Författare: Jonas

  • Trevelin

    Vi stannade två dagar på campingen i nationalparken Los Alerces för att tvätta våra kläder. När vi hade tvättat kläderna med packrullen som tvättmaskin åkte Roberto för att handla. När han kom tillbaka fick jag höra att det inte alls var några problem att hålla 100+ på grusvägen, som vi dagen innan (med packning) bara kört mellan 40 och 60 på… 😉

    Till lunch köpte Robero kött. Inte vilket kött som helst utan 800g med vad som måste ha varit rostbiff eller liknande. I Argentina är det billigt med kött och det här köttet kostade 40 pesos/kg (eller 80kr). Vi hade ingen marinad men våra snälla grannar gav Roberto en hel flaska med vitlöksmarinad och när vi hade grillat köttet så smälte det i munnen. Dubbel lycka var att vi åt grillat kött till både lunch och middag. Grillat är godast; ett beprövat koncept som håller fortfarande.

    Innan det blev ”bio i tältet” fick vi höra av en förbipasserande flugfiskare och av vår snälla granne att de hade känt ett skalv mitt i natten. Det hade till och med kommit en våg på sjön (och vi var alltså mer än 700km från Conceptión, epicentrum). På morgonen efter kände Roberto av efterskalvet med lätt yrsel, och på förmiddagen fick vi en första rapport från en parkvakt. Vi fattade inte allvaret än utan packade som vanligt och åkte vidare. Vi hade tänkt åka till Chile samma dag och stannade därför på en mack i det sömniga och pitoreska lilla samhället Trevelin för att fylla på med billig bensin.

    På macken fanns det trådlöst internet och vi passade på att stanna där en stund för att höra av oss hem. När vi startade datorerna blev vi alarmerade om hur pass alvarligt det faktiskt var; kommentarer på bloggen, mail, frågor på facebook och allmänna kommentarer. Så vi ringde våra mammor, uppdaterade bloggen lite snabbt och såg till att alla förstog att vi var okej. Det kanske inte skulle vara någon bra idé att åka tillbaka in i Chile denna dag, så vi stannade på en camping i Trevelin bredvid en liten flod. Precis innan vi kom till campingen får vi se ett litet gäng promenera på vägen. En av killarna i sällskapet bar på en fisk som de, visade det sig, inte hade fiskat upp utan jagat i vattnet och till slut fångat med bara händerna. Fisken måste ha vägt 8-10kg och jag som flugfiskare tröstade mig med att det måste ha varit den sista (så kan jag på så sätt bortförklara att jag aldrig får någon stor fisk när jag fiskar).

  • Parque Nacional Los Alerces

    Efter att vi skruvat ihop Robertos hoj kvällen innan träffade jag tre trevliga argentinska killar och en trevlig och vacker argentinsk tjej. Vi satt och pratade allihop på knackig spanska och knackig engelska några timmar på hostellet och sedan blev det tydligen utgång.

    I Argentina (och i Chile) köper man inte en liten ölflaska själv, utan man köper in en eller ett par stora flaskor att dela på, och det var precis vad vi gjorde denna kväll. En liter kall öl på flaska kostade 20 pesos (ca 40kr) och det var allt jag fick bidra med denna kväll, resten av ölen stod argentinarna för.

    Vaknade aningen tröttare än vanligt och på detta hostel (kanske det enda i världen) var man tvungen att vara ute ur rummet kl 10. Så det var bara till att masa sig upp ur sängen, bita sig i läppen och börja packa.

    Efter frukosten satte vi kurs söderut på den magiska vägen Ruta 40. En bred, svart, perfekt asfalterad väg som slingrade sig nerför berg och dalar kilometer efter kilometer. Jag kan inte minnas att vi åkte uppför alls faktiskt, men enligt GPS:en var vi på höjder mellan 600 och 800 meter hela förmiddagen. Vägen passerade till slut ett lunchställe vid ett vattenfall där vi stannade och åt. En milanesa är en stor platt köttbit panerad i ströbröd, som en snitzel, i ett stort bröd (dubbelt så stort som ett vanligt 150g-bröd) med sallad, tomat, majonäs, senap och ketchup. Vi skulle ha fått pommes också till vår milanesa, men den glömdes bort -vilket inte gjorde nåt för vi blev proppmätta ändå.

