Roberto – Sida 11 – Fly vardagen

Att korsa gränsen mellan Argentina och Chile

Vi hade nu tänkt åka in i Chile igen. Detta var två dagar efter jordbävningen och vi tänkte att det borde vara lugnt. Vi hade dagen innan jobbat med datorerna och skrivit en massa inlägg för att försöka komma ikapp lite med bloggen. Vi packade ihop och åkte till en bensinmack med gratis trådlöst internet för att lägga upp inläggen och sen åka vidare. 10 timmar senare var vi klara. Under denna tid la vi upp och schemalade en mängd blogginlägg (som publicerades ett om dagen) samt hann även med att starta ett företag ihop. Mer om detta kommer.

Åkte tillbaka till samma camping som från dagen innan, tröttare än efter en hel dags körning. Tittade på en må-bra-film ”Pineapple Express” och sov sedan gott. En mycket produktiv dag 🙂

Dagen efter var det dags att korsa gränsen till Chile igen. Gränsövergångar medför alltid en viss oro. Man vet inte riktigt vad man har att vänta sig. Inför denna resa hade vi kollat upp så mycket som vi kunde hemmifrån. Jag hade fått lite olika svar på vilka papper man behövde och om de ville ha en massa kopior på saker och ting. Vi har t.ex inget Carnet de Passages som det enligt Motormännen är krav på. Både i Chile och Argentina. Detta stämmer inte alls.

Ett litet problem, trodde vi, är att Jonas står som ägare för båda hojarna (billigare försäkring hemma). Enligt vad som står på Chilenska tullens hemsida får en person endast ta in ett fordon. När vi tog in motorcyklarna i Valparaiso sa vi helt enkelt att jag var en av ägarna och sen var det lugnt. Vi hade dock fixat ett skriftligt tillstånd på att jag fick använda hans motorcykel ifall att. Detta via en ”Notario publico”, men detta visade sig vara helt onödigt i vårt fall.

När vi korsade till Argentina la de märke till att Jonas stod som ägare för bägge men de skrev bara att jag hade tillstånd att köra den ena på en gång. Enkelt och bra.

När vi nu återigen skulle in i Chile visste vi inte hur de skulle gå med detta. Skulle jag behöva säga att jag var ägare till ena? Eller visa upp det tillstånd vi fixat innna? Inte alls. Vi fyllde i ett TITV-dokument (Título de Importación Temporal de Vehículo) där jag kryssade i rutan ”Authorizado” på frågan vems fordonet var. Jonas skrev under och sen var det klart. Inga kopior på något, de tittade bara på registreringsbevisen. Inte heller behövde man visa upp att man var försäkrad på något sätt. Nu är det väldigt enkelt att korsa gränsen mellan Chile och Argentina då dessa länder har väldigt bra relationer (finns över 50 (!) permanenta gränsövergångar). Det är betydligt krångligare och tar mycket längre tid i övriga länder i Sydamerika har vi fått höra.

Det tog oss totalt 45 minuter att först stämpla ut oss från Argentina, köra en bit till den Chilenska stationen, stämpla in oss i Chile och gå på toaletten. Sedan kunde vi glada och lättade köra vidare in i Chile mot en efterlängtad väg. La Carretera Austral! Det började väldigt bra och redan efter 10 kilometer hittade vi en perfekt camping där vi valde att stanna.

Bildspel

118 kilometer grusväg, en glaciär och hippie-staden El Bolsón

Vi bestämde oss för att åka och titta på en glaciär som låg i parken. Den låg c:a 6 mil från campingen och det tog oss c:a 1 1/2 timme att köra dit på minst sagt roliga grusvägar med underbara vyer över turkosblåa sjöar och kristallklara bäckar. Själva glaciären var väl inte så mycket att hurra för då den låg lite för långt bort och vi hade ingen lust att lämna hojarna med all packning på. Det var dock så roligt att köra dit att det inte gjorde något att vi inte kom fram till själva glaciären. Klockan hade nu blivit så pass mycket att vi bestämde oss för att åka tillbaka till gratiscampingen och tillbringa ännu en natt där.

Dagen efter satte vi av igen med tanken att ta in på något hostel eller camping i El Bolsón för att ladda batteriet till min hoj. Min hoj hade nämligen låtit lite trött de senaste dagarna och det var svårt att få igång den på morgonen.

