Resedagbok | Fly vardagen

Hemma i Sverige igen

I onsdags landade vi på Arlanda efter nästan 24 timmars resande. Resan gick smidigt och hyffsat snabbt -tricket är att titta på TV-serier och filmer på datorn. Vi flög med TAM och de har eluttag vid varje säte.

Underbar känsla att komma ut från Arlanda och känna värmen och lukten av sommar! Perfekt tajming skulle man kunna säga. Direkt efter vi hade hämtat ut en av tre väskor vid bagageutlämningen (två väskor kom bort) åkte vi till Cargo Center för att se om vi kunde hämta ut motorcyklarna på en gång. Tyvärr var tullen stängd så vi fick snällt vänta en dag.

Dagen efter åkte vi bil med pappa Kent som chaufför till Arlanda för att hämta ut motorcyklarna. Vid Cargo Center fick vi betala 940kr i terminalavgift och sedan skulle vi ”bara åka till tullen för att få ett papper stämplat”. Riktigt så enkelt är det aldrig -och det är vi vana vid vid det här laget.

Kvinnan på tullen började med att titta på alla våra papper men konstaterade efter en liten stund att det var dags att ta lunch så en kollega fick ta över. Denna kollega meddelade direkt att vi var tvugna att visa någon form av export-bevis. Det hade vi ju såklart inte så vi fick ringa till Tellus Shipping, som i november hade skickat hojarna med båt till Chile, för att få ett exportnummer. På Tellus Shipping är de hjälpsamma och trevliga och de fick fram numret på några minuter.

Med numret kunde de på tullen se att vi hade exporterat en tre kubikmeter stor låda från Göteborg till Valparaiso med kläder. Men nu skulle vi ju importera två motorcyklar. Kvinnan bakom disken muttrade lite om att vi skulle få betala moms och importavgifter (på våra egna svensk-registrerade motorcyklar). Anledningen till missförståndet var förmodligen att det på första raden i innehållsförteckningen stod kläder och tullen kunde av någon anledning bara se den raden.

Vi bläddrade igenom bunten med papper och hittade till slut ett av dokumenten vi hade fått i Chile där det stog specificerat att vi skulle importera två stycken motorcyklar med tillhörande chassi- och motornummer. Nu kunde tullen istället göra vad de kallade en retur, dvs något man exporterar för att sedan importera igen. Hela ärendet tog väl tillslut lite mer än en timme men vi fick vår stämpel och ett papper som sa att vi returnerade två motorcyklar.

Nu åkte vi tillbaka till Cargo Center där en jättetrevlig kvinna körde ut våra två kollin på en asfaltsplan där vi i lugn och ro monterade ihop motorcyklarna, hällde i lite bensin, och packade in vår packning i bilen.

Ingen kontrollerade att de motorcyklar vi sedan körde ut ur området var de som var beskrivna i importdokumentet så man undrar ju varför de är så nitiska vad gäller innehållet i våra kollin…

Hojarna gick hur bra som helst hela vägen genom Stockholm söderut mot Tumba. Men strax innan Slagsta tog min bensin slut. Jag ropade på Roberto genom intercomen medans jag fortfarande hade fart kvar och han knuffade mig upp till Shell. Vi blev smått chockerade av bensinpriset och tillråga på allt fick vi tanka helt själva! Usel service… 😉

Nu börjar nästa del av resan; Vi har massor av aktiviteter under sommaren och kommer deltaga i ett par stora evenemang. Håll utkik på bloggen och på vår facebook-sida framöver!

Bildspel

Att komma hem

Vår resa är nu väldigt nära dess slut. För två dagar sedan körde vi till flygplatsen med hojarna, lastade dem och all packning på en ranglig pall, lindade in allt i plast och skickade iväg dem. Allt gick väldigt smidigt och de som hjälpte oss på flygplatsen var väldigt effektiva och visste vad de gjorde.

Kände mig naken när jag gick från flygplatsen, som om jag tappat eller förlorat något stort och väsentligt. Som en arm eller ett ben. Att köra motorcykel varje dag sätter sina spår. Även om vi inte körde precis varje dag så fanns alltid möjligheten där. Ville vi var det bara att dra på stället, sätta sig på hojen och köra. Kommer definitivt att sakna den otroliga frihetskänsla detta ger. Redan igår kom rastlösheten smygande, vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Det kändes som om vi var fast. Som tur är kommer vi hem till sommaren så helt utan hojåkning blir vi inte.

