Så kom då dagen till slut då vi skulle få våra motorcyklar. Det här var ju den tredje förseningen, så vi fick en deja vu-känsla när vi kom till Vina del Mar igår -igen- för att hämta ut hojarna.

Dagen började med att vi gick upp klockan sju och begav oss till tullen som skulle öppna klockan åtta. Det gjorde de inte. De öppnade klockan halv nio. Väl inne pratade vi med en trevlig man som skulle hjälpa oss med alla dokument och tillstånd. Alla man pratar med är alltid jättetrevliga, även fast de inte kan hjälpa till. Mannen på andra sidan disken bad oss om de dokument som skulle ge oss det tillfälliga import-tillståndet. Vi gav honom kopior på körkort, pass, regbevis och så skulle vi ha gett honom en kopia på dokumentet bill of laden som vi inte hade.

Allt öppnar klockan tio, eller i bästa fall klockan nio -samma tid som vi hade hoppats på att vara klara på tullen (ärendet skulle bara ta ca fem minuter enligt en tjänsteman vi pratat med tidigare), och det gäller också de ställen där man kan ta fotokopior. Vi sprang runt och letade och hittade ett par, men inte förräns klockan nio så öppnade ett ställe och där begav vi oss in. Det tog minst en halvtimme och 4000 pesos innan vi hade fått fyra papper kopierade. Tillbaka till tullen. Nu var allt iorning och ärendet kunde påbörjas. Vi skulle vara tillbaka om en kvart, då skulle allt vara klart. Sweet -dags för frukost. Tillbaka till tullen -ingen hade rört vårt ärende så vi stannade och då började mannen bakom disken. Tjugo minuter senare gick vi från tullen med alla papper i sin ordning. Puh!

Hem och hämta oljan och fixa bensin. Fick skjuts av Robertos mosters man Miguel till stället där hojarna skulle finnas, lite mer än en mil från Vina.

När vi kom dit fick vi ganska snabbt höra att vi behövde ha skyddskläder på oss för att komma in på området överhuvudtaget. Vi hade flippisar, shorts och t-shirt (semesterläge). Nu kortar jag ner den här texten en aning; vi kom dit klockan ett och fick dividera till tjugo över tre då vi fick beskedet att lådan inte ens var där. Jag var vid det laget ganska stressad, och förväntansfull och hade en massa andra känslor i kroppen.

Men strax efter såg vi lådan stå där borta, i andra änden av ett magasin som säkert var minst hundra meter långt! De tog en truck och körde ut lasten på planen utanför och vi fick äntligen öppna lådan. Skyddskläder fick vi låna med löftet att vi skulle sätta på oss motorcykelkängorna så fort vi packat upp dem.

Nu hade vi två timmar och fyrtio minuter på oss att: fixa klart alla dokument, betala notan, montera isär hela lådan, montera styren, framhjul, blinkers, speglar, kåpor och lite annat vi hade skuvat bort.

Efter ett litet missöde i somras gick mitt batteri sönder vilket vi insåg när vi packade ner hojarna i lådan hemma i Sverige. Snabbt som ögat så köpte jag ett nytt, och det gamla batteriet fick kasseras.

När det äntligen var dags att starta den första hojen (Robertos) var batteriet nästan stendött. Vi provade att springa igång hojen men det gick inte. Då började jag istället montera batteriet till min hoj och upptäckte att batteriet som jag hade blivit lovad skulle innehålla syra var tomt. Vi hade alltså totalt 0 (noll) startbatterier. Nu började klockan närma sig sex och vi fick rulla ut hojarna genom grinden och bära ut all packning.

Miguel kom på den enkla men suveräna lösningen att vi skulle starta Robertos hoj med startkablar, köra hem den med följebil och samtidigt få batteriet laddat. Sedan montera loss det batteriet och åka tillbaka till den andra hojen, montera in batteriet och köra hem den hojen. Planen var helt enkelt suverän, och lyckades!

Nu har vi våra kära hojar utanför fönstret, med ena batteriet på laddning och det andra ska vi köpa syra till imorrn. Nu är klockan tolv på kvällen och vi har en lång dag framför oss imorrn, dagen efter det, och dagen efter det.

God natt från Jonas och Roberto!

Bildspel