Sydamerika 09-10 – Sida 4

El Calafate och en STOR glaciär

Vindpinade, kalla och stela kom vi tillslut med nästan tomma bensintankar till den lilla staden El Calafate som är lik en oas i stäppen med turister från hela världen. Vi hade bara stannat för att äta lunch och tanka i en liten by i vildmarken tidigare under dagen.

Inte långt från bensinmacken där vi stannade hittade vi en camping med Hostel med namnet El Ovejero (Herden). Där inackorderade vi oss och parkerade hojarna utanför. Andra dagen när jag gick ut för att hämta något från min hoj såg jag Andrew igen. Han var bara där för att reka campingen. Vi började prata om det ena och det andra och vi fann oss tillslut fikandes inne på vårt hostel. På kvällen gick vi till ett steakhouse och käkade underbart gott grillat kött med sallad, potatismos och annat från en buffé.

Dagen efter var det Robertos födelsedag och Andrew och Jonathan, en annan backpacker som bodde på hostellet, köpte frukost bestående av sötsaker. Medialunas (halvmånar) är som en croissant som smakar wienerbröd. De och lite andra godsaker mumsade vi i oss med varsin kopp te. På kvällen gick vi ut och åt den största hamburgaren jag sett på länge. En hamburgare från Texas Burger var knappt hälften så stor.

Ungefär 100km från El Calafate, och en av de största anledningarna till att så många reser dit, finns glaciären Glaciar Perito Moreno. Perito Moreno är en av tre glaciärer i Patagonien som inte blir mindre för varje år. Själva glaciären är 30km lång och 5km bred och med en medelhöjd på 74m där den slutar.

Vi fick tipset att köra till glaciären på en annan väg än den stora asfalterade vägen, nämligen på en lång, bred perfekt grusväg utan nämnvärd trafik med en och annan fantastisk kurva som man glatt kunde gasa sig igenom. Packningen hade vi lämnat på hostellet och det var inga problem att köra i hastigheter runt 140km/h. Vi kom fram till glaciären alldeles för fort, vi hade gärna kört mer grusväg. Varje gång man kör utan packning är det som att vakna till liv på nytt. Kraften i motorcykeln får gruset att sprätta till vår förtjusning och kurvorna är en barnlek.

Väl framme vid glaciären blev vi hänförda av utsikten. Vi såg under den timmen vi var där ett flertal stora isblock lossna och falla i vattnet med en våldsam kraft. Vågor bredde ut sig hundratals meter runtomkring. Isen skiftade i vitt, blått och nästan svarta toner. Vi stannade tills precis efter den färgsprakande solnedgången bakom de omgivande bergen.

På den asfalterade vägen vi tog tillbaka till staden fick vi köra zick zack mellan påkörda kaniner i mörkret. Roberto körde först och jag såg honom ett par gånger bromsa in för att inte köra på en kanin som av outgrundlig anledning ville korsa vägen precis när vi kom farandes. Ett tiotal inbromsningar senare var det nära att jag tog en kanin med framhjulet men precis när jag väjt för denna dödslängtande lilla gnagare slog det till i motorskyddet. Jag såg i backspegeln hur någonting sprattlade i mörkret och när vi åkte tillbaka såg vi en pälsbeklädd kamikaze-kanin i en pöl av röd sörja dra sina sista andetag innan den (äntligen) nådde ljuset i slutet på tunneln.

Någon dag till stannade vi i El Calafate innan vi återigen satte oss på våra kära motorcyklar för att åka än mer söderut. Mot mer vind och kyla men framförallt mot staden Puerto Natales i Chile som ligger ett stenkast från en av Sydamerikas vackraste (och blåsigaste?) nationalparker -Torres del Paine.

Bildspel

Cuevas de las Manos och Ruta 40

Vi är nu i Buenos Aires och ikväll ska det grillas. Det är min födelsedag idag och vädret är fantastiskt: blå himmel, svag vind och 25 grader varmt. Tack för alla gratulationer på facebook och på mail.

Bloggen ligger lite efter eftersom vi de senaste två veckorna dels har kört långa sträckor och campat längs med Argentinas tråkiga östkust och för att vi ”fastnade” i en vecka i en stad som heter Azul där det var motorcykelträff. Mer om det senare. Nu åter till resan…

Något som jag inte skrivit om än är Cuevas de las Manos (Händernas grotta, fritt översatt), ett världsarv som ligger mitt i ingenstans i den Patagoniska stäppen ca 100km från Ruta 40 (väg 40). I princip är det en grotta med en massa mysteriska handavbildningar runtomkring. Grottan går rakt in i en klippvägg på ena sidan av en gammal flodfåra och beboddes av människor för ca 9000 år sedan. Vi åkte dit på breda grusvägar i växlande vind, tog en guidad tur med en guide som pratade rolig engelska och spanska och sedan åkte vi tillbaka till Ruta 40 som tog oss vidare söderut till den tidigare omskrivna stormen (där det nu finns lite nya bilder).