El Bolsón var ett riktigt hippie-ställe med många spirituella vibbar och en skön laid-back stämning. Det var dock lite varmt att åka omkring och leta verkstäder. Vi tog in på ett hostal ”Villa del Sol”, tog ur batteriet ur min hoj och jag åkte sedan omkring med Jonas hoj och letade efter någon som kunde ladda batteriet. Efter ett par varv lyckades jag hitta ”Bolson Motos” som var precis vad jag behövde och de satte genast batteriet på laddning.

Ett par timmar senare tog vi en promenad i staden, åt middag bestående av en galet stor Milanesa (Stor macka med ströbrödsstekt kött, pommes frites, sallad, tomat, majonäs och ketchup) och gick sedan och hämtade batteriet. På vägen dit hittade vi en friluftsbutik där vi äntligen lyckades hitta en efterlängtad extra sovsäck för att slippa ta på alla kläder på kvällarna. Den kostade 150 kr vilket var helt ok och vi passade även på att köpa en stor tub gas till köket då det är betydligt enklare att använda än bensin.

Vandrade tillbaka till vårt boende, som var förvånandsvärt dyrt (100 kr per person). Enligt Lonely Planet South Amerika skulle ett dubbelrum där kosta 100 kr för båda. Priserna är väldigt inaktuella har vi märkt. Vi meckade ihop min hoj igen och med fulladdat batteri lät den mycket piggare men fortfarande är det något som inte riktigt är som det ska. Vi fortsätter felsöka och hoppas på att det inte är något allvarligt.

Ha det bäst!

Bildspel

Vindtäta handskar, KÖTT och Nahuel Huapi

Nätterna har blivit kallare och kallare vilket gjort att vi tagit på mer och mer kläder. Vi har lite halvhjärtat letat efter någon typ av fleecefilt att stoppa i sovsäcken för att slippa ta på oss alla dessa kläder men utan större framgång. Inte heller i Villa Angostura lyckades vi hitta filtar men jag köpte ett par gore-tex windstopper handskar för 200 kr som var helt underbara. Så nu är vi bra utrustade när det gäller handskar också inför södra Patagonien. Inte för att jag tror att det kommer att behövas alls då det troligen kommer att vara blå himmel och sol hela vår vistelse där 🙂

Lunchen denna dag blev en höjdpunkt. Vi stannade till vid en Parillana (Steakhouse typ) för att se vad de hade att erbjuda. Kött var svaret. För 90 kr/person fick vi en stor bit ”Ojo de bife” (rostbiff) + riktig potatismos + bröd med vitlöksmör och dricka. Köttet var så mört att man kunde mosa det mot gommen och smaken var sagolik. Mätta och belåtna åkte vi vidare och kom till San Carlos de Bariloche. En mycket fin stad med fantastiskt fina stugor och villor vart man än vände blicken. Det mesta var dock stängt i själva staden då klockan var runt fyra. Baserat på skyltarna i några av skyltfönstren så verkar de flesta affärer ta siesta mellan klockan ett och halv fem. Sen har de öppet till nio-tio på kvällen.

Nationalparken Nahuel Huapi är en enorm nationalpark som vi kommit in i direkt från Chile. Bariloche ligger också i parken och den sträcker sig en bra bit norr och söder om staden också. Vi rörde oss söderut och körde in vid en grusväg som skulle ta oss till sjön ”Fonk”. Vid början av vägen fanns en betalstation där det stod att det kostade 30 pesos (60 kr) per person att komma in i parken. Vi fick dock beskedet av en trevlig kvinna att de som tog betalt redan åkt hem så vi fick komma in gratis. Varför inte hon kunde ta betalt som ändå jobbade där var ett litet mysterium. Inget vi frågade dock då vi var glada att slippa betala.

Vi fick en karta och lite information om vart saker och ting låg. Vi såg att det fanns en gratiscamping och begav oss ditåt. Den var lite gömd vilket gjorde den ganska svår att hitta och det tog oss en bra stund att hitta den. Fördelen var att vi hade den helt för oss själva sen. Om man inte räknar med två enorma fåglar som bodde i ett träd ett par meter från tältet och som inte verkade det minsta oroade av vår närvaro utan lugnt gick omkring på promenader då de verkade tycka att det var för jobbigt att flyga överallt.

