Igår på vårt måndagsmöte under punkten övrigt på agendan nämnde chefen att ”Jonas ska sluta”.

Jag blev helt paff, för det var jag inte riktigt beredd på. Men nu har jag äntligen fått komma ut ur garderoben och kan sluta smyga. Det känns jätteskönt!

Varje gång jag har pratat med mina kolleger så har jag velat berätta om min resa, men det har liksom inte gått. Allt som rör sig i mitt huvud nu är ju resan och det har varit så frustrerande att inte få dela med mig. Nu kan jag prata om resan och mina funderingar kring den och min vardag här hemma i Sverige fram tills vi åker.

Det är förresten roligt att alla frågar samma frågor när de får höra att man ska resa. De undrar alltid vart man ska, om man har köpt biljetter och hur länge man ska vara borta. Kom igen nu, vi ska inte åka på charter. Vi ska ut och resa! Vi vet inte när vi kommer tillbaka. Vi vet inte ens om vi kommer tillbaka.

Det här är liksom början på resten av våra liv. Det kan låta töntigt, men så är det. Vi köper en enkel biljett till ett varmt land och så får vi se vad som händer. Vi har ingen aning 😉

Planerna just nu går lite löst ut på att åka till Bangkok, stanna där nån vecka och träffa lite folk vi känner som är där, gå till tandläkaren och handla lite prylar. Sen bär det nog av till Ko Tao och träffa lillebror. Han borde vara färdig dykinstruktör då, så då kan vi starta med att dyka lite. Måste man planera så mycket?