Blogg

En tråkig dag idag

Det här skrev jag egentligen på vår resesida på backpacking.se den 7/10 men nu har vi ju en egen blogg so here it goes:

Jag var jättetrött igår, så där måndagstrött som jag brukar vara multiplicerat med 10. Nu sitter jag här på jobbet å vet inte vad jag känner.

Min lillebror ska till Thailand. Han åkte idag och ska vara borta till maj.

Jag hämtade brorsan som hade packat hela kvällen igår. När jag åkte till morsan där han var så var klockan redan efter tio. Jag var dödstrött. När vi hade sagt hej då till morsan så ville brorsan säga hej då till farsan. Vi åkte till farsan och pratade lite och blev där en stund. Kom i säng sent, kanske halv ett. Vaknade i morse av att brorsan var på väg. Klockan var halv fem. Det är mitt i natten för mig så jag sa hej då, helt groggy.

När klockan ringde och det var dags för mig att stiga upp var jag en zombie. Alltså mer än vanligt. Men jag lyckades ta mig upp ur min varma säng och tog en snabb dusch som vanligt. När jag gick till bussen ringde jag brorsan för att kolla att han var på väg och att allt var okej. Han var på flygplatsen och skulle checka in, men busschauffören hade väckt honom på bussen efter att de kört förbi terminalen. Som tur var så körde han tillbaka med honom till terminalen.

09:56 fick jag ett sms där det stog att bror satt på planet och skulle stänga av telefonen.

Det känns helt tomt nu. Fattade inte att han skulle åka förrän han åkt.

Både min mp3-spelare och min dator på jobbet jävlas med mig och spelar bara sorglig musik. Typiskt.

Nu vet jag verkligen hur det kommer kännas för de som vinkar av mig när jag åker. Jag menar, jag har ju alltid varit den som sagt hej då för att någon annan åker. Men när jag åker kommer det vara en helt ny känsla för mig. Och för morsan och farsan. De träffar mig ju ganska ofta eftersom vi bor så nära varandra, men brorsan är borta ganska mycket så honom träffar de bara ett par gånger per år.

Antar att det här är en av nedsidorna med att resa. Speciellt när man är borta så länge.

Det var bara en dröm…

Det här skrev jag egentligen på vår resesida på backpacking.se den 30/9 men nu har vi ju en egen blogg so here it goes:

När jag vaknade i morse insåg jag att jag hade drömt, som så månge gånger tidigare, att vi redan var ute på en resa. Jag hade en skön känsla i kroppen hela morgonen men jag var ändå lite besviken när jag vaknade och förstod att jag inte var i ett varmt land utan i vårt kära, 5 grader kalla, hemland Sverige. Inget ont om Sverige. Absolut inte. Men det är bara det att sommaren alltid tar slut så fort och man går fortfarande i ”sommartankar” men inser varje morgon när man väntar på bussen att man skulle ha tagit en varmare jacka. För att inte tala om att det blir mörkare på kvällarna nu.

Det är väl det jag tror jag kommer uppskatta mest med att resa; att man får välja om man vill ha det varmt eller kallt. Vill man ha det kallt så åker man till ett kallt land. Så enkelt är det 😉

Försöker fortfarande fatta vad mitt beslut för ett och ett halvt år sedan kommer innebära i praktiken. Tror inte jag riktigt förstår vad jag ger mig in i. Eller rättare sagt; jag förstår faktiskt inte det. Jag har ju aldrig gjort något sånt här tidigare. Hur skulle jag kunna förstå? Det är ju skillnad för Roberto. Han har ju redan varit på resande fot flera gånger och under längre perioder. Vad har jag gjort? Tågluffat i Europa. Vad räknas det som?

Nu planerar vi att vara borta länge. Alltså riktigt länge. Längre än vad jag nånsin har varit på semester tidigare. Längre än ett sommarlov.

Kul tanke att tänka; att man ska åka på sommarlov och får komma hem när pengarna är slut snarare än när någon bestämmer att man ska komma hem.

