Sydamerika 09-10 – Sida 3

Att blogga medans man reser

Tänkte dela med mig av hur det är att jobba med bloggen medans vi reser. Ungefärlig tidsåtgång:

Skriva inlägget		2 timmar
Redigera inlägget		10 min
Lägga upp inlägget		5 min
Välja ut bilder		1 timme
Välja bort bilder		10 min
Skriva bildtexter		20 min
Redigera de valda bilderna		15 min
Exportera bilderna		5 min
Lägga upp bilderna på bloggen		5 min
Lägga in bilder i blogginlägget		5 min
Tagga inlägget, lägga till kartposition och dylikt		5 min
Total tid:		4 tim 20 min

Det är med andra ord lite jobb bakom ett blogginlägg. Ibland tar det ”bara” 2 timmar att göra ett inlägg, men ofta hamnar man på runt 4 timmar totalt. Detta inkluderar lite pauser för att koka te eller göra iordning en mate givetvis 🙂 Tid har man gott om när man reser iallafall. Detta inlägg blev till i Buenos Aires en regnig dag. Just nu inne på min 10:e tekopp, min 5:e mate-omgång och det har tagit 4 timmar hittills p.g.a ett par trevliga avbrott för att prata resande med Sebastian, en mycket trevlig kille från Tyskland. Life is good 🙂

Varför ta sig tiden? Jag gör det för att jag gillar det (mestadels). Jag gillar att skriva om mina upplevelser och jag gillar att visa mina bilder. Förhoppningsvis ger det något för den som läser. Sen är det otroligt givande när man kommit hem. Att bläddra igenom blogginlägg och titta på alla bilder ger väldigt starka flash-backs och lyckokänslor.

Att hålla bloggen uppdaterad är svårt. Att hela tiden på bloggen vara där man verkligen är. Det är ingen större vits med detta och kräver alldeles för mycket arbete. Vi ligger oftast 2-3 veckor efter med bloggen och detta har fler för- än nackdelar. Till exempel så får man under resans gång tillfälle att återuppleva resan. När jag 2 veckor efter att ha varit i Torres del Paine sätter mig ner och skriver om det kommer allt tillbaka. Det är enklare att välja ut bilder också då man fått en viss distans till själva upplevelsen och man kan vara någorlunda selektiv. Vi märkte dock att det är väldigt viktigt att ha en ”Här är vi just nu”-ruta för att undvika, om än osannolika, upplevelser som denna: Resan fortsätter

Hur man sen skriver är något jag ofta funderat på. Hur personlig ska man vara? Vad är intressant att läsa om? Jag har skrivit ganska mycket om mina resor vid detta laget och har mitt sätt att skriva på. Jag märker dock att detta sätt ändras med tidens gång och att jag har utvecklat mitt skrivande en hel del…förhoppninsvis åt rätt håll 🙂

Encuentro Mototuristico en Azul 2010

Ett bättre mottagande har jag aldrig varit med om. I många Argentinska städer finns det ”Camping de la Municipalidad”, typ statligt ägda campingar. De är billiga (runt 15 kr natten) och har oftast både eluttag och varmvatten. Vår plan var att stanna i Azul en natt för att sedan åka till Buenos Aires dagen efter. Det gick sådär med den planen.

Utanför campingen träffade vi ett par som hälsade oss välkomna till motorcykelträffen. Vilken motorcykelträff? De tittade på oss som om vi var lite knäppa och berättade om motorcykelträffen som ägt rum i Azul på påskhelgen de senaste 21 åren. Som vanligt har vi bra timing. Vi åkte in på campingen och till stora matsalen. Ryktet hade på något sätt redan spridit sig in dit att vi var på väg så när vi steg in genom dörrarna möttes vi av glada tillrop och applåder från ett 20-tal personer. Vad gör man? Smile and wave, just smile and wave 🙂

Detta var onsdag kväll och träffen startade på torsdagen och höll på till söndagen. Till träffen som anornades av klubben ”Quijotes del Camino” var alla välkomna, oavsett vilken hoj man körde. Det var sällan hojarna hade större motor än 200 kubik men hojarna i sig kom i alla möjliga skick, färger och storlekar. Vädret var riktigt bra under hela träffen och på lördagen, när paraden genom staden hölls, var det ungefär 4000 hojar på plats.

