Resedagbok – Sida 6 – Fly vardagen

Parque Nacional Los Alerces

Efter att vi skruvat ihop Robertos hoj kvällen innan träffade jag tre trevliga argentinska killar och en trevlig och vacker argentinsk tjej. Vi satt och pratade allihop på knackig spanska och knackig engelska några timmar på hostellet och sedan blev det tydligen utgång.

I Argentina (och i Chile) köper man inte en liten ölflaska själv, utan man köper in en eller ett par stora flaskor att dela på, och det var precis vad vi gjorde denna kväll. En liter kall öl på flaska kostade 20 pesos (ca 40kr) och det var allt jag fick bidra med denna kväll, resten av ölen stod argentinarna för.

Vaknade aningen tröttare än vanligt och på detta hostel (kanske det enda i världen) var man tvungen att vara ute ur rummet kl 10. Så det var bara till att masa sig upp ur sängen, bita sig i läppen och börja packa.

Efter frukosten satte vi kurs söderut på den magiska vägen Ruta 40. En bred, svart, perfekt asfalterad väg som slingrade sig nerför berg och dalar kilometer efter kilometer. Jag kan inte minnas att vi åkte uppför alls faktiskt, men enligt GPS:en var vi på höjder mellan 600 och 800 meter hela förmiddagen. Vägen passerade till slut ett lunchställe vid ett vattenfall där vi stannade och åt. En milanesa är en stor platt köttbit panerad i ströbröd, som en snitzel, i ett stort bröd (dubbelt så stort som ett vanligt 150g-bröd) med sallad, tomat, majonäs, senap och ketchup. Vi skulle ha fått pommes också till vår milanesa, men den glömdes bort -vilket inte gjorde nåt för vi blev proppmätta ändå.

Efter lunchen svängde vi av Ruta 40 mot den breda (och förskräckligt misshandlade) grusvägen Väg 71 mot nationalparken Los Alerces, en gigantisk nationalpark med ett sjö- och flodsystem som bjöd på en mängd aktiviteter. Många tog med egen båt och utforskade parken flytandes. Andra fiskade och badade, men de flesta ville bara tillbringa helgen i lugn och ro -ett med naturen. Inträdet var 30 pesos per person och denna gång slapp vi inte betala men vi fick å andra sidan stanna i parken hur länge vi ville.

Vi åkte längs med en av de största sjöarna där de flesta gratiscampingarna låg och hittade en mysig och glest befolkad camping precis vid vattnet på tredje försöket. Middag blev en av våra favoriter: tonfiskröra med pasta. Och efter maten det vinnande konceptet: film i tältet. Denna kvälls föreställning var den tredje filmen i X-men-serien. Jag vet, det låter helt galet med filmtittning i ett tält mitt i obygden. Men råkar man ha med sig en dator med bra batteritid samt en hel drös filmer så blir det lätt så. Hade vi vandrat och inte åkt motorcykel är det ytterst tveksamt om vi hade haft bärbar dator med oss 😉 Är man 80-talist och yberbloggare så är man.

Bildspel

118 kilometer grusväg, en glaciär och hippie-staden El Bolsón

Vi bestämde oss för att åka och titta på en glaciär som låg i parken. Den låg c:a 6 mil från campingen och det tog oss c:a 1 1/2 timme att köra dit på minst sagt roliga grusvägar med underbara vyer över turkosblåa sjöar och kristallklara bäckar. Själva glaciären var väl inte så mycket att hurra för då den låg lite för långt bort och vi hade ingen lust att lämna hojarna med all packning på. Det var dock så roligt att köra dit att det inte gjorde något att vi inte kom fram till själva glaciären. Klockan hade nu blivit så pass mycket att vi bestämde oss för att åka tillbaka till gratiscampingen och tillbringa ännu en natt där.

Dagen efter satte vi av igen med tanken att ta in på något hostel eller camping i El Bolsón för att ladda batteriet till min hoj. Min hoj hade nämligen låtit lite trött de senaste dagarna och det var svårt att få igång den på morgonen.

El Bolsón var ett riktigt hippie-ställe med många spirituella vibbar och en skön laid-back stämning. Det var dock lite varmt att åka omkring och leta verkstäder. Vi tog in på ett hostal ”Villa del Sol”, tog ur batteriet ur min hoj och jag åkte sedan omkring med Jonas hoj och letade efter någon som kunde ladda batteriet. Efter ett par varv lyckades jag hitta ”Bolson Motos” som var precis vad jag behövde och de satte genast batteriet på laddning.

Ett par timmar senare tog vi en promenad i staden, åt middag bestående av en galet stor Milanesa (Stor macka med ströbrödsstekt kött, pommes frites, sallad, tomat, majonäs och ketchup) och gick sedan och hämtade batteriet. På vägen dit hittade vi en friluftsbutik där vi äntligen lyckades hitta en efterlängtad extra sovsäck för att slippa ta på alla kläder på kvällarna. Den kostade 150 kr vilket var helt ok och vi passade även på att köpa en stor tub gas till köket då det är betydligt enklare att använda än bensin.

