Författare: Roberto

  • En sorgens tid

    Idag gick jag till jobbet. Ja, du läste rätt. Gick. Alltså satte en fot framför den andra, gång efter gång, hela vägen till jobbet. Visst tog detta antika, och ärligt talat något förlegade, färdsätt mig dit jag ville. Men allvarligt…hur kul är det?

    Lördagen var en mycket tung dag. De annars så vackra höstfärgerna och den underbara lukten av löv kändes mest som ett slag i ansiktet. Den annalkande vintern känns evig.

    Trots att denna tid på året återkommer varje år så är det inget man vänjer sig vid. Och trots att man vet, vet, vet att dagen åter kommer då solen värmer, då snön smälter, då fåglarna börjar kvittra, då grönskan återvänder och då ljuset vinner kampen över mörkret, så kan man inte hjälpa att känna en nästan paralyserande känsla av hopplöshet och dysterhet. Dagen för vinterförvaring av hojen har kommit.

    Sörj med oss.

    despair

  • Vandring längs sörmlandsleden – Hemfosa till Paradiset och Lida

    Att vandra är en underskattad aktivitet. När man väl tar sig ut kommer man ihåg just hur avkopplande och roligt det är. Jag och fyra vänner gav oss iväg på en vandring med fokus på ”lyx och mat”. Tanken var inte att gå långt utan att njuta av naturen och äta god mat. Något vi lyckades mycket bra med vilket ni snart ska få se. Tack vare en något överoptimistisk uppskattning av hastighet och sträcka blev det det dock en ganska lång vandring, detta gjorde å andra sidan att maten smakade extra gott.

    Och mat var något vi hade väldigt gott om…det är den första vandring jag gjort där ett sex-pack coca-cola var en del av provianten 🙂

    Fredag kväll tog vi oss med buss till Hemfosa och ett vindskydd som ligger precis vid Transjön. Där går etapp 5:3 till Paradiset. Här började något som kan liknas vid en orgie i matkonsumtion. Vi öppnade starkt med hamburgare grillade i tackjärn (ni som vandrat tidigare vet att detta vanligtvis inte räknas i vandringsutrustning då den väger en hel del). Till detta serverades rödvin samt coca-cola och en lagomt hälsosam mängd grillad halloumi.

    Lördagen inleddes med att Per stekte pannkakor, givetvis på den medtagna gjutjärnspannan. Till detta kunde man välja på allt från fruktsoppa till vetekakor med mjukost eller sylt. Och givetvis kaffe som bryggdes i den medtagna kaffepressen.

    (Sen gick vi en bit, c:a 7 km)

    Trots att lunchen enligt matsedeln ”bara” skulle bestå av färskpasta med pesto lyckades den överträffa sig själv med råge då Mette hittade kantareller. Tillsammans med lite grillad chorizo blev det helt plötsligt ännu en lyxmåltid som sköljdes ner av iskall coca-cola.

    (Sen gick vi ännu en bit…en ganska lång bit, säkert runt 1.3 mil)

    Till middagen drog vi på stort. De 2 kg älgstek som Mette hade med sig var givetvis den kulinariska höjdpunkten. Dock tätt följt av handpressad (eller gaffelpressad) potatismos med grädde och diverse kryddor, två (!) sortes svampsås gjord på dagsfärska kantareller samt resterande burkar coca-cola. Älgköttet var så perfekt grillat av Mette att man knappt kunde hålla sig från att liksom utsvultna vargar bara gapa och svälja.Vi höll det hela civiliserat men åt så stora mängder kött att de tänkta efterrätterna fick avblåsas (chokladkaka samt hajkbananer). Den medtagna litern mjölk fick istället användas i kaffet…

    Login för natten blev en nybyggd stuga med kamin vilket vi tyckte följde lyx-temat för resan alldeles förträffligt. Efter en varm och skön natt var det så äntligen dags för frukost! Det gick dock inte ner så mycket då magen fortfarande kämpade febrilt med gårdagens intag av kött.