Dagen efter stormen blåste det fortfarande mycket. Vinden kom mestadels från sidan vilket gjorde att vi fick luta hojen medans vi navigerade i spåren på den dåliga vägen. Vägen var bred, men all tung trafik hade skapat höga vallar av löst grus som vi inte ville hamna i. När det hade passerat lunchdags hittade vi en avfart mot någon form av vandrarhem. Vi tog avfarten och körde några kilometer tills vi kom fram till en stor gård. Det var skönt att få komma in och värma sig, men maten de sålde kostade 20USD per person vilket vi varken ville eller kunde betala. Vi tog varsin kopp med varm dryck och vilade en stund innan vi gav oss ut i blåsten igen och lagade vår egen mat.

Dagen fortsatte med kraftig sidovind och vid ett tillfälle stannade vi och pratade med en cyklist som stod vid vägkanten och liftade. Andrew som han hette kunde knappt hålla balansen på cykeln och valde därför att lifta, vilket det senare skulle visa sig fungerade väldigt bra.

Någon timme senare hittade vi ett litet hotell med camping där vi stannade. Det var ju sand överallt så att ta en dusch var helt underbart. Resten av dagen och kvällen åt vi middag och läste.

Bildspel

Stormen

Efter att ha kört i stark omväxlande motvind och sidvind hela dagen utan spår av civilisation eller campingar fick vi börja leta tältplats i den Patagoniska stäppen. Stäpp är ungefär som öken; det är torrt, öppet och med lite vegetation. Med andra ord ett svårt ställe att hitta ett bra ställe att ställa upp tältet på.

Vi sökte och sökte och hade det inte varit för den starka vinden hade det inte varit några problem att ställa upp tältet. Till slut hittade vi en sänka som såg lovande ut. Det borde blåsa mindre i en sänka tänkte vi och körde ner på en smal, stenig grusväg. Det fanns spår av ett mindre vattendrag, nu utan vatten, och vi följde vattendraget ett hundratal meter från vägen och stannade.

Vinden var inte så stark så det inte gick att slå läger, för tillfället, så vi parkerade hojarna framför varandra och ställde tältet i det lilla skydd de gav mot vinden. Precis som natten innan så använde vi hojarna för att förankra tältet i, något som skulle visa sig inte var så smart.

Efter att ha ätit la vi oss i tältet för att läsa, man kunde i princip inte vistas utomhus. Klockan var bara tidig kväll än så länge så det var några timmar kvar tills det var dags att sova. Efter någon timme blev det helt stilla och tyst. Vinden hade avtagit helt.

Klockan var ca elva på kvällen och vinden slog i tältet igen. Plötsligt hördes en kraftig dunk och jag, Jonas, flög upp stel som en pinne. Tankarna irrade omkring i huvudet i några millisekunder och sedan insåg jag var det var som hade orsakat det kraftiga ljudet. Min hoj hade vält av vinden och av belastningen från tältet! Det gick inte att ta sig ut; motorcykeln låg på sidan i absiden på min sida av tältet, med styret bara tjugo centimeter från där jag hade haft mitt huvud. Jag fick dra fram kängorna och byxorna och klädde snabbt på mig.

Väl ute ur tältet var det kaos. Vinden var av stormstyrka och sand piskade i ansiktet. Det gick inte att höra varandra även fast vi skrek. Robertos hoj stod fortfarande kvar, men tältet skulle inte klara av mer vind -speciellt inte nu när två linor var slaka. Vi var tvungna att göra någonting. Om vi reste min hoj igen skulle den troligtvis bara falla omkull en gång till. Om vi inte reste den skulle tältet tillslut ge vika. Jag fick sätta mig och hålla i tältet medan Roberto packade ihop de mesta av sakerna. Ett par gånger såg jag föremål snabbt försvinna i vinden. Händerna klarade inte av kylan, jag var tvungen att sätta på mig handskarna. Roberto hade packat ner de mesta av prylarna i en av säckarna och nu behövde vi en plan.

Det skulle inte ha gått att köra i vinden -och det fanns ändå ingenstans att köra till. Närmsta spår av civilisation låg miltals bort och nu var det mitt i natten. Tillråga på allt hade vi inte så mycket pengar kvar. Det är svårt att tänka sig att det inte finns någonting eller någonstans där man kan söka skydd, men så var det.

