Roberto – Sida 16 – Fly vardagen

På väg mot Geisers del Tatio

(skrevs 13 jan) Befinner oss just nu på c:a 4200 m.ö.h i tältet. Jag har lite huvudvärk vilket nog med största sannolikhet beror på höjen. Inte tar jag det lugnt heller utan måste givetvis iväg och ta en massa kort. Detta när man blir anfådd av att bara böja sig ner 🙂

Vi åkte från Antofagasta söndagen den 10:e. Det tog emot att lämna släktingarna men det var samtidigt otroligt skönt att vara på väg igen. Tanken var att ta oss till San Pedro utan att köra på motorvägen (Ruta 5). Det gick bra även om vi inte tog exakt den väg vi hade tänkt oss. Men med en karta från 2005 så tycker jag ändå vi lyckades ganska bra.

Övernattade i en gammal flodådra någonstans i öknen. Dagen efter hamnade vi i Calama och inte i San Pedro som tänkt men vi passade på att tanka och äta en fyra-rätters lunch för c:a 60 kr.

I San Pedro hittade vi ingen gratis-camping så vi körde helt enkelt en bit från San Pedro och hittade ett fint ställe under ett par träd, dessa visade sig ha mördar-taggar. Men det gick bra ändå.

Nu är det alltså onsdag om jag tänker rätt. Vi började dagen med att köra in till San Pedro och fixa lite kartor och mat. Sen körde vi till en flod med c:a 29-gradigt vatten…gissa om det var skönt!

Efter någon timme där körde vi vidare uppåt mot ”Los Géiseres del Tatio”. Vi har svängt av vägen och hittat ett riktigt bra camping-ställe. Så otroligt skönt att ha motorcyklar som tar sig fram lite överallt. Skönast är att inte behöva ta några turer och att inte behöva passa tider, utan vi gör allt i vårt tempo.

Imorgon kör vi vidare uppåt. Geisrarna ligger på 4300m så det ska bli väldigt intressant att se hur vi och motorcyklarna klarar höjden. Vi är väldigt nöjda med vår utrustning. Köket, Tarpen och pannlamporna från Primus funkar klockrent. Ställen från BMW är vi helt kära i. Det håller oss svala mitt på dagen i öknen och håller och varma på kvällarna. Stövlarna sitter som gjutna och det är inget problem att gå i dem långa sträckor.

Vi börjar få mer och mer rutin på hur det är att campa och resa runt med motorcyklar. Det är en hel del saker att tänka på och vi kommer hela tiden på småsaker som vi förbättrar och anpassar efter behov.

Är alldeles för trött för att fortsätta skriva nu så det får räcka. Imorgon blir en ny spännande dag!

Ha det bäst!

Bildspel

Dakar 2010

Vi tog en sväng ut i öknen igår och tittade på slutet av etapp 5 av Dakar. Det var torr, varmt och riktigt dammigt. Tycker synd om kamerautrustningen som nu behöver en rejäl rengörning. Det var riktigt kul att se alla fordon så nära inpå, mäktigt! Vi såg bland annat när Kapten Thomas Berglund (Nr.23) och Annie Seel (Nr.76) kom i mål.

Dakar rallyt har påverkat vår resa en hel del då många tror att vi deltar. Hela vägen upp från Valparaiso till Antofagasta var det folk som frågade om vi skulle vara med och som önskade oss lycka till.

Igår blev det dock lite väl extremt och vi fick känna på hur det måste vara att vara känd. Efter att vi tittat på slutet av etapp 5 åkte vi tillbaka mot Antofagasta. Det finns bara en väg så vi åkte samma väg som alla deltagare till viloplatsen vid Antofagastas landsmärke ”La Portada”.

Vägen dit kantades av människor och alla hälsade, skrek, vinkade och tog kort. Det var mycket trafik och köer då många ville till La Portada och titta. Dock inga problem för oss då vi åkte bredvid vägen och vid korsningar blev vi framvinkade av polisen som stoppade trafiken åt oss (!). Det var bara att vinka, le och köra vidare.

Väl framme åkte vi inte in i inhägnaden för alla deltagare då vi faktiskt inte är deltagare. Detta ledde till att vi parkerade utanför inhägnaden…big mistake. Folk flockades runt oss och ALLA skulle ha ett kort. Vi lämnade motorcyklarna och tänkte att det skulle lugna ner sig om vi gick en sväng. Det hjälpte inte. En promenad på kanske 50 meter tog 10 minuter då vi blev fotograferade minst 100 gånger med alla möjliga olika personer. Ingen idé att säga att vi inte deltog då ingen trodde vi pratade spanska och de brydde sig ändå inte. Måste ändå erkänna att våra ställ och motorcyklar är väldigt fina 🙂

Vägen hem var lika full av människor och bilar. Många som tutade, vinkade och hälsade. Vi åkte bredvid vägen och blev framsläpta av polisen. Just detta var väldigt bekvämt 🙂

På fredag ska vi se om vi kan hälsa på någon av de svenska deltagarna. Gärna Annie Seel då hon omnämnt våra motorcyklar som ”plast-dakarer” vilket vi tycker är väldigt roligt (och sant).

På söndag eller måndag åker vi vidare norrut. Vi är riktigt sugna på att komma iväg nu men inväntar helgen så att vi kan säga hej då till familjen här. Vi har haft det hur bra som helst och har även hunnit med att leka en del med motorcyklarna i öknen. HUR kul som helst.

Ha det bäst!

