Kategori: Resedagbok

Our travel diary from the South America trip, winter 09/10.

  • Halvläskig tunnel på väg söderut

    Vi är nu i staden Concepción som ligger ganska mitt i Chile. Vi arbetar oss långsamt söderut i Chile och det är hur fint som helst. Vi har varit lite lost i skogen och inte haft tillgång till internet så vi har hamnat lite efter med bloggen. Så vi tar det, liksom tempot för vår resa, lite i taget 🙂

    Detta är från resan mellan La Serena och Viña del Mar som började med underbara och slingriga vägar i bergen längs med väg 43 (se vår fina karta).

    Vi svängde av de asfalterade vägarna och letade upp vad vi hoppades skulle vara fina grusvägar. Och tänka sig, det var det. Det dammade en hel del, vilket också var helt i sin ordning. Vi körde bara fel en gång (skyltningen lämnar en del att önska) men det gjorde inte så mycket då vi hamnade i en dal med det passande namnet ”Valle Hermoso” som betyder ”Den vackra dalen”. Och vackert var det.

    Körde tillbaka, hittade en väg som gick längs med ett järnvägsspår och tänkte ”Den måste ju leda någonstans”. Och det gjorde den också. Fast det var tur att vi frågade om vägen då vi fick tipset om att köra en väg som skulle ta oss genom en tunnel och som var mycket bättre än den som gick över bergen där det var svårt att hitta rätt bland många småvägar. Mannen som gav oss tipset la till, lite appropå bara, att det var en järnvägstunnel man åkte igenom. Om det fortfarande gick tåg eller inte var lite oklart.

    Vi kom fram till tunneln, bestämde att det med allra största sannolikhet inte gick några tåg (vi hade inte sett några iallafall) och körde in i en mörk, smal tunnel. Jonas valde att köra i spåret (snacka om tvättbräda) och jag valde att köra vid sidan av. Mina packväskor var som mest en 30 cm från väggen så det var lite smånervöst. Tunneln var förvånandsvärd lång och det var total mörker. Spännande värre. Till sist glimmade det till en liten ljusglimt långt framme. Första tanken ”hoppas verkligen det där är dagsljus..:”. Inte mycket att göra, tunneln var för smal för att vända i. Självklart var det dagsljus och det blev väldigt uppenbart att det inte gått tåg på länge då det efter tunneln saknades spår.

    Efter tunneln var det dags att slå läger och vilken tur då att vi var 1200 m.ö.h, på en platå med underbar utsikt, fina kaktusar och en massa torr ved. Blev en skön brasa, ett par fina nattbilder och en god natts sömn.

    Tips: Vi är nu officiellt ute på en expedition, visst låter det lite tufft? Expedition. Kolla på primus.se, gå in under fliken ”Primus was here”, klicka på ”Expeditioner” och sedan ”Jonas och Roberto”. Roligt!

  • Intensiv körglädje

    Det är som att köra i en tavla. Hela tiden. Så stora landskap att ens förflyttning i dem knappt är märkbar. En konstigt underbar känsla att susa fram i 80 km/h utan någon påtaglig känsla av att förflytta sig framåt. Vägen bara fortsätter. Har ett par gånger fått sätta ner foten och känna på vägen för att övertyga mig själv om att ”Nej, jag står inte still”.

    Den intensiva körglädje som infinner sig har jag sällan upplevt. Första turen med bilen efter körkortet kommer nära. Första turen med hojen också. Men aldrig så länge och så intensivt som här. Och det finns mycket väg att åka på. Cirka 5150 km från Arica i norr till Punta Arenas i söder. Vi har i dagsläget kört nästan 5000 km men är inte i närheten av Punta Arenas än, vi har inte så bråttom och vem har någonsin sagt att den roligaste vägen är den raka vägen?

    Så varför tveka? Bara att packa ner hojen, skicka den över Atlanten och sen gasa och köra.

    Albumet nedan innehåller 35 bilder som nästan alla är tagna medans vi kör. Titta på vår kamerautrustningssida för att se hur vi tar bilderna.

    Ha det bäst!

    Jonas: För att inte någons mamma ska bli orolig 😉 kanske jag bara ska nämna att de järnvägstunnlar vi åkte igenom sedan 40år varit nerlagda, och numera är del av en fantastiskt fin väg genom berg och dalar. Mer om den vägen på bloggen inom kort!

  • Biofreaks

    Jag och Roberto gillar ju film. Väldigt mycket.

    När vi var i Santiago för lite drygt en månad sedan så hade Avatar inte haft premiär än. Efter allt strul med att få motorcyklarna var det då dags att se filmen i Antofagasta istället.