    (Sen gick vi till Lida, kallt var det)

    Luchen intogs på Lida friluftsgård och bestod av den utomordentliga gulash-soppan som serveras på Lida friluftsgård. De sista kilometrarna hem gick fort och där planerades kvällens middag som bestod av grillade kebabbspett, lite halloumi, ris och chilensk pebré. Helgen rundades fint av med filmtittning på storbildskärm.  Det är inte svårt när det är lätt 😉

    Ha det bäst!

    Bilder från vandringen hittar du här!

  • Strejken äntligen över!

    Vägen tillbaka har varit lång. Många och långa möten mellan facket och övriga medarbetare. Arbetsmiljö och arbetsförhållanden har utretts. Avtal har skrivits, reviderats, slitits i stycken och skrivits om. Tills sist har vi dock kommit fram till en hållbar lösning som innebär att det till största del blir jag (Roberto) som tar hand om skrivandet och fotograferandet under, och efter, våra resor. Alltså är allt precis som vanligt 🙂 Skämt åsido så har det bara varit väldigt mycket att göra.

    Sist jag skrev var vi i Albanien. Vilket nu känns som en hel livstid sen. Lustigt det där, hur tiden bara…går.

    Vägen hem tog oss genom Makedonien, Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien och slutligen Polen. Ett inlägg som täckte allt detta skulle bli en mindre bok. Så för den här gången får det bli en liten sammanställning av de många intryck som resan genom Europa lämnade.

    En av sakerna vi fick se är hur mycket levnadsstandarden skiljer sig åt mellan de olika länderna. Europa förknippas nog av många med välstånd och hög levnadsstandard. Vi såg inte den extrema fattigdomen som man ofta stöter på i exempelvis Kambodja eller Laos. Men bara runt knuten finns fattigdomen och människor som får kämpa hårt för att överleva. Vi körde genom otaliga byar och samhällen där vägarna mest används av häst och vagn. Nu betyder inte detta att alla lever i misär och elände. Tvärtom fick vi berättat för oss (av en Rumänsk hotellarbetare) att många väljer att leva som man gjorde förr av tradition trots att de inte behöver göra det rent ekonomiskt. Hur det nu än är med det så får man se mycket man inte väntat sig när man färdas genom Europas länder på småvägar.

    Rumänien är det land som förvånade oss mest. Vacker natur, underbara vägar av alla dess typer och väldigt hjälpsamma människor. Det är nog ett av de få länderna i Europa där man fortfarande kan ta sin hoj och köra off-road utan att bli halshuggen av någon arg bonde. En ständig källa till fascination var de rumänska husen. Att ha ett eget hus är en viktig statussymbol och det läggs därför ner mycket tid och pengar på dem. Frågan ”Men vad ska grannen säga?” finns nog inte. Det finns knappt två hus som är lika i Rumänien. Det är en blandning av färger och arkitektur utan dess like, allt från kojor till mindre slott. De är nästan aldrig helt klara men likväl magnifika. Färgerna varierar lika mycket som storleken och formen, allt från chock-rosa till neon-grönt i en enda härlig blandning. Väldigt uppfriskande och man har hela tiden något att titta på.

    De sista dagarna på resan blev intensiva med mycket körning då vi, på grund av att vi blev sjuka i Rumänien, fick ont om tid. Vi tror det var maten på pizza/bar/hostelet vi sov på som var boven. Tips: Ser ett ställe sunkigt ut så är det troligtvis det. Vi körde 55 mil på en dag vilket för oss är som att springa ett maraton. I och med att vi var ute i sista sekunden fick vi ingen hytt på färjan från Gdansk till Nynäshamn utan det fick bli en favorit i repris och sova på golvet 🙂

    Mer om resan, och många fler bilder, kommer under hösten och vintern då berättelser om sommar, sol och äventyr gör sig allra bäst! Nu hägrar nästa resa i horisonten. Indien. Ett nytt mål och en ny dröm att sikta mot. Härligt 🙂

  • Albaninen – The place to be

    Oj vad kul det är att köra. Så pass att tiden till att skriva inlägg och fixa med bilder blir väldigt begränsad. Men nu sitter jag i ”Guest House Lin” i östra Albanien och tittar ut över sjön Ochra. Huset är som ett litet mini-reseort. Det ligger precis vid sjön och har en egen liten brygga. Trädgården har päron- och apelsinträd och familjen som driver stället är väldigt trevliga. Vilket gäller generellt i hela Albanien, de är väldigt trevliga och genuint glada över att hjälpa ett par vilsna hojåkare.