    Efter lunchen svängde vi av Ruta 40 mot den breda (och förskräckligt misshandlade) grusvägen Väg 71 mot nationalparken Los Alerces, en gigantisk nationalpark med ett sjö- och flodsystem som bjöd på en mängd aktiviteter. Många tog med egen båt och utforskade parken flytandes. Andra fiskade och badade, men de flesta ville bara tillbringa helgen i lugn och ro -ett med naturen. Inträdet var 30 pesos per person och denna gång slapp vi inte betala men vi fick å andra sidan stanna i parken hur länge vi ville.

    Vi åkte längs med en av de största sjöarna där de flesta gratiscampingarna låg och hittade en mysig och glest befolkad camping precis vid vattnet på tredje försöket. Middag blev en av våra favoriter: tonfiskröra med pasta. Och efter maten det vinnande konceptet: film i tältet. Denna kvälls föreställning var den tredje filmen i X-men-serien. Jag vet, det låter helt galet med filmtittning i ett tält mitt i obygden. Men råkar man ha med sig en dator med bra batteritid samt en hel drös filmer så blir det lätt så. Hade vi vandrat och inte åkt motorcykel är det ytterst tveksamt om vi hade haft bärbar dator med oss 😉 Är man 80-talist och yberbloggare så är man.

  • Välkommen till landet Argentina!

    Det var bättre väder denna dag då vi skulle åka till Argentina. När vi packade såg vi till att vi hade alla viktiga papper lättåtkomliga för den kommande gränsövergången. Väg 215, från Osorno i Chile till San Carlos De Bariloche i Argentina, är en bred asfalterad svart remsa som ringlar sig upp och ner bland låga berg, smaragdgröna sjöar och regnskog. Det var svårt att köra långsammare än 100, och bilarna tycktes bromsas av någon kraft som inte verkade på motorcyklar. Det var bra omkörningsförhållanden så förmiddagen var ren lycka.

    Efter några kilometer från där vi sett tältet vid sidan av vägen dagen innan så träffade vi tre cyklister från Schweich som skulle cykla in i Argentina. Två av de tre hade cyklat kontinuerligt i tre år, och den tredje hade varit med någon månad. De två som cyklat i tre år var pensionärer och hade hyrt ut sitt hus hemma i Schweich. Vad kan man säga om det? Att det aldrig är för sent att resa! 😉

    Väl framme vid Chilenska gränsen fick vi våra utresestämplar i passen, fick lämna ifrån oss titv-dokumentet (ett tillfälligt import-tillstånd för motorcyklarna) och sedan befann vi oss i ingemansland. Vägen slingrade sig uppåt genom vackra bergspass och turkosa bäckar och floder. Regnskogen transformerades till grov skog och vyerna var fantastiska. Anderna är lägre så här långt söderut men eftersom det är kallare luft ju längre söderut man kommer är det mer och mer snö på topparna.

    Vid den Argentinska gränsen fick vi nya inresestämplar och nya turistvisum. 90 dagar får vi stanna, samma som i Chile.

    En liten detalj som vi nästan glömt bort, men som började göra sig påmind nu, var att båda motorcyklarna står skrivna på mig. När det var dags att ”importera” motorcyklarna lämnade vi fram registreringsbevisen och mannen bakom luckan knappade oroande länge på en dator tills han tillslut ropade på sin kollega. Skulle det bli problem? Han frågade Roberto hur det stod till egentligen och Roberto förklarade att jag ägde båda men att Roberto körde den ena som sin egen (jag äger båda för att försäkringen i Sverige ska vara billigare). Mannen bakom luckan bet ihop och fick ihop ett papper som gav oss tillstånd att köra hojarna i Argentina så länge som till oktober 2010, dvs typ åtta månader.

    Nu var vi i Patagonien, och i skidorten Villa La Angostura (som påminde om svenska Åre) och det var dags att tanka. Bensinen kostade 3,75 Argentinska pesos vilket är 7,50 kr. En markant skillnad mot Chile, och framförallt mot Sverige!