    I Chile är det inte lika enkelt att gå på bio som i Sverige. Istället för att, som vi är vana vid, köpa biljetten med reserverade plaster på internet får man snällt ta sig till bion och köa för att köpa biljett. Biljetterna man får gäller för filmen man ska se, men utan angivna platser. Man får snällt köa igen innan filmen börjar.

    Första försöket i Antofagasta blev ett antiklimax; vi var visserligen runt tio personer, men vi var ute i god tid. Biljetterna var slut. Dagen efter gick jag och Roberto till bion med gott om tid och köpte biljetter, ställde oss först i kön och fick se filmen med bra platser. Det var alltså 2D-versionen eftersom det i Antofagasta inte finns någon 3D-bio.

    Nu, tillbaka i Santiago (och mer eller mindre anledningen till att vi åkte hit igen) vill vi ju såklart se 3D-versionen innan den slutar visas på bio. Igår var det då dags. Vi gick till bion och och köpte biljetter på förmiddagen till föreställningen som började kl 19:30. Vi var där kl sju vilket vi tyckte borde vara gott om tid. Det var 300+ personer i kö! Roberto kollade om vi kunde få pengarna tillbaka och ta en annan föreställning, och det gick bra, men vi kollade ändå om vi kunde få bra platser med de biljetter vi redan hade. Det kunde vi inte, det fanns bara lediga platser längst fram.

    Det fanns inget mer att göra än att köpa nya biljetter till föreställningen kl 10:30 dagen efter (idag), då personalen sa att det normalt sett inte var så många besökare. Vi kom till bion ca kl 10 och vi var praktsikt taget de enda i hela biografen. Yes! Nu skulle vi få se filmen och sedan i eftermiddag åka vidare söderut. Men… En liten miss någonstans hade gett oss biljetter till den dubbade spanska versionen och det går minsann inte, så det var bara till att skamset gå ner till kassan igen för att köpa nya biljetter till föreställningen ikväll kl 19:30. Ska bli kul att börja köa kl 18 för att få se en film som vi redan köpt biljetter till. Är man film- och biofreak så är man…

    Jag skriver mer om våra bioäventyr nästa gång.

  • Det luktar grönt!

    När man varit utan något som man är van vid en längre period blir upplevelsen av när man återfår detta något väldigt stark. När man är ute och vandrar i flera dagar så känner man lukten av parfym, tvättmedel, avgaser väldigt tydligt och skarpt. Smaksinnet blir också bättre. Man inser också hur van man är att få i sig socker. Det är en njutning att dricka en kall läsk som om det var första gången. En känsla av välbehag som nästan känns otillåten 😉

    Liknande fenomen uppstår nu. Luktsinnet påverkas och går man omkring i en stad känner man lukten av alla som passerar väldigt tydligt. Som tur är använder människor deo och parfym så detta är en väldigt trevlig upplevelse 🙂

    Mest påtagligt är dock lukten av allt grönt. Efter öknen är detta som en drog för näsan, som uppenbarligen lidit av grav abstinens efter klorofyll. Bor man i Sverige får man en liknande känsla på våren när allt det gröna återkommer. Atacamaöknen är väldigt, väldigt ogrönt så det är väl inte så konstigt att känslan blir så stark.

    Efter en dags körning är man, liksom efter en dags vandring, skönt mör och trött i kroppen. Det är en behaglig kroppslig trötthet. Man verkligen känner att man tagit sig någonstans och man är så självbelåten att man nästan skäms. Nästan.

    I La Serena väntade ett hus på oss som vi fick låna av bekanta i Sverige. Det var hur fint som helst och vi kunde leva lyxliv med allt från att duscha varje dag till biobesök. Alltid när man reser med lite packning och utan att ha tillgång till alla vardagens bekvämligheter så upptäcker man just hur mycket man faktiskt uppskattar dessa. Att ha tillgång till rinnande vatten. En toalettstol. Glas och bestick. El. Spis. Bord. Dörrar. Och en miljon andra saker som man annars inte tänker på och tar som självklara.

    Vi fick möjlighet att inte bara tvätta alla kläder utan även hojarna. De var väldigt dammiga och vi undrade om luftfiltret var igensatt men det visade sig att det i princip var helt rent. Bra grejer 🙂 Gick igenom, smörjde, drog åt och tvättade hojarna en hel dag. De blev som nya. Liksom vi.

    Från La Serena är det nära till en dal, Valle Elqui. Vi lämnade all packning i huset och tog en dagstur. Som alltid när man lämnar packningen blir hojen lätt, pigg och väldigt lättkörd.