Dessa dagar blev väldigt intensiva med radio- och tv-intervju, massa god mat, massor med nya vänner och en djupare inblick i just hur djup och självklar Argentinarnas gästvänlighet är. Detta är inte något unikt. Där människor har lite i termer av pengar och saker och där levnadsstandarden är lägre än den man är van vid från Sverige så har de otroligt mycket gästvänlighet och öppenhet gentemot andra. Att bjuda på det man har är en sådan självklarhet. Vi är nu stolta ”Quijotes del camino” 🙂

Måste påpeka att när det gäller tid så har Argentinare en än mer avslappnat attityd än Chilenare. ”Mañana mañana”, -Imorgon imorgon, känns av de flesta igen när det gäller Chilenare. Inte så bråttom med någonting. Med Argentinare är det nog mer ”Che! Mate?”, -Hej! Mate? Tid nämns inte ens. Mate är en traditionell dryck som alla dricker. Det är som grönt te och tillagas i en speciell kopp med ett speciellt sugrör. Denna kopp går sedan runt i sällskapet i en evighet. Ett mycket enkelt och trevligt sätt att umgås 🙂

En vecka efter att vi anlänt till Azul gav vi oss iväg mot Buenos Aires och Dakar Motos. En motorcykelverkstad som erbjuder boende också och som jag hittade på nätet när jag gjorde reasearch inför resan. De 300 kilometrarna till Buenos Aires från Azul gick relativt smärtfritt. Vi knappade in gatnamnet i gps:en och hamnade först i en helt annan del av staden. När vi hittade rätt knackade vi på en väldigt anonym garageport där endast gatnumret stod. Ingen skylt om att här skulle Dakar Motos ligga. Efter en stund rasslade det till och vi möttes av ett stort leende från en glad tysk.

-Is this Dakar Motos?”
”-Yes. yes! Welcome!”

Bildspel

Norrut efter 3 månader söderut

Ushuaia stoltserar med att vara världens sydligaste stad. Detta betyder givetvis att det är kallt där. Vi gillar inte kyla. Det mesta vi såg av staden var genom fönstret på hostellet 🙂

Den tredje dagen bestämde vi oss för att börja köra norrut. Givetvis trädde den tidigare nämnda naturlagen (gårdagens inlägg) i kraft även denna gång och vi kom inte iväg förrän efter 11. Denna gång var det ett litet temporärt pengaproblem som snabbt fixades via Skype och vår goda vän Alex. Nu när jag skriver detta kommer jag på att jag inte betalat tillbaka än…

Vid det här laget var vi trötta på kyla så vi bestämde oss för att åka ruta 3 till Buenos Aires i ganska högt tempo. Ruta 3 börjar i Ushuaia och slutar i Buenos Aires. Den är 3045 kilometer lång. Vi åkte varenda millimeter av den och var och en av dessa millimetrar var lika tråkiga. En lång rak väg genom ingenting. Vi hade fått berättat för oss innan att vägen var en låååång väg med en ko där och en ko där. Det fanns inga kor. Det fanns inget här och där. Det var bara vinden, vinden, vinden, vägen och du. Jag minns vid ett tillfälle ett vägen svängde lite och vi fick medvind. Det var som att flyga. Som att glida utan friktion. Solen värmde helt plötsligt. Nacken fick vila från att slängas hit och dit. Världen såg helt plötsligt mycket ljusare ut. 10 kilometer senare svängde vägen tillbaka…

Två höjdpunkter hade dock resan norrut. Peninsula Valdes och staden Azul där vi återigen för en stund blev muy famosos och där värmen hittade oss igen. Ok, jag ska inte klaga allt för mycket på kylan. Det var aldrig under nollan, det regnade väldigt lite i förhållande med hur det kan vara och dessutom så var dessa veckor med lite lägre temperatur vår vinter. Med andra ord: En mycket bra vinter.

I Peninsula Valdes tittade vi på pingviner. Misslyckade med att se valar och träffade ett mycket trevligt Nya Zeeländskt par. Båda var närmre 60 och såg ut som 40. De hade rest runt i stora delar av världen och hade ingen som helst tanke på att sluta. Kolla in deras blogg. Det är människor som dessa som ger mig inspiration. Det är aldrig för sent. Jag älskar att hitta exempel på detta. Jag har rest en hel del och inför varje större resa har jag minst 10 gånger fått kommentaren ”Passa på medans du är ung” sagd till mig i olika former. Snälla. Säg aldrig den frasen till mig. Jag får utslag 😉 Givetvis finns det undantag. Man kan ha otur eller råka ut för saker som man inte kan rå för. Men jag tror på att dessa är just undantag. Bor man i Sverige har man alla möjligheter i världen att göra det man vill med sitt liv. En lyx som många inte ens inser att de har och allt för lättvindigt kastar bort. Det handlar om att gå genom livet med lite mer bestämda steg bara

Nästa gång: Azul och vår berömmelse når nya höjder!

Bildspel

Torres del Paine till Ushuaia

Tredje dagen i parken kom vinden tillbaka igen. Inte nog med att den är mordisk, den är schizofren också. Gårdagens paus var ett minne blott och det blåste än mer. Så pass att Jonas vid en krök blåste av vägen. Jag låg före och kunde inte stanna utan att själv ramla av. Körde en bit till och sprang sedan tillbaka för att se att allt var ok. Som tur var så hade intercom-systemet kopplat ner så jag slapp höra Jonas vrål av ilska och svordomar i hjälmen (enligt egen utsaga). Vinden låg bakom mig och när jag skulle stanna knuffade den mig framåt så hårt att jag gled framåt och nästan in i Jonas hoj. Vi tog av alla väskor för att kunna lyfta hojen. Fick upp den och Jonas körde den dit jag ställt min. Sen var det bara att släpa väskor i motvind och uppförsbacke. En härlig start på dagen 🙂 Inte undra på att parken av många kallas ”Torres del Pain” – Smärtans torn. Men vacker är det!