Vandrade tillbaka till vårt boende, som var förvånandsvärt dyrt (100 kr per person). Enligt Lonely Planet South Amerika skulle ett dubbelrum där kosta 100 kr för båda. Priserna är väldigt inaktuella har vi märkt. Vi meckade ihop min hoj igen och med fulladdat batteri lät den mycket piggare men fortfarande är det något som inte riktigt är som det ska. Vi fortsätter felsöka och hoppas på att det inte är något allvarligt.

Ha det bäst!

Bildspel

Vindtäta handskar, KÖTT och Nahuel Huapi

Nätterna har blivit kallare och kallare vilket gjort att vi tagit på mer och mer kläder. Vi har lite halvhjärtat letat efter någon typ av fleecefilt att stoppa i sovsäcken för att slippa ta på oss alla dessa kläder men utan större framgång. Inte heller i Villa Angostura lyckades vi hitta filtar men jag köpte ett par gore-tex windstopper handskar för 200 kr som var helt underbara. Så nu är vi bra utrustade när det gäller handskar också inför södra Patagonien. Inte för att jag tror att det kommer att behövas alls då det troligen kommer att vara blå himmel och sol hela vår vistelse där 🙂

Lunchen denna dag blev en höjdpunkt. Vi stannade till vid en Parillana (Steakhouse typ) för att se vad de hade att erbjuda. Kött var svaret. För 90 kr/person fick vi en stor bit ”Ojo de bife” (rostbiff) + riktig potatismos + bröd med vitlöksmör och dricka. Köttet var så mört att man kunde mosa det mot gommen och smaken var sagolik. Mätta och belåtna åkte vi vidare och kom till San Carlos de Bariloche. En mycket fin stad med fantastiskt fina stugor och villor vart man än vände blicken. Det mesta var dock stängt i själva staden då klockan var runt fyra. Baserat på skyltarna i några av skyltfönstren så verkar de flesta affärer ta siesta mellan klockan ett och halv fem. Sen har de öppet till nio-tio på kvällen.

Nationalparken Nahuel Huapi är en enorm nationalpark som vi kommit in i direkt från Chile. Bariloche ligger också i parken och den sträcker sig en bra bit norr och söder om staden också. Vi rörde oss söderut och körde in vid en grusväg som skulle ta oss till sjön ”Fonk”. Vid början av vägen fanns en betalstation där det stod att det kostade 30 pesos (60 kr) per person att komma in i parken. Vi fick dock beskedet av en trevlig kvinna att de som tog betalt redan åkt hem så vi fick komma in gratis. Varför inte hon kunde ta betalt som ändå jobbade där var ett litet mysterium. Inget vi frågade dock då vi var glada att slippa betala.

Vi fick en karta och lite information om vart saker och ting låg. Vi såg att det fanns en gratiscamping och begav oss ditåt. Den var lite gömd vilket gjorde den ganska svår att hitta och det tog oss en bra stund att hitta den. Fördelen var att vi hade den helt för oss själva sen. Om man inte räknar med två enorma fåglar som bodde i ett träd ett par meter från tältet och som inte verkade det minsta oroade av vår närvaro utan lugnt gick omkring på promenader då de verkade tycka att det var för jobbigt att flyga överallt.

Bildspel

Välkommen till landet Argentina!

Det var bättre väder denna dag då vi skulle åka till Argentina. När vi packade såg vi till att vi hade alla viktiga papper lättåtkomliga för den kommande gränsövergången. Väg 215, från Osorno i Chile till San Carlos De Bariloche i Argentina, är en bred asfalterad svart remsa som ringlar sig upp och ner bland låga berg, smaragdgröna sjöar och regnskog. Det var svårt att köra långsammare än 100, och bilarna tycktes bromsas av någon kraft som inte verkade på motorcyklar. Det var bra omkörningsförhållanden så förmiddagen var ren lycka.

Efter några kilometer från där vi sett tältet vid sidan av vägen dagen innan så träffade vi tre cyklister från Schweich som skulle cykla in i Argentina. Två av de tre hade cyklat kontinuerligt i tre år, och den tredje hade varit med någon månad. De två som cyklat i tre år var pensionärer och hade hyrt ut sitt hus hemma i Schweich. Vad kan man säga om det? Att det aldrig är för sent att resa! 😉

Väl framme vid Chilenska gränsen fick vi våra utresestämplar i passen, fick lämna ifrån oss titv-dokumentet (ett tillfälligt import-tillstånd för motorcyklarna) och sedan befann vi oss i ingemansland. Vägen slingrade sig uppåt genom vackra bergspass och turkosa bäckar och floder. Regnskogen transformerades till grov skog och vyerna var fantastiska. Anderna är lägre så här långt söderut men eftersom det är kallare luft ju längre söderut man kommer är det mer och mer snö på topparna.

Vid den Argentinska gränsen fick vi nya inresestämplar och nya turistvisum. 90 dagar får vi stanna, samma som i Chile.