Är kluven inför hemresan. Som vanligt när det är dags att åka hem efter en längre resa. Det ska bli riktigt kul att träffa familj och vänner. Att ha ett kylskåp. Att andas frisk luft. Att köra motorcykel utan packning. Att ha en fast punkt. Det jag inte ser fram emot är att inte ha nya horisonter att köra mot varje dag. Att vakna upp på morgonen och åka till jobbet. Att känna rastlöshet. Att ha en fast punkt…vardag.

Jag har ”kommit hem” ett par gånger och vet ungefär vad som väntar. När jag är borta framstår allt hemma som väldigt bra. När jag hela tiden byter omgivning och människor omkring mig längtar jag ibland efter en fast punkt. Ett exempel är att längta efter att bara sitta i soffan och slötitta på tv. När jag har hemlängtan framstår detta som något otroligt lyxigt och avslappnande. Får för mig att jag skulle kunna göra det i timtal. När jag sedan kommer hem och sätter mig i soffan inser jag att det fortfarande bara visas skit på tv och tröttnar innan det gått ens 5 minuter. Ett annat exempel är att längta efter någon maträtt eller dryck. Som mjölk eller makaroner och köttbullar. Kan längta så mycket att det nästan gör ont. Sen kommer jag hem och ja…det är bara köttbullar och makaroner och jag ångrar då att ha lagt tid under resan på att längta till dessa saker. Jag har lärt mig vilka saker jag verkligen längtar efter (familj och vänner) och vilka saker som är, vad jag bäst kan beskriva som, ”romantiserad hemlängtan”. Saker som framstår mycket bättre än vad de verkligen är när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Hur mycket jag än längtat efter något så har detta ”behov” uppfyllts inom en eller två veckor. Sen är jag redo att åka igen. Kommer det att bli så denna gång? Vet inte. Har mycket på gång hemma och jag ser med förväntan fram emot de närmaste månaderna. Efter det? Alldeles för långt fram i tiden för att oroa mig för det 😉

Kan dock säga redan nu är att denna resa bara var början. Det kommer definitivt bli fler hojäventyr.

Bildspel

Tankar om att resa från en motorcykelresenär

Länge har jag funderat på att skriva ett inlägg om hur det är att resa. Det finns mycket information på nätet om olika typer av resor -inte minst om backpacking och vagabonding.

När jag först började resa våren 2009 var allt helt nytt och främmande för mig. Vi började ju med ”lätta” Thailand, som är lätt att resa i just för att så många reser där. Många av semesterorterna i Thailand är som små västerländska oaser och man behöver inte kunna prata thailändska utan engelska räcker gott.

Nu har vi rest i Sydamerika i några månader och vi har gjort det med motorcyklar. Att ha ett eget fordon när man reser (och det kan vara vad som helst; cykel, bil eller motorcykel mm) så kan man åka till platser som man annars inte skulle åka till. När man backpackar tenderar man att hamna på alla vanliga backpackerställen såsom hostels och restauranger. Vi har verkligen hamnat mitt i ingenstans ett flertal gånger och det är då man verkligen kommer nära ett land, ett folk och en kultur.

Mat

Spontant skulle jag säga att jag älskar att resa men det är verkligen upp till var och en hur man upplever olika typer av resor. Vi lever i en tid där det är lätt att resa och lätt att hålla sig i kontakt med ”verkligheten”. Jag älskar mat, och att leva i en tillvaro där man hela tiden gör det man älskar (cykla, köra motorcykel, träffa människor etc) och varje dag äter mat på restaurang eller hos ”locals” är verkligen en resa i sig.

Thailand har den bästa maten, kanske i världen. Så fort jag blev lite hungrig när vi var i Thailand längtade jag verkligen tills det var dags att äta. Man får lära sig att mat är olika i olika delar av världen och ibland får man tom äta något man egentligen inte tycker är så gott.

Pengar

Det som gör det möjligt att göra längre resor är såklart att man lever billigt hemma först så att man kan spara pengar, men en av utmaningarna -och min svaghet- är också att leva så billigt som möjligt när man väl reser. Då kan man resa längre.

Vår svenska valutan, dollarn och en del andra valutor är starka valutor och man får mycket för sina pengar utomlands. Detta är lite nyckeln till att resa länge, och också en av anledningarna till att många reser i Sydostasien där det är extremt billigt att leva.

