Idag gjorde jag någonting riktigt riktigt dumt. Och korkat. Och oortodox. Det känns konstigt i hela kroppen. Det känns nästan som om jag bryter mot någon moralisk kod eller rentav mot lagen.

Mår nästan illa när jag tänker på det.

Visserligen bestämde jag mig för jättelänge sedan att jag skulle göra det. Men ändå känns det som om jag redan ångrat mig. Men jag kan inte få det ogjort heller…

Att säga upp sig från det bästa jobb jag hittils haft (och troligtvis ett av de bättre jobben jag någonsin kommer att ha haft) känns som att sparka någon annan, någon med ett sämre jobb, i ansiktet. Hårt.

Den konstigaste känslan hittils dock, på den här resan (för den har ju redan börjat), är ensamheten. Det finns ingen att prata med. Ingen förstår. Eller vill förstå. Den enda jag kan prata med är min resekamrat Roberto. Vi sitter ju i samma båt så att säga.

Jag får nog ta och smälta det här några dagar.