När vi kommit ut ur parken kom den vänliga vinden tillbaka igen. Bad om ursäkt och knuffade till och med på när vi återvände till Puerto Natales. Där tog vi in på samma hostel som Andrew. Vi led av akut grönsaksbrist (för mycket skräpmat och lathet) så vi lagade till en rejäl middag med massor av grönsaker tillsammans.

Det är förundransvärt hur mycket man sprider ut sig på ett hostel. Det tar oss längre tid att komma iväg efter en natt i ett hostel än efter en natt i tältet. Vi hade tänkt åka till Punta Arenas men valde att åka mot Ushuaia direkt istället. Vi siktade på byn Cerro Sombrero som låg på lagom avstånd. En mil innan staden fick vi korsa ett sund med färja och där träffade vi en intressant motorcykelresenär, Yarets Vladimir Alekseevich. En döv-stum kille som är inne på sitt 10:e år av resande med motorcykel. Hans mål är att komma med i guinness världsrekord. Han är väldigt bra på att kommunicera med universella tecken och vi stannade på samma hostel där han kom och berättade om sin resa och visade oss en massa bilder.

Morgonen efter gick vi upp tidigt då vi ville ha gott om tid på oss att nå Ushuaia. Varje gång vi försöker att komma iväg tidigt händer det något. Vid det här laget är vi inne på att det är någon typ av naturlag. Denna gång var det Yarets. Han kom in i rummet, visade att vi skulle följa med till hans rum och där fick vi en demonstration av rysk morgongymnastik. Förutom det tveksamma nöjet att se en 69-årig gubbe utföra diverse gymnastiska övningar iförd illasittande kalsonger var det väldigt lärorikt. Han var onekligen i bra form och han visade entusiastiskt hur han gick tillväga för att bibehålla hälsan.

En och en halv timme senare än tänk satte vi av mot Ushuaia. Det var kallt och småregnigt och vi hade c:a 45 mil körning framför oss, varav c:a 10 på blöt grusväg. Gick hur bra som helst och vi kom fram till Ushuaia innan solen gått ner. Tog in på ett riktigt backpacker-hostel, Torres al Sur, och kände oss genast som hemma.

Bildspel

Nationalparken Torres del Paine

Parque Nacional Torres del Paine, södra patagonien, Chile. Denna plats har länge varit med på min lista över ställen som jag vill besöka (denna lista innehåller i princip alla platser på jorden och blir aldrig kortare, men iallafall). Parken ligger c:a 10 mil från Puerto Natales. Det går att åka på asfalterade vägar hela vägen dit men vi hittade en mindre grusväg som var mycket roligare. Det kanske framgått vid detta laget att vi verkligen gillar grusvägar?

Vyerna började med en gång. Sakta men säkert växte ”Los Cuernos del Paine” fram vid horisonten och ju närmare vi kom, desto mer imponerade blev vi. Vädret var toppen. Inget blött som föll på oss, ingen kyla som kylde oss och framför allt, inget tryckande, vinande djävulskap som försökte kasta oss av vägen.

Inträdet till parken är 15.000 pesos (c:a 225 kr) för utlänningar. Jag sa att jag var chilenare, visade mitt svenska pass där det stod att jag var född i Chile, sa att jag inte kom ihåg mitt chilenska id-nummer och betalade 5000 pesos istället (75 kr). Very nice 🙂

Vi stannade i tre dagar i parken. På andra dagen började det blåsa. I Patagonien vet vinden vad den håller på med. Den gör inget halvdant eller halvhjärtat. Vind som susar i säven? Vinden som smeker ens kind? Vinden som böljar i gräset? Glöm det. Här är den ute efter att döda. Den vill smaka blod. Säven slits isär, man kan se tändernas kontur genom kinden och gräset har ingen som helst chans att bölja utan lägger sig bara platt ner och väntar på bättre tider 😉

I en passage där vinden pressades ihop och gick från att vara galen till vansinnig, träffade vi på Andrew igen. Oavsett åt vilket håll man åkte fick man motvind då vinden vände fyra-fem gånger vart 100:e meter ungefär. Han var fast och kom ingenstans så han väntade på någon att lifta med. Vi stannade till och tog en blåsig paus, önskade honom lycka till och fortsatte sedan vidare. 15 minuter senare kom vi runt en krök. Vinden fick uppenbarligen något mycket brådskande att göra och försvann helt. Lättade stannade vi till bredvid vägen och lagade lunch. Precis när matlagningsklockan skulle plingat om vi haft någon stannade en bil till och Andrew hoppade ur och vi bjöd på en god lunch i värmande solsken och med en vind som verkade vilja be om ursäkt och mjukt smekte våra kinder.