Vi kunde inte höra varandra. Vi frös. Det var mörkt. Det var sand överallt. Sand i öronen. Det fanns ingen tid att packa ordentligt, så allt mjukt fick ligga kvar i tältet.
Vi packade ihop tältet till en hög som vi la våra väskor på för att allt inte skulle blåsa bort. Nu kunde vi slappna av för en stund. Men vad skulle vi göra med hojarna? Vi provade att lägga dem på sidan, men då började det droppa bensin. Bensin som finfördelades av vinden och blev till en spray som stänkte på alla våra prylar. Vi fick leda bort dem ett tiotal meter till ena sidan av den uttorkade floden. Där la vi dem på sidan mot vallen och nu var det bara ett litet problem kvar: vad skulle vi göra nu?

Vi började med att klä på oss ordentligt. Alla kläder vi hade, ställen och handskarna. För att överhuvud taget kunna se något, och för den delen höra varandra, satte vi på oss hjälmarna. Även i storm fungerar intercom-systemet kanon. Nu var vi skyddade mot vinden och sanden i ansiktet och kunde prata med varandra igen.

Högen med tältet och väskorna fick fungera som skydd. Det var den högsta punkten i området, så vi tryckte in liggunderlagen så att de inte skulle blåsa bort. Sedan tog vi våra dubbla sovsäckar och kröp ner fullt påklädda och med hjälmarna på huvudet. Vi var båda trötta, men det gick knappt att sova. Vinden blåste igenom båda sovsäckarna och kläderna in på bara huden. Det var sand i munnen och i ögonen. Vi lindade in oss i tarpen för att skydda oss mot mer sand och för att få bort lite av den iskalla vinden. Visiret på hjälmen blåste upp lite då och då samtidigt som tarpen fladdrade loss. Det var en mardröm.

Natten gick och vi fick sova lite till och från, sedan började det ljusna. Äntligen kunde vi se oss omkring. Det blåste fortfarande, men nu kunde man stå rakt upp och gå omkring utan att ramla omkull.

Jag gick en runda och letade efter försvunna prylar. Locket från vårt köks-set från Primus hade blåst av under natten. Det är ovalt, ca 25 centimeter långt och rött. Det borde gå att hitta. Jag kunde inte se det någonstans.

Vi började packa ner sovsäckarna. Värmen i tårna började komma tillbaka. Det var sand i små högar bland våra prylar. Sakta men säker började vi få ordning på allt packning. Väskorna var klara att hängas på hojarna och packrullarna var nästan färdigpackade. Återigen gick jag för att se om jag kunde hitta det förvunna locket.

Denna gång gick jag längre bort. Mycket längre än vad jag tyckte var möjligt för lockets tidigare luftfärd. Uppskattningsvis 200 meter från den plats där vi hade sovit fann jag tillslut locket, fastkilat i en hålighet. Ytterligare ett tiotal meter bort hittade jag vindskyddet till köket och även tonfiskburken från middagen kvällen före återfanns.

Nu återstod bara att fortsätta köra i stark vind mot civilisationen och mot någonstans att värma sig och återhämta sig från detta milt uttryck jobbiga äventyr.

Bildspel

Carretera Austral: Puerto Bertrand till ruta 41 i Argentina

Sol och blå himmel fortsatte följa oss. Nu började vi dock märka att vi kom längre och längre söderut. Och med detta blev det kallare och kallare. Åkte bara en kort sträcka på morgonen innan det var dags att sätta i gore-tex-fodret och dra på halsmuffen. På med hantagsvärmen och sen var det hur bra som helst.

Kom ganska snart till Cochrane, en stad som jag läst om tidigare i en reseberättelse från ett par som reste runt i Patagonien till häst. Sen jag hörde namnet för första gången har det alltid låtit lockande av någon anledning. Det låter tufft, även om jag ännu inte är helt säker på hur det egentligen ska uttalas då jag hörde det uttalas på lite olika sätt av olika personer.

Vi tankade och köpte lite kakor och åkte sedan via Paso Roballio till Argentina. Avtagsvägen till passet markerade vårt slut på resan längs med carretera austral. För den här gången. Vägen som var i eländigt skick tog oss till den minsta gränsövergången vi sett. Som vanligt gick allt smidigt och vi var snart i Argentina på väg längs med ruta 41 för att komma till ruta 40.

Det var ungefär här som det började blåsa lite mer på riktigt. Starka vindar som helt plötsligt kunde få för sig att ändra riktning. Vi åt lunch i en liten grotta längs med vägen och hittade senare en trevlig campingplats bredvid en flod. Solnedgången bjöd tillsammans med molnen på en magisk show.

Bildspel

Carretera Austral: Puerto Sanches till Puerto Bertrand

Vägen fortsätter. Vädret lämnar inget att klaga på; blå himmel och sol med just lagom mycket moln för att ge ännu vackrare bilder. Vyerna ändras mellan att vara blott fantastiska till att vara helt makalöst vackra. För att säga det så enkelt som möjligt: Vi älskar att resa med motorcyklar. Vi reser i precis rätt takt, vilket är precis den takt vi vill åka i. Och vi älskar Chile. Det har allt!