En liten detalj som vi nästan glömt bort, men som började göra sig påmind nu, var att båda motorcyklarna står skrivna på mig. När det var dags att ”importera” motorcyklarna lämnade vi fram registreringsbevisen och mannen bakom luckan knappade oroande länge på en dator tills han tillslut ropade på sin kollega. Skulle det bli problem? Han frågade Roberto hur det stod till egentligen och Roberto förklarade att jag ägde båda men att Roberto körde den ena som sin egen (jag äger båda för att försäkringen i Sverige ska vara billigare). Mannen bakom luckan bet ihop och fick ihop ett papper som gav oss tillstånd att köra hojarna i Argentina så länge som till oktober 2010, dvs typ åtta månader.

Nu var vi i Patagonien, och i skidorten Villa La Angostura (som påminde om svenska Åre) och det var dags att tanka. Bensinen kostade 3,75 Argentinska pesos vilket är 7,50 kr. En markant skillnad mot Chile, och framförallt mot Sverige!

Vi körde inte så långt innan vi hittade en agrocamping som lovade Chorizo till middag så där stannade vi. 25 pesos per person kostade campingen, också det klart billigare än Chile.

Bildspel

Mot Argentina

Man kanske inte kan tro det, men det är faktiskt mer omständigt att bo på hostal/vandrarhem/hotell än att tälta. När vi tältar parkerar vi hojarna ett par meter ifrån varandra och sätter sedan upp tältet mellan hojarna med någon meters avstånd. Allt vi behöver för att tälta ligger i packrullen. Maten och köket ligger i toppboxarna. I sidoväskorna finns huvudsakligen det man inte använder så ofta; reservdelar, verktyg, byxor, jacka. Så vi bryr oss aldrig om att ta av väskorna när vi tältar. Vi låser bara väskorna för natten och tar in tankväskan i tältet.

När vi bor på hostal är det dock helt annorlunda. Vi får oftast parkera hojarna på en innergård eller liknande, men det är nästan aldrig direkt utanför dörren där vi sover. Då är det enklast att ta av alla väskor för att slippa springa och hämta en sak i taget. Detta medför dock nackdel; nämligen att allt tillslut ligger upp-packat i högar på golvet och på sängen och gör det mycket jobbigare att packa dagen efter.

Denna dag när vi skulle lämna vårt hostal ”Paris” i Valdivia var inget undantag. Hojarna hade ju fått sig lite service och stod därför längst in på innergården -inparkerade av tre bilar. Vi bodde på övervåningen längst bort med en hemskt brant tvådelad trappa upp. Driven av lyckan att snart få sitta på hojen igen var det snabbt gjort att parkera om hojarna så det skulle bli lättare att packa dem, bära ner all packning från övervåningen, och slänga på allt på hojen. Hostellet kostade 10000 pesos per person, och då hade vi prutat ner det 8000 pesos. Dagen vi skulle åka borde vi ha betalat för sista natten men ingen sa något och vi åkte glada iväg 10000 pesos mindre fattiga.

Vägen gick söderut på kurviga vägar, med asfalt i vår riktning och grus i motsatt riktning och omgivna av odlad eukalyptus-skog, ner till La Union där vi passade på att tanka. Vi skulle dagen efter korsa gränsen till Argentina. Vi åkte på en bro över vår kära Ruta 5 (väg 5) via staden Rio Bueno (som betyder bra flod på spanska) på asfalterade vägar. Sedan blev det mindre vägar och vid Crucero blev det grus. Uppskattningsvis har vi nog kört 1/3 av resan hittills på grus -mer än 3000km…

Den nya gaffelbensoljan kändes till en början hårdare vid dämpning men efter lite ”tvättbräda” och grus så kändes hojen helt okej. Man vänjer sig snabbt vid att något på hojen förändras oavsett om det är från det bättre till det sämre eller tvärtom.

Den lilla vägen vi åkte på slutade när den anslöt till väg 215 i staden Entre Lagos vid en vacker sjö som heter Lago Puyehue, där vi senare skulle slå läger. Men vi fortsatte på väg 215 mot gränsen några mil. Entre Lagos ligger bara ca 60km från gränsen med Argentina. Vi kom till den vackra, och i Lonely Planet omnämnda, nationalparken Parque Nacional Puyehue med vacker regnskog (!) bestående av tät vegetation, bambu, berg och vattenfall. Molnen var extremt låga den här eftermiddagen och när vi jobbade oss uppåt några hundra höjdmeter var det nästan som duggregn. Någonstans i området borde det ju gå att tälta tänkte vi, och vi såg till och med ett tält en bit in i skogen -oåtkomligt med motorcykel, så till slut åkte vi tillbaka till sjön vid Entre Lagos, för det var blött, kyligt och rått i nationalparken.

Kategori: Resedagbok

Parque Nacional Los Alerces

118 kilometer grusväg, en glaciär och hippie-staden El Bolsón

Vindtäta handskar, KÖTT och Nahuel Huapi

Välkommen till landet Argentina!

Mot Argentina