör. Titta på vår kamerautrustningssida för att se hur vi tar bilderna.

Ha det bäst!

Jonas: För att inte någons mamma ska bli orolig 😉 kanske jag bara ska nämna att de järnvägstunnlar vi åkte igenom sedan 40år varit nerlagda, och numera är del av en fantastiskt fin väg genom berg och dalar. Mer om den vägen på bloggen inom kort!

Bildspel

Det luktar grönt!

När man varit utan något som man är van vid en längre period blir upplevelsen av när man återfår detta något väldigt stark. När man är ute och vandrar i flera dagar så känner man lukten av parfym, tvättmedel, avgaser väldigt tydligt och skarpt. Smaksinnet blir också bättre. Man inser också hur van man är att få i sig socker. Det är en njutning att dricka en kall läsk som om det var första gången. En känsla av välbehag som nästan känns otillåten 😉

Liknande fenomen uppstår nu. Luktsinnet påverkas och går man omkring i en stad känner man lukten av alla som passerar väldigt tydligt. Som tur är använder människor deo och parfym så detta är en väldigt trevlig upplevelse 🙂

Mest påtagligt är dock lukten av allt grönt. Efter öknen är detta som en drog för näsan, som uppenbarligen lidit av grav abstinens efter klorofyll. Bor man i Sverige får man en liknande känsla på våren när allt det gröna återkommer. Atacamaöknen är väldigt, väldigt ogrönt så det är väl inte så konstigt att känslan blir så stark.

Efter en dags körning är man, liksom efter en dags vandring, skönt mör och trött i kroppen. Det är en behaglig kroppslig trötthet. Man verkligen känner att man tagit sig någonstans och man är så självbelåten att man nästan skäms. Nästan.

I La Serena väntade ett hus på oss som vi fick låna av bekanta i Sverige. Det var hur fint som helst och vi kunde leva lyxliv med allt från att duscha varje dag till biobesök. Alltid när man reser med lite packning och utan att ha tillgång till alla vardagens bekvämligheter så upptäcker man just hur mycket man faktiskt uppskattar dessa. Att ha tillgång till rinnande vatten. En toalettstol. Glas och bestick. El. Spis. Bord. Dörrar. Och en miljon andra saker som man annars inte tänker på och tar som självklara.

Vi fick möjlighet att inte bara tvätta alla kläder utan även hojarna. De var väldigt dammiga och vi undrade om luftfiltret var igensatt men det visade sig att det i princip var helt rent. Bra grejer 🙂 Gick igenom, smörjde, drog åt och tvättade hojarna en hel dag. De blev som nya. Liksom vi.

Från La Serena är det nära till en dal, Valle Elqui. Vi lämnade all packning i huset och tog en dagstur. Som alltid när man lämnar packningen blir hojen lätt, pigg och väldigt lättkörd.

Vägarna i dalen var asfalterade och i riktigt bra skick. Detta gjorde det väldigt roligt att köra då vägen slingrade sig fram längs med bergsväggarna (slingerbulten nära Rosenhill i all ära men den var ingenting jämfört med detta). Bara att lägga sig i kurvorna och njuta. Vi fick båda flash-backs från vår vandring genom Tiger Leaping Gorge i Kina. Inte så konstigt då det också var en stor dal där allt var väldigt grönt.

Vi stannade vid ett tillfälle till vid vägen och köpte druvor. Det var de godaste druvorna någonsin. Små, hårda, kärnfria och söta. Koncistensen påminnde mer om äpple än om druva. Här förstod vi hur druvor egentligen ska smaka. Dessutom kostade ett kilo c:a 5 kr.

Stannade i fyra dagar och sen kände vi att det var dags att dra vidare. Huset såg ut som ett bombnedslag. Inte så att det var smutsigt utan våra grejer låg precis överallt. När man har all packning komprimerad i små väskor blir det lätt så att man sprider ut sig när man väl har möjligheten. Som om grejerna själva protesterar mot att vara nedpackade när det faktiskt inte behövs.

Tills nästa gång, ha det bäst!

(Totalt körd sträcka hittills: 4853 km. Tips: Titta på våra nya sidor. Kamerautrustningssida, fraktsida, intercomsida)