Bildspel

En vecka i en stuga vid havet

Att motorcyklarna blev försenade var ju tråkigt. Men det gav oss möjligheten att tacksamt kunna tacka ja till ett erbjudande från min moster om att få låna en stuga precis vid havet. Stugan ligger i ”La Ballena” som i sin tur ligger c:a 1 1/2 timmes bussresa från Viña del Mar.

Veckan spenderades med att titta på ”How I met your mother” (tack Jeanette och Niklas!) och med att gå på stranden och ta bilder. Ärligt talat var det serie-tittande vi gjorde mest av allt…mycket kul och det fick dagarna att gå fort 🙂

När det gäller motorcyklarna så ska de ha anlänt till Valparaiso i går. Idag söndag lastas de förhoppningsvis av så att vi kan hämta ut dem imorgon i bästa fall. Sen väntar oss en 1300 km lång resa till Antofagasta och vi ska göra vårt yttersta för att hinna dit till den 24:e…hehe…blir många timmar på motorcyklarna för att hinna. Men vi sådan sjuk abstinens att tanken på att sitta i minst 10 timmar per dag på hojen snarare lockar än avskräcker.

Vi har hört att det kommit en massa snö hemma och att det är väldigt kallt. Hoppas snön stannar så det blir en vit jul!

Ha de bäst!

Bildspel

El Morado Nationalpark

En mycket bra dag idag. Vi åkte till ett område som kallas ”El cajon del Maipo” (men heter San José del Maipo) där nationalparken ”El Morado” ligger. Parken ligger på 1800 meters höjd och man kan se bergstoppar på över 6000 m. Läste någonstans att man ska vara försiktig med att använda superlativ när man beskriver saker då det får läsaren att tappa intresset /bli avundsjuk/inte ta det som skrivs på allvar. Så jag säger såhär: Det var helt sjukt, galet, vansinnigt, otroligt, ofattbart vackert!

Och inte nog med detta. Vägarna bestod av grus! Grus i mängder! Det kanske säger sig självt att vi saknar våra motorcyklar. Resan till parken blev dock en intressant upplevelse ändå då vi åkte med min morbror Sergio som körde på grusvägarna som om de bestod av den finaste av asfalt och som om bilen var en fyrhjulsdriven suv och inte en liten toyota som sett sina bästa dagar. Fort gick det 🙂

Bildspel

En intensiv start på resan

”-Då har vi ett problem.”

Det är inte direkt vad man vill höra när man checkar in på Arlanda. Det är nog bland det sista man vill höra faktiskt. Helt plötsligt gick vi från att vara väldigt glada till väldigt nervösa.

Kvinnan bakom disken log och förklarade att vi inte fick åka till Chile om vi inte hade någon typ av bevis för att vi skulle lämna Chile inom 90 dagar efter ankomst. Det är nämligen så många dagar visumet gäller som man får när man kommer in i landet. Som tur var hon väldigt trevlig och föreslog hur vi skulle kunna lösa problemet. Hennes förslag kostade dock bara en massa pengar…inte bra.

Tänka, tänka, tänka. Jonas ringer resebyrån som vi bokade våra biljetter från och frågar om de kan hjälpa oss. Inga problem! De lägger in en bokning för oss och ger oss ett bokningsnummer som vi kan visa vid check-in disken. Givetvis ville de ha det på papper så Jonas sprang iväg och frågade vid biljettkassan om hjälp. De var schyssta och skrev ut vår bokning. Tillbaka till check-in, visa pappret och sen var allt ok. Byråkrati i ett nötskal. Bara man har ett fint papper så löser sig det mesta.

Lugnt flyg till Paris och sen lite kringflackande på flygplatsen innan vi hittade rätt terminal. Flygningen till Sao Paulo gick smidigt, vi gillar båda att flyga så tiden gick fort. Finns det något bättre än flygplansmat och att pilla med alla små förpackningar?

I Sao Paulo hamnade vi i en jättelång kö för alla som skulle flyga vidare. Vi hade c:a två timmar tills vårt flyg skulle gå, efter en timme i kön fick det räcka tyckte vi och frågade en person om vi skulle hinna med flyget. Han tog biljetten, knappade lite på en dator, gav tillbaka biljetten, tog oss ur kön och genom säkerhetskontrollen och sa: ”Terminal A, up the stairs, left and then follow the signs.” En liten paus och sen tillägger han ”Sir…run”. Vi tittade på varandra, skrattade och började springa 🙂 Det visade sig att de flyttat fram incheckningen en halvtimme så det var ingen fara egentligen, men det visste varken han eller vi då.

Vi fick inte sitta bredvid varandra på flyget till Santiago. För egen del minns jag inte så mycket av själva flygningen då jag satt försjunken i en mycket bra bok som jag köpte på Arlanda flygplats. Såhär står det på omslaget ”The Magicians is to Harry Potter as a shot of Irish whiskey is to a glass of weak tea.” Har läst halva boken nu och beskrivningen stämmer bra. Roligt!

Nu är vi hos min morbror och har precis njutit av en god lunch. Känns overkligt att faktiskt vara här. Lite omtumlande faktiskt. En titt ut genom fönstret visar mig blå himmel, gröna träd och en bergskedja…så hemma är jag i varje fall inte 🙂

Ha det bäst allihopa!

Författare: Roberto

På väg mot Geisers del Tatio

Dakar 2010

En vecka i en stuga vid havet

El Morado Nationalpark

En intensiv start på resan