Sista reseberättelse-inlägget som skrevs var från Concepción. En stad som nu ligger i ruiner efter ett jordskalv med styrkan 8.5 på richterskalan. Ett skalv 500 gånger (eller nått sånt) starkare än det som nyligen drabbade Haiti. Trots att Chile är van vid skalv och allt är byggt för att klara av dem så går det endast att förbereda sig till en viss gräns. 8.5 är en bra bit över den gränsen.

Det är svårt att föreställa sig att en stad som vi var vid för bara två veckor sedan nu är en katastrofzon.

Jag ser framför mig den fina gröna plazan (parken) där vi en hel eftermiddag satt i ett café och jobbade med bloggen. Där skrevs och schemalades det inlägg som med extremt dålig tajming publicerades precis innan skalvet. Allt detta är nu borta och en mängd människors liv har förstörts. Hur snabbt allt kan gå och hur maktlösa vi är mot naturens krafter. Jag är extremt glad över att vi inte var kvar i området och att alla i familjen klarat sig. Tack återigen för all omtanke och vi ska försöka vara lite mer precisa med var vi är för tillfället.

Vår resa fortsätter som sagt och efter Concepción åkte vi vidare söderut. Vi hade fått tips på ett fint vattenfall (Salto del Laja) och ett bra fiskeställe i närheten så vi åkte ditåt. Vattenfallet var rena cirkusen så vi nöjde oss med att titta på det från avstånd. Åkte på en grusväg längs med en floden ”Rio Laja” och hittade en väldigt mysig agro-camping.

Med agro-camping menas en camping utan varmdush, el eller andra bekvämligheter, dvs en helt vanligt camping. Vi fick åka genom en åker, mota bort lite kor och öppna ett stängsel för att ta oss dit. Det var hur fint som helst och Lellky hade flugfiskespöt framme innan hojen slutat rulla då vi slog läger precis vid floden. Det verkade väldigt lovande men det fanns lika mycket fisk i vattnet som folk i campingen, dvs nästan ingen alls. Spelade ingen större roll då det var galet fint och skönt i vattnet. Middagen bestod av, som så många andra gånger – tonfiskröra med pasta. Att det kan vara så gott dag efter dag 🙂

Dagen efter började med att jag la ner hojen precis innan vi skulle åka iväg. Anledning? Glömde skivbromslåset på. Att jag ens satte dit det var helt onödigt, mer en vanesak. Mosade ena sidoväskan och en blinkers knäcktes lite. Bara att ta av stället och börja mecka. Väskan delade på sig men det var lättfixat, bara ytterligare lite bulor på aluminiumet. Som tur var hade blinkersen bara knäckts lite och åkt ut. Bara att skruva av och pilla tillbaka. På med stället igen och rulla vidare mot en ny spännande dag.

Vid det här laget hade vi åkt c:a 6500 kilometer sen starten i Valparaiso den 29 december. Inte en enda gång har det känts betungande att sätta sig på hojen och köra. Varje gång är som första gången och en känsla av välbehag infinner sig så fort man rullat iväg. Är det inte lite fantastiskt att det kan vara så roligt att köra hoj?

Bildspel