    Vi körde inte så långt innan vi hittade en agrocamping som lovade Chorizo till middag så där stannade vi. 25 pesos per person kostade campingen, också det klart billigare än Chile.

  • Mot Argentina

    Man kanske inte kan tro det, men det är faktiskt mer omständigt att bo på hostal/vandrarhem/hotell än att tälta. När vi tältar parkerar vi hojarna ett par meter ifrån varandra och sätter sedan upp tältet mellan hojarna med någon meters avstånd. Allt vi behöver för att tälta ligger i packrullen. Maten och köket ligger i toppboxarna. I sidoväskorna finns huvudsakligen det man inte använder så ofta; reservdelar, verktyg, byxor, jacka. Så vi bryr oss aldrig om att ta av väskorna när vi tältar. Vi låser bara väskorna för natten och tar in tankväskan i tältet.

    När vi bor på hostal är det dock helt annorlunda. Vi får oftast parkera hojarna på en innergård eller liknande, men det är nästan aldrig direkt utanför dörren där vi sover. Då är det enklast att ta av alla väskor för att slippa springa och hämta en sak i taget. Detta medför dock nackdel; nämligen att allt tillslut ligger upp-packat i högar på golvet och på sängen och gör det mycket jobbigare att packa dagen efter.

    Denna dag när vi skulle lämna vårt hostal ”Paris” i Valdivia var inget undantag. Hojarna hade ju fått sig lite service och stod därför längst in på innergården -inparkerade av tre bilar. Vi bodde på övervåningen längst bort med en hemskt brant tvådelad trappa upp. Driven av lyckan att snart få sitta på hojen igen var det snabbt gjort att parkera om hojarna så det skulle bli lättare att packa dem, bära ner all packning från övervåningen, och slänga på allt på hojen. Hostellet kostade 10000 pesos per person, och då hade vi prutat ner det 8000 pesos. Dagen vi skulle åka borde vi ha betalat för sista natten men ingen sa något och vi åkte glada iväg 10000 pesos mindre fattiga.

    Vägen gick söderut på kurviga vägar, med asfalt i vår riktning och grus i motsatt riktning och omgivna av odlad eukalyptus-skog, ner till La Union där vi passade på att tanka. Vi skulle dagen efter korsa gränsen till Argentina. Vi åkte på en bro över vår kära Ruta 5 (väg 5) via staden Rio Bueno (som betyder bra flod på spanska) på asfalterade vägar. Sedan blev det mindre vägar och vid Crucero blev det grus. Uppskattningsvis har vi nog kört 1/3 av resan hittills på grus -mer än 3000km…

    Den nya gaffelbensoljan kändes till en början hårdare vid dämpning men efter lite ”tvättbräda” och grus så kändes hojen helt okej. Man vänjer sig snabbt vid att något på hojen förändras oavsett om det är från det bättre till det sämre eller tvärtom.

    Den lilla vägen vi åkte på slutade när den anslöt till väg 215 i staden Entre Lagos vid en vacker sjö som heter Lago Puyehue, där vi senare skulle slå läger. Men vi fortsatte på väg 215 mot gränsen några mil. Entre Lagos ligger bara ca 60km från gränsen med Argentina. Vi kom till den vackra, och i Lonely Planet omnämnda, nationalparken Parque Nacional Puyehue med vacker regnskog (!) bestående av tät vegetation, bambu, berg och vattenfall. Molnen var extremt låga den här eftermiddagen och när vi jobbade oss uppåt några hundra höjdmeter var det nästan som duggregn. Någonstans i området borde det ju gå att tälta tänkte vi, och vi såg till och med ett tält en bit in i skogen -oåtkomligt med motorcykel, så till slut åkte vi tillbaka till sjön vid Entre Lagos, för det var blött, kyligt och rått i nationalparken.

  • Läckande packbox

    Dagen började med mer regn. Mycket regn dessutom, nu spöregnade det verkligen. Tanken var att stanna hela dagen, men vi började prata om min läckande packbox i framgaffeln och att vi kanske skulle ge oss av i regnet mot närmsta stora stad och få det fixat.