Mitt livs största beslut.

Det här skrev jag egentligen på vår resesida på backpacking.se den 29/9 men nu har vi ju en egen blogg so here it goes:

Idag tog jag modet till mig. Jag bad att få prata med Tomas, min närmsta kollega. Vi gick och satte oss i ett konferensrum och jag visste inte alls var jag skulle börja. Hur berättar man för någon att man ska ändra på hela sitt liv?

Han undrade vad jag ville prata om och jag sa att jag inte visste var jag skulle börja. Så jag sa det bara rakt ut: -”jag ska på en resa, och jag åker om fem månader”.

Tomas tittade lite på mig och såg lite undrande ut. Han var inte så förvånad egentligen eftersom jag för någon månad sedan berättat att jag sparade pengar ”till en stor grej”.

Vi pratade lite om vad detta innebär för mitt jobb. Sen kom vi fram till att jag skulle försöka att söka tjänstledigt, även fast vi båda trodde att jag inte skulle få det.

Vårt lilla möte tog slut och jag satt som på nålar medans jag letade reda på en tjänstledighetsblankett. Jag fyllde i blanketten och la den i ett kuvert som jag la på chefens skrivbord.

Chefen var inte på kontoret just då så jag jobbade vidare. Efter en stund så kom han in och satte sig på sin arbetsplats. Jag såg att han kollade lite snabbt på mitt kuvert men ingenting hände. Han gick på lunch. Jag gick på lunch. Jag kom tillbaka från lunchen. Han kom tillbaka från lunchen och efter en liten stund så såg jag att han öppnade kuvertet.

Vid det laget fanns det ju ingen återvändsgränd. Jag hade avslöjat mig. Vad skulle han säga? Vad skulle jag säga? Jag ångrade mig lite. Kanske skulle jag ha pratat med honom först och sedan lämnat över blanketten så att det blev lite mindre formellt.

Han kom över till min arbetsplats. Jag såg det i ögonvrån, men jag var för rädd för att titta upp. Hade jag tur så skulle han bara till kopiatorn eller prata med någon annan men då hörde jag honom säga: -”Jonas, kan jag prata med dig en liten stund”. Shit. -”Javisst”. Jag log säkert så konstigt så jag måste sett ut som en smurf.

Vi gick in och satte oss i ett litet konferensrum och nu var det blandade känslor. Som tur var så är han rak på sak, och dessutom trevlig så ett lugn innfann sig. Vi började prata om varför jag skulle ta tjänstledigt och jag sa bara som det var. Rakt ut. Inga krusiduller. Sen fick jag en respons som jag inte alls var beredd på. Han tyckte jag gjorde helt rätt. Sticka medans man är fri. Inget som håller en kvar. Förutom mitt livs bästa jobb då…

Så nu är det på gång. Fem månader kvar. Jag skulle få beskedet på min ansökan i veckan, men varken jag eller chefen tror jag får det beviljat. Det handlar liksom om för lång tid. I fältet för tjänstledighetens längd skrev jag 15 månader. Vem vet vad som hänt efter det? Eller vem vet ens hur länge vi är borta?

Steg efter steg efter steg…

…och snart, oroväckande snart, otroligt snart så är vi framme vid slutet. Slutet på väntan. Slutet på alla stora och små uppoffringar som vi har gjort de senaste två åren.

Det var en ljummen, underbart fin sommarkväll som beslutet togs (det är iallafall så vi väljer att minnas tillfället, troligtvis var den en mörk, kall och tråkig vardag). Vi bestämde att vi skulle göra allt för att hålla nere våra kostnader och sen åka på en lång resa. En resa med många mål. Men framför allt är det vår flykt från vardagen.

Vi jobbar för fullt just nu med att gå online på alla möjliga sätt så att alla våra nära och kära, och givetvis alla andra som är intresserade av att fly vardagen, kan följa vår resa!