The world's a playground
Grattis till mig själv 🙂 Hur känns det? Känns bra! En god frukost i gott sällskap och en galet god middag igår bestående av 97% grillat kött har gjort detta till en väldigt bra födelsedag…och dagen har bara börjat så jag har en hel dag fylld med socker och godsaker att se fram emot. Är i staden El Calafate i Argentina och har det tokbra.
Ha det bäst allihopa!
Vi hade nu tänkt åka in i Chile igen. Detta var två dagar efter jordbävningen och vi tänkte att det borde vara lugnt. Vi hade dagen innan jobbat med datorerna och skrivit en massa inlägg för att försöka komma ikapp lite med bloggen. Vi packade ihop och åkte till en bensinmack med gratis trådlöst internet för att lägga upp inläggen och sen åka vidare. 10 timmar senare var vi klara. Under denna tid la vi upp och schemalade en mängd blogginlägg (som publicerades ett om dagen) samt hann även med att starta ett företag ihop. Mer om detta kommer.
Åkte tillbaka till samma camping som från dagen innan, tröttare än efter en hel dags körning. Tittade på en må-bra-film ”Pineapple Express” och sov sedan gott. En mycket produktiv dag 🙂
Dagen efter var det dags att korsa gränsen till Chile igen. Gränsövergångar medför alltid en viss oro. Man vet inte riktigt vad man har att vänta sig. Inför denna resa hade vi kollat upp så mycket som vi kunde hemmifrån. Jag hade fått lite olika svar på vilka papper man behövde och om de ville ha en massa kopior på saker och ting. Vi har t.ex inget Carnet de Passages som det enligt Motormännen är krav på. Både i Chile och Argentina. Detta stämmer inte alls.
Ett litet problem, trodde vi, är att Jonas står som ägare för båda hojarna (billigare försäkring hemma). Enligt vad som står på Chilenska tullens hemsida får en person endast ta in ett fordon. När vi tog in motorcyklarna i Valparaiso sa vi helt enkelt att jag var en av ägarna och sen var det lugnt. Vi hade dock fixat ett skriftligt tillstånd på att jag fick använda hans motorcykel ifall att. Detta via en ”Notario publico”, men detta visade sig vara helt onödigt i vårt fall.
När vi korsade till Argentina la de märke till att Jonas stod som ägare för bägge men de skrev bara att jag hade tillstånd att köra den ena på en gång. Enkelt och bra.
När vi nu återigen skulle in i Chile visste vi inte hur de skulle gå med detta. Skulle jag behöva säga att jag var ägare till ena? Eller visa upp det tillstånd vi fixat innna? Inte alls. Vi fyllde i ett TITV-dokument (Título de Importación Temporal de Vehículo) där jag kryssade i rutan ”Authorizado” på frågan vems fordonet var. Jonas skrev under och sen var det klart. Inga kopior på något, de tittade bara på registreringsbevisen. Inte heller behövde man visa upp att man var försäkrad på något sätt. Nu är det väldigt enkelt att korsa gränsen mellan Chile och Argentina då dessa länder har väldigt bra relationer (finns över 50 (!) permanenta gränsövergångar). Det är betydligt krångligare och tar mycket längre tid i övriga länder i Sydamerika har vi fått höra.
Det tog oss totalt 45 minuter att först stämpla ut oss från Argentina, köra en bit till den Chilenska stationen, stämpla in oss i Chile och gå på toaletten. Sedan kunde vi glada och lättade köra vidare in i Chile mot en efterlängtad väg. La Carretera Austral! Det började väldigt bra och redan efter 10 kilometer hittade vi en perfekt camping där vi valde att stanna.
Vi stannade två dagar på campingen i nationalparken Los Alerces för att tvätta våra kläder. När vi hade tvättat kläderna med packrullen som tvättmaskin åkte Roberto för att handla. När han kom tillbaka fick jag höra att det inte alls var några problem att hålla 100+ på grusvägen, som vi dagen innan (med packning) bara kört mellan 40 och 60 på… 😉
Till lunch köpte Robero kött. Inte vilket kött som helst utan 800g med vad som måste ha varit rostbiff eller liknande. I Argentina är det billigt med kött och det här köttet kostade 40 pesos/kg (eller 80kr). Vi hade ingen marinad men våra snälla grannar gav Roberto en hel flaska med vitlöksmarinad och när vi hade grillat köttet så smälte det i munnen. Dubbel lycka var att vi åt grillat kött till både lunch och middag. Grillat är godast; ett beprövat koncept som håller fortfarande.
Innan det blev ”bio i tältet” fick vi höra av en förbipasserande flugfiskare och av vår snälla granne att de hade känt ett skalv mitt i natten. Det hade till och med kommit en våg på sjön (och vi var alltså mer än 700km från Conceptión, epicentrum). På morgonen efter kände Roberto av efterskalvet med lätt yrsel, och på förmiddagen fick vi en första rapport från en parkvakt. Vi fattade inte allvaret än utan packade som vanligt och åkte vidare. Vi hade tänkt åka till Chile samma dag och stannade därför på en mack i det sömniga och pitoreska lilla samhället Trevelin för att fylla på med billig bensin.
På macken fanns det trådlöst internet och vi passade på att stanna där en stund för att höra av oss hem. När vi startade datorerna blev vi alarmerade om hur pass alvarligt det faktiskt var; kommentarer på bloggen, mail, frågor på facebook och allmänna kommentarer. Så vi ringde våra mammor, uppdaterade bloggen lite snabbt och såg till att alla förstog att vi var okej. Det kanske inte skulle vara någon bra idé att åka tillbaka in i Chile denna dag, så vi stannade på en camping i Trevelin bredvid en liten flod. Precis innan vi kom till campingen får vi se ett litet gäng promenera på vägen. En av killarna i sällskapet bar på en fisk som de, visade det sig, inte hade fiskat upp utan jagat i vattnet och till slut fångat med bara händerna. Fisken måste ha vägt 8-10kg och jag som flugfiskare tröstade mig med att det måste ha varit den sista (så kan jag på så sätt bortförklara att jag aldrig får någon stor fisk när jag fiskar).