Bildspel

Regnfyllda dagar

Vaknade till en gråmulen dag. Utsikten var inte alls lika mäktig som dagen innan. Gjorde iordning en kopp te vid tältet och lyssnade vidare på min bok. Nästa gång jag tittar mig omkring är det klarblå himmel. Går ner till strandkanten och njuter av utsikten. Väcker Jonas och vi gjorde iordning frukost som till största delen bestod av resterna från kuchen-kakan vi köpt dagen innan. Inte ens nu orkade vi äta upp hela så vi gav bort det som blev kvar till ett trevligt sällskap som var ute och road-trippade och som även de skulle till Carretera Austral.

Vägen till staden med det fantasifulla namnet Panguipulli bestod av omväxlande nyasfalterad väg och dammig grusväg. Där intog vi en kaloribomb till lunch, Roberto tog en Churrasco och Jonas en hamburgare. Båda med lika flottiga som goda pommes frites.

I näheten av Los Lagos stanade vi vid en flod där det verkade vara lovande flugfiske. Jonas hann fiska lite sen kände vi de första vattendropparna. Vi hann få upp tältet och tarpen innan det riktiga regnet kom vilket var tur då det regnade kraftigt resten av den dagen. I Los Lagos hade vi köpt piroger till middagen och det visade sig vara de godaste pirogerna hittills på resan. Vad det var som gjorde de så speciella vet vi inte exakt, annat att det var ett annat kött i. Kanske kyckling.

Tack vare tarpen höll vi oss torra och kunde sitta utomhus och ha en brasa igång. Mycket trevligt.

Dagen efter stannade vi vid floden hela dagen. Det regnade av och till. Vid ett uppehåll åkte jag in till Los Lagos och köpte lite godsaker (bland annat Chis Pop) och middag. Det blev friterade piroger och sopaipillas minst sagt sprängdfyllda med ost. Jag såg när de gjorde dem och ostskivan var 10x15x2 cm. Galet gott!

Efter middagen blev det mera godsaker såsom läsk, jordnötter och såklart Chis Pops samtidigt som vi tittade på ”Remember the Titans”. En film som alltid får en på väldigt bra humör och som får en att vilja ge sig ut och uträtta stordåd 🙂

Bildspel

Parque Nacional Huerquehue, Pucón & Villarica

Startade 12.30 (blev lite senat då hojarna också fick bada) och stannade 13.30 efter att ha kört 28 kilometer i parken. Då hittade vi ett så fint ställe att vi bestämde oss för att stanna där tills dagen efter. Korsade en liten flod, hittade en bra plats och slog läger.

Vi bestämde oss för att tvätta våra ställ och alla kläder. En av packrullarna fick agera tvättmaskin och med hjälp av linorna och pinnarna till tarpen plus motorcyklarna byggde vi ihop ett torkställ. Efter allt detta jobb förtjänade vi lite vila så resten av dagen tillbringades med att långsamt roterandes rostas i solen samtidigt som en bok lästes eller lyssnades på 🙂 Behöver jag säga att det var hur skönt som helst?

Vid dagens slut tittade vi på en film i tältet och sov sedan som vanligt gott.

Dagen efter packade vi ihop, korsade floden igen och körde vidare. Vi passerade genom Villarica och Pucón som är väldigt ”turistiga” men väldigt fina bergsbyar fyllda av timmerhus och vackra stugor. Tänk ”urtypen av schweizisk alpby” och du hamnar rätt. Passande nog var vägarna riktiga berg- och dalbanevägar som slingrade sig fram genom landskapet och på vägen ut från Pucón stannade vi till vid en liten timmerstuga som sålde ”Kuchen”. Vi visste inte vad detta var och ville prova. Det visade sig vara hallonkaka som var obeskrivligt god. Med hallonfyllda magar och större delen av kakan i toppboxen körde vi västerut mot kusten igen.

Det blev mest grusvägar denna dag och vi hittade på kvällen en fin tältplats bredvid sjön ”Neltume” där vulkanen Choshuenco reflekterades i det kristallklara vattnet.

Att tända en brasa gör vi så ofta vi får chansen, oavsett om vi ska grilla eller inte. Det hör liksom till. Denna gång hade vi dock köpt chorizo så brasan var extra befogad denna gång 🙂