    Det gick några timmar och vi velade. Antingen skulle vi stanna kvar -allt i tältet var i princip snustorrt, eller så skulle vi passa på att packa nästa gång regnet avtog. Att stanna skulle betyda att sitta under tarpen och titta på regnet och floden som tycktes flyta högre och högre, eller att ligga i tältet och läsa och lyssna på musik. Två lika tråkiga sysselsättningar när allt man vill göra är att köra motorcykel, eller som det blivit mer och mer av nu -flugfiska.

    Plötsligt blev det uppehåll och vi såg faktiskt en blå fläck uppe i skyn, och ett snabbt beslut att packa togs. Det blir en hel del prylar när man åker hoj, fiskar, fotar och har med sig kilo efter kilo med annan elektronisk utrustning. Allt ska ner på sitt ställe i packningen. Som jämförelse till denna gång så brukar vi vanligtvis snitta en och en halv timme från att jag går upp (jag sover längst) tills att vi rullar vidare. Regnet började smattra igen när det var dags att packa ner tältet, som faktiskt hade torkat nästan helt, men jag hann få ner det innan det blev blött igen.

    Påpälsade med våra regnställ som vi nu har lätt tillgängliga i packningen åkte vi först till den lilla staden Los Lagos för att köpa fler av de goda pirogerna som vi åt dagen innan. De var tyvärr slut så vi fick nöja oss med sopaipillas med smält ost i. Sopaipillas är som en friterad tjock tortilla, smakar lite sött och kommer i lite olika storlekar och varianter, beroende på var man köper dem. Dessa var ca 20cm i diameter och fyllda med massor med ost. Två var av dessa och vi var proppmätta! Priset: ca 5kr/st.

    Packboxen fortsatte läcka olja så för att inte få mer stänk på byxan och stöveln stannade jag och torkade av gaffelbenet. Vi körde i ca en timme i växlande regn och uppehåll till Valdivia, där vi tog in på ett jättemysigt litet hostal som hette Hostal Paris. Trådlöst internet på rummet är ett krav numera, vi måste ju kunna blogga och kolla upp saker. Roberto kollade snabbt upp vad nya packboxar från BMW kostade, och om det fanns några firmor i närheten (BMW skulle ha 15000 pesos /st visade det sig senare, ca 225kr/st 2010-02-19). Roberto hittade en firma som vi gick till, de skulle ha 50000 pesos för byte av två packboxar inkl material. Vi hade ju dock inte packboxarna än, men killen på verkstaden tipsade om en annan firma där han själv köpte grejer. Vi gick till denna firma och där fanns det lådvis med packboxar, det gällde bara att kolla vad vi hade för mått. Skulle det vara special var de tvungna att beställas.

    Vi gick hem och kollade upp måtten på packboxen och monterade av framgaffeln som vi sedan gick tillbaka med till verkstaden. 54x41x11 (yttre diameter x innre diameter x höjd) var tydligen ett vanligt mått på packboxar så de fanns i lager (och kostade ca 5000 pesos/st = 75kr) men vi slog på stort och lät firman göra hela jobbet. Vi passade även på att köpa gaffelbensskydd, likadana som Roberto har på sin hoj, och allt som allt gick det på 60000 pesos (900kr 2010-02-19).

    Verkstan ville ha fyra timmar att montera packboxarna så resten av dagen spenderade vi med att promenera runt staden. Vi hamnade mitt i en marknad och tydligen skulle det hållas konsert senare på kvällen. Vi gick också förbi Home Center som är motsvarigheten till Bauhaus för att köpa någon sorts regnhandskar. Det är inte så lätt att hitta sådana specialgrejer när man är i ett annat land och dessutom i en liten stad. Men vi hittade handskar! Arbetshandskar i vinyl, som passar perfekt utanpå våra crosshandskar. De var billiga också; 497 pesos vilket är ca 7kr. Vi kom hem igen datade lite och sedan hämtade vi gafflarna. Det var inga problem att få på gaffelbensskydden, även om det var lite bökigt i kvällsmörkret.

    Nu kvarstår bara att se om SAE 10W gaffelolja ger rätt dämpning. Ett första test tydde på att dämpningen var avsevärt hårdare än innan.