Efter att vi skruvat ihop Robertos hoj kvällen innan träffade jag tre trevliga argentinska killar och en trevlig och vacker argentinsk tjej. Vi satt och pratade allihop på knackig spanska och knackig engelska några timmar på hostellet och sedan blev det tydligen utgång.
I Argentina (och i Chile) köper man inte en liten ölflaska själv, utan man köper in en eller ett par stora flaskor att dela på, och det var precis vad vi gjorde denna kväll. En liter kall öl på flaska kostade 20 pesos (ca 40kr) och det var allt jag fick bidra med denna kväll, resten av ölen stod argentinarna för.
Vaknade aningen tröttare än vanligt och på detta hostel (kanske det enda i världen) var man tvungen att vara ute ur rummet kl 10. Så det var bara till att masa sig upp ur sängen, bita sig i läppen och börja packa.
Efter frukosten satte vi kurs söderut på den magiska vägen Ruta 40. En bred, svart, perfekt asfalterad väg som slingrade sig nerför berg och dalar kilometer efter kilometer. Jag kan inte minnas att vi åkte uppför alls faktiskt, men enligt GPS:en var vi på höjder mellan 600 och 800 meter hela förmiddagen. Vägen passerade till slut ett lunchställe vid ett vattenfall där vi stannade och åt. En milanesa är en stor platt köttbit panerad i ströbröd, som en snitzel, i ett stort bröd (dubbelt så stort som ett vanligt 150g-bröd) med sallad, tomat, majonäs, senap och ketchup. Vi skulle ha fått pommes också till vår milanesa, men den glömdes bort -vilket inte gjorde nåt för vi blev proppmätta ändå.
Efter lunchen svängde vi av Ruta 40 mot den breda (och förskräckligt misshandlade) grusvägen Väg 71 mot nationalparken Los Alerces, en gigantisk nationalpark med ett sjö- och flodsystem som bjöd på en mängd aktiviteter. Många tog med egen båt och utforskade parken flytandes. Andra fiskade och badade, men de flesta ville bara tillbringa helgen i lugn och ro -ett med naturen. Inträdet var 30 pesos per person och denna gång slapp vi inte betala men vi fick å andra sidan stanna i parken hur länge vi ville.
Vi åkte längs med en av de största sjöarna där de flesta gratiscampingarna låg och hittade en mysig och glest befolkad camping precis vid vattnet på tredje försöket. Middag blev en av våra favoriter: tonfiskröra med pasta. Och efter maten det vinnande konceptet: film i tältet. Denna kvälls föreställning var den tredje filmen i X-men-serien. Jag vet, det låter helt galet med filmtittning i ett tält mitt i obygden. Men råkar man ha med sig en dator med bra batteritid samt en hel drös filmer så blir det lätt så. Hade vi vandrat och inte åkt motorcykel är det ytterst tveksamt om vi hade haft bärbar dator med oss 😉 Är man 80-talist och yberbloggare så är man.
Vi bestämde oss för att åka och titta på en glaciär som låg i parken. Den låg c:a 6 mil från campingen och det tog oss c:a 1 1/2 timme att köra dit på minst sagt roliga grusvägar med underbara vyer över turkosblåa sjöar och kristallklara bäckar. Själva glaciären var väl inte så mycket att hurra för då den låg lite för långt bort och vi hade ingen lust att lämna hojarna med all packning på. Det var dock så roligt att köra dit att det inte gjorde något att vi inte kom fram till själva glaciären. Klockan hade nu blivit så pass mycket att vi bestämde oss för att åka tillbaka till gratiscampingen och tillbringa ännu en natt där.
Dagen efter satte vi av igen med tanken att ta in på något hostel eller camping i El Bolsón för att ladda batteriet till min hoj. Min hoj hade nämligen låtit lite trött de senaste dagarna och det var svårt att få igång den på morgonen.
El Bolsón var ett riktigt hippie-ställe med många spirituella vibbar och en skön laid-back stämning. Det var dock lite varmt att åka omkring och leta verkstäder. Vi tog in på ett hostal ”Villa del Sol”, tog ur batteriet ur min hoj och jag åkte sedan omkring med Jonas hoj och letade efter någon som kunde ladda batteriet. Efter ett par varv lyckades jag hitta ”Bolson Motos” som var precis vad jag behövde och de satte genast batteriet på laddning.
Ett par timmar senare tog vi en promenad i staden, åt middag bestående av en galet stor Milanesa (Stor macka med ströbrödsstekt kött, pommes frites, sallad, tomat, majonäs och ketchup) och gick sedan och hämtade batteriet. På vägen dit hittade vi en friluftsbutik där vi äntligen lyckades hitta en efterlängtad extra sovsäck för att slippa ta på alla kläder på kvällarna. Den kostade 150 kr vilket var helt ok och vi passade även på att köpa en stor tub gas till köket då det är betydligt enklare att använda än bensin.
Vandrade tillbaka till vårt boende, som var förvånandsvärt dyrt (100 kr per person). Enligt Lonely Planet South Amerika skulle ett dubbelrum där kosta 100 kr för båda. Priserna är väldigt inaktuella har vi märkt. Vi meckade ihop min hoj igen och med fulladdat batteri lät den mycket piggare men fortfarande är det något som inte riktigt är som det ska. Vi fortsätter felsöka och hoppas på att det inte är något allvarligt.
Ha det bäst!