    Vägarna i dalen var asfalterade och i riktigt bra skick. Detta gjorde det väldigt roligt att köra då vägen slingrade sig fram längs med bergsväggarna (slingerbulten nära Rosenhill i all ära men den var ingenting jämfört med detta). Bara att lägga sig i kurvorna och njuta. Vi fick båda flash-backs från vår vandring genom Tiger Leaping Gorge i Kina. Inte så konstigt då det också var en stor dal där allt var väldigt grönt.

    Vi stannade vid ett tillfälle till vid vägen och köpte druvor. Det var de godaste druvorna någonsin. Små, hårda, kärnfria och söta. Koncistensen påminnde mer om äpple än om druva. Här förstod vi hur druvor egentligen ska smaka. Dessutom kostade ett kilo c:a 5 kr.

    Stannade i fyra dagar och sen kände vi att det var dags att dra vidare. Huset såg ut som ett bombnedslag. Inte så att det var smutsigt utan våra grejer låg precis överallt. När man har all packning komprimerad i små väskor blir det lätt så att man sprider ut sig när man väl har möjligheten. Som om grejerna själva protesterar mot att vara nedpackade när det faktiskt inte behövs.

    Tills nästa gång, ha det bäst!

    (Totalt körd sträcka hittills: 4853 km. Tips: Titta på våra nya sidor. Kamerautrustningssida, fraktsida, intercomsida)

  • Vägen till La Serena

    Man kan åka motorväg (ruta 5) ända från Arica i norr till Puerto Montt i söder. En sträcka på ungefär 3080 km. Vägen är i väldigt bra skick och gillar man att köra på raka fina vägar av asfalt så är det en drömväg. Gillar man som vi att åka på mindre vägar, gärna bestående av grus och med mycket kurvor, är den ett ibland nödvändigt ont. Man tar sig fort dit man vill utan att behöva svänga särskilt mycket (titta på den här kartan från Copec, om inte annat för att den är väldigt rolig att bläddra i).

    En sträcka man gärna bara kör en gång är sträckan genom Atacamaöknen. I bil tar den c:a 5 timmar och består av rak asfaltsväg genom ingenting. För oss var ingenting väldigt fascinerande, en gång. Sen blir det lätt lite jobbigt. Speciellt med tanke på att det ofta blåser väldigt mycket.

    Denna gång tog vi väg 1 (ruta 1) istället. Den går längs med kusten och man slipper stora delar av öknen. Vägen består av allt annat än asfalt och efter 180 km av körning på omväxlande tvättbräde-partier (Jonas undrar hur detta fenomen uppstår, kan någon förklara det?), sand-partier och underbara hårt-grus-partier var vi ganska möra i kroppen men väldigt nöjda och glada.

    Campade precis vid havet (nästan lite för nära) och sov gott till havets dånande. Det är något speciellt med havet. Någon som kan förklara denna fascination? I Chile finns ingen allemansrätt. Däremot gör alla lite som dom vill 😉 Det är fri camping på så gott som alla stränder längs med Chiles kust. Det är inga problem att hitta campingplats, iallafall inte hittills. Får se nu när vi närmar oss Santiago och mer tätbefolkat område.

    Turiscom ger ut en guide till Chiles campingar och vägar som heter Turistel. Där ser man alla Chiles vägar (de som borde finnas iallafall, inte alltid det stämmer med verkligheten) samt alla campingar och lite information om dem. En mycket bra guide där även många gratiscampingar listas. Nu har vi inte campat på något av dessa då vi alltid hittat vår egen plats istället.

    En sak som förundrat oss båda på vägen söderut är hur vi lyckades köra från Valparaiso till Antofagasta på två dagar? Det är en sträcka på 1320 km. Vi körde ungefär 70 mil första dagen och 60 mil andra dagen. Vi körde i 100-110 km/h. Galet. Nu klarar vi knappt 30 mil per dag och kör inte snabbare än 80. Vårt svar på frågan är: Abstinens och lyckorus 🙂

    Om det inte redan framgått så älskar vi att resa med motorcyklar. Att kunna ta allt i egen takt. Att hitta ställen man aldrig skulle åkt till annars. Att kunna stanna precis vart man vill. Ett bra exempel är Parque nacional Pan de azucar (sockerbrödsnationalparken som inte har något som helst med bröd att göra). Vi såg att det gick en väg genom den och bestämde oss för att ta den. Där hittade vi den bredaste stranden vi någonsin sett. Vit sand så långt ögat kunde nå. Knappt så att man såg havet. Kändes helt overkligt och den var i princip tom på folk också. Very, very nice.

    Ha det bäst!