Just nu gör vi en motorcykelresa så det går inte riktigt att jämföra med att backpacka -det är så många kostnader som är motorcykelspecifika.

Människor

Att träffa människor är också en av sakerna som gör resande så extremt roligt, lärorikt och utvecklande. Oavsett vad man träffar för människor så kan jag konkludera att man träffar fler människor när man reser än när man är hemma i sin vardag och lever inom sina egna ramar.

De mest intressanta människor jag träffat när jag rest är också de resenärer, från olika länder i världen. Men även människor man träffar från de platser man besöker ger en fina minnen och mycket att prata om. Men här kommer språket in som en barriär. Jag pratar bara svenska och engelska och ska man ha en vettig konversation med någon från ex.vis Chile så ska man helst prata spanska, eftersom de i Sydamerika generellt inte pratar värst mycket engelska. Detta gör det i längden roligare för mig att träffa andra resenärer, för oavsett om de kommer från Polen, England, Tyskland eller någon annanstans ifrån så pratar de oftast bra engelska. Dessutom har man mycket gemensamt. Man är ju liksom i en extrem miljö hela tiden och alla intryck kan man diskutera och dela. Oftast träffar man också människor som tänker på samma sätt som en själv. Ironiskt nog kan man aldrig träffa dessa resande människor hemma eller i deras hemland för de är ju precis som jag själv oftast ute och reser.

Jag kan bara konstatera hela tiden för mig själv hur bra vi har det -vi som kommer från ”rika” länder. Vi kan spara pengar och resa, eller göra något annat, och denna möjlighet är det få människor i världen som har.

Just nu längtar jag faktiskt hem till min familj och mina vänner och det ”enkla livet” med att ha en fast tillvaro. Jag är dessutom väldigt sugen på att ta tag i nytt jobb och nytt boende och en mängd andra små och stora projekt.

Resan kommer fortgå två veckor till och just nu håller vi på och trixar och fixar med hur vi ska kunna skicka hem motorcyklarna så billigt som möjligt. När det är klart åker vi till Santiago igen där vårt flyg hem väntar på oss.

Vi ses!

Korrupta poliser

Vi hade upprepade gånger fått höra historier om poliserna längs med Ruta 14. Det finns visserligen andra vägar att ta när man ska till och från Iguazu-fallen, men de innebär ganska långa omvägar. När vi satte av från Iguazu-fallen visste vi inte att vi skulle få uppleva både poliskorruption och de långa alternativa vägarna…men nu hoppar jag fram för långt i historien, åter till början.

Regnet som plågat oss under ett par dagar (eller ärligt talat hade det inte plågat oss så värst mycket då vi fick en ursäkt för att bara vara på hostelet och titta på en massa avsnitt av ”How I met your mother”) lättade och vi bestämde oss för att resa tillbaka till Buenos Aires. Vi hade planerat att åka upp i Brasilien en sväng men efter att ha räknat på dagarna så kände vi att det skulle bli för stressigt. Brasilien får vänta till nästa gång!

Första dagen körde vi på kuperade vägar kantade av tät djungel. Solen sken, marken var i princip torr och humöret på topp. En sån dag då man bara vill köra och köra. Hela dagen påmindes vi om Kambodja och vår lilla resa där. Det blev mycket prat via intercomen och vi har en del planer när det gäller nästa resa

När det blev dags att sova hittade vi en liten infart som ledde till en öppen yta där vi valde att slå upp tältet. Det var ganska nära vägen men trafiken avtog när det blev mörkt. Att köra långa sträckor tar på krafterna så det var ändå inga problem att sova.

Andra dagen övergick landskapet gradvis från kuperad djungel till betesmark. Plötsligt var det återigen bara raka vägar genom ett oändligt platt landskap. Vi har båda för länge sen kommit fram till att vi är soldyrkare. Bara det är sol blir humöret på topp och 500 kilometer platt, rak väg blir plötsligt intressant och till och med rolig att köra.

Nu ska jag inte dra ut på det längre utan komma till den tredje dagen. Vi hade dagen innan stannat på en väldigt fin camping och ätit den godaste potatis- och pumpamoset någonsin. Vi tog det lugnt på morgonen då vi inte hade så långt att köra till Buenos Aires och vi visste vart vi skulle. Kom iväg vid 11. Vid halv ett blev vi stoppade av polisen vid en vägkontroll. ”Suck”, tänkte jag men trodde att det bara var en rutinkoll som den vi råkat ut för förr. Det började så och vi visade försäkringspapper, registreringsbevis och körkorten. Sen sa polismannen ”Jag fick en rapport om att ni kört om över en spärrlinje, det kommer en polisbil snart som ska prata med er om detta.”. Suck, då var det dags. Vi skulle nu alltså själva få en historia att berätta om den ökända polisen längs med Ruta 14. Frågan var bara just hur intressant historien skulle bli.