    Att vara vilse i Albanien är lätt då garmin-kartan över Albanien mest liknar en karta över en öken. Vill man åka off-road finns det hur mycket som helst att göra. Vi reser för tillfället med Lu från Tjeckien. Vi träffade på honom vid ”Blue Hole” som är, som namnet antyder, ett djupt hål som det strömmar sötvatten ifrån. Hålet är nästan 50 m djupt och vattnet är nog bland det renaste vatten man kan hitta. Vi badade (eller mest doppade då vattnet var c:a 10 grader) och åt lunch med Lu då vi frågade om han ville slå följe. Mycket roligt.

    Det är billigt att resa runt i Albanien och det finns, trots vad våra kartor visar, mycket att titta på. Från västkustens sandstränder till bergens skogar och floder. Skicket på vägarna varierar men är generellt väldigt bra. Det byggs och fixas precis överallt och inom ett par år kommer det att se väldigt annorlunda ut. Vill man åka off-road finns det hur mycket vägar / stigar / mark som helst att åka på och vi rekommenderar lätt att man åker hit. Dock med eget fordon då det i princip inte finns några allmänna färdmedel.

    Bensinen är billigast hittills på resan och kostar c:a 160 lek / liter vilket motsvarar runt 11 kr. I Grekland låg bensinen på 1.7 Euro / liter. Just det, Grekland! Höjdpunkten (förutom den goda maten och de underbara vägarna) var Meteora med dess kloster på bergstopparna.

    Nu ska jag dricka lite te, ta ett dopp i sjön och se hur lång tid övriga resenärer har tänkt sova egentligen 🙂

  • Grekland och vidare

    Efter Amalfi-kusten kände vi oss ganska mätta på Italien så vi styrde österut för att ta en färjan över till Grekland. Kan här nämna det ganska roliga faktumet att Italiens hålfot luktar väldigt illa. En kombination av lukter från stora industrier, bland annat pappersbruk, skapar en arom som passar bra ihop med den geografiska placeringen 🙂

    Värmerekordet hittills är 38,5 grader. En ganska god indikation på att det är varmt är när det bränner till av fartvinden vid halsen. Våra ställ från Lindstrands (Quattra) har bra passform men känns betydligt varmare än våra BMW Rally2Pro-ställ. Ventilationen på jackan är ok på bröstet men det saknas ventilation för armarna. Ryggventilationen är bra och det strömmar in ganska friskt med luft därifrån.

    Byxorna är klart varmast med den höga, ganska tjocka midjan även om de har bra ventilationsöppningar på låren. Den som designade byxorna kan inte riktigt ha tänkt att byxorna skulle användas i regn. I alla fall inte sittandes på en hoj. Så fort det regnar letar det sig in vatten vid lårens ventilationsöppningar. En tråkig detalj och något som borde varit lätt att förutse och åtgärda. Stället håller temperaturen bra. Om man lyckas hålla det i svalt på morgonen så håler det sig svalt en bra bit in på dagen. Förutsatt att man inte hoppar av hojen och springer omkring i trappor för att ta kort. Hur nu någon skulle kunna komma på något så dumt.

    Nu är vi sugna på att se vad norra Grekland och Östeuropa har att bjuda på, det lär bli lite mer off-road så det ska bli kul att se hur utrustningen och hojarna presterar då.

    Vår resrutt ändras kontinuerligt och nu är vi mer sugna på östeuropa än att köra längs med fler kuster. Så nu verkar rutten hem bli: Grekland, Albanien, Makedonien, Bulgarien, Rumänien och sen vidare norrut på något sätt. Inte så noga faktiskt. Vi kör ju hoj 🙂