Kvällen innan hade vi kört ner för en väldigt brant backe där jag lyckades lägga hojen i början av backen. Mest på grund av att jag fegade. Morgonen efter var det dags att köra upp för samma backe. När vi närmade oss backen började pulsen sakta stiga. Vi bestämde oss för att köra en i taget så att den andra skulle kunna hjälpa till…och givetvis fota/filma också 🙂 Jag började. I med ettan och gasa. Inte för mycket. Inte för lite. Luta sig framåt så gott det går. Hjulet hoppar hit och dit. Massor med sten. Går inte att undvika dem, bara att försöka köra över de minsta av dem. Däcket träffar en stor sten. Hojen kastar sig åt vänster. Parerar. Hojen kastar sig åt höger men inte okontrollerbart. Närmar mig toppen. Undviker med nöd och näppe en stor sten som säkerligen skulle orsakat ett fall. Gasar till. Hör hur det sprutar bakåt. Stabiliserar hojen. Kör till plan mark, ner med stödet och andas ut.
Jonas tur. Jag går till halva backen för att fota och filma. Han gasar upp. Det ser så lätt ut när man tittar på. Han kör förbi mig. Ser stabilt ut. Mot toppen av backen får han kast. Han parerar. Träffar en sten, kanske samma som jag precis undvek, och han ramlar. Ställer ifrån mig fotoutrustningen och springer upp. Allt ok. Tar bort väskor och kämpar upp hojen. Ett av stöden på väskan har knäckts och väskan har delat på sig. Fixar en temporär lösning som får duga resten av dagen och sen kör vi vidare.
Resten av dagen bjöd på riktigt fina vägar längs med bergsväggar när vi körde till Puerto Sanches.
Jonas lagade väskan med hjälp av spik, superlim, en sten och primus-köket. Funkar hur bra som helst!