Efter bara någon minut kom en polisbil och en tuff polismann hoppar ur. Frågar återigen om alla papper och säger sedan att vi kört för fort (inget om spärrlinje alltså) och att vi blev uppmätta till 110 km/h med radar. Tydligen båda två. Detta gav oss böter på 821 pesos per person (c:a 1600 kr var) som skulle betalas på plats. Jag säger att jag vet att man inte betalar böter till polisen direkt utan till ”La Municipalidad”, typ tingshuset.

– Jo, det stämmer i övriga Argentina. Men just i denna kommun som ni befinner er i har vi fått tillstånd att ta betalt längs med vägen. Enda stället i hela Argentina, säger han.

– Vi har inte de pengarna på oss, ge oss en böteslapp så åker vi och betalar den, säger jag.

– Om ni inte kan betala kommer vi att beslagta era motorcyklar. De får stanna här tills ni åkt och tagit ut pengar. I detta fall blir det böter på 2500 pesos per person (c:a 5000 kr).

Detta fortsatte fram och tillbaka. De var tre poliser. Den kvinnliga polisen agerade chef och gav vänligt nog en av oss tillstånd att åka till banken för att ta ut pengar. Den andra skulle få stanna kvar. Inte en chans. De förklarade reglerna, visade mig böteslapparna. En för Argentinare och en för turister. Man fick t.ex 15 % ”rabatt” på bötesbeloppet om man betalade direkt eller med kort(!). Lyckades vid ett tillfälle prata enbart med den kvinnliga polisen och lyckades få henne att säga att vi kunde få en böteslapp. Detta ändrades dock direkt när de andra poliserna kom. Vi frågade om vi kunde se radarresultatet. Nej det gick såklart inte för sig. Jag fortsatte neka och tillslut tröttade de på oss, men gav inte på upp.

De skrev istället en väldigt stor böteslapp (den som bara var för Argentinare ursprungligen) där de listade lite olika saker vi gjort oss skyldiga till. De förklarade att de var snälla nog att låta oss själva åka till nästa kontroll 50 kilometer längre fram. Där fanns en stad med banker där vi kunde ta ut pengar och betala. ”Skriv bara under här så får ni åka”. Inte en chans. Lite dividerande fram och tillbaka och tillslut skriver han bara ”Skrev inte under” och sen fick vi åka vidare till nästa kontroll.

Vi valde att inte åka vidare på Ruta 14 utan tog istället av till mindre vägar. Detta innebar en omväg på c:a 150 kilometer men det var det helt klart värt för att slippa fler problem. Vi mötte lite polisbilar på vägen men inget mer hände. När kvällen kom, kom även myggen fram. I otroliga mängder. Vi fick stanna ett par gånger för att torka rent visiret. Allt detta tog såklart lite tid och det hann bli mörkt innan vi kom fram till Buenos Aires. En liten trafikstockning på det och det hann bli ännu senare. Humöret var dock på topp efter att ha klarat av poliserna relativt smidigt och att återigen möta Sebastian på Dakar Motos, vårt hem i Argentina, gjorde oss ännu gladare.

Så på det blev tillslut en ganska intressant historia att berätta. Om jag skrivit allt som sades skulle detta inlägg bli väldigt mycket längre Nu jobbar vi med att få hem hojarna så att vi kan fortsätta köra hemma!

Bildspel

Tips!

Vi är nu åter i Buenos Aires! Vädret är toppen och det känns lite som att komma hem. Vägen från Iguazu-fallen var väldigt händelserik, så pass att det krävs ett helt inlägg för att beskriva resan. Det får dock vänta lite då vi behöver lite vila, men jag kan säga att det involverar lite korrupta poliser

Tills dess så vill jag rekomendera en föreläsning som nyligen kom upp på ted.com, en hemsida som både jag och Jonas är väldigt förtjusta i. Det är äventyrerskan Roz Savage som bland annat paddlat över Stilla Havet. Hon sammanfattar många av våra tankar kring flyvardagen.nu på ett bra sätt.