På måndagen fick vi äntligen våra motorcyklar. Vi hade dock bara ett fungerande batteri, så på tisdagen införskaffades batterisyra till det dåliga batteriet. Båda batterierna laddades och sedan gjorde vi i ordning det sista på hojarna; alla kåpor sattes fast ordentligt, några dekaler klistrades fast samt lite annat småpill.

Sedan började det monstruösa arbetet med att packa ner alla våra prylar i väskorna. Verktygen delades upp. Tält, kök och annan gemensam utrustning fördelades. Vi monterade vår nyinköpta intercom på hjälmarna.

När hojarna var körklara tog vi på oss hjälmarna och ställen och åkte och tankade hojarna och fyllde på med luft. 2.1 bar fram och 2.3 bar bak fick det bli (enligt manual, fungerar bra). Sedan tog vi en liten tur för att känna på hojarna och allt fungerade suveränt.

Vi fortsatte packa, och var nog inte klara med allt förräns vid elva på kvällen, och sedan däckade vi båda och sov till sju på morgonen på onsdagen.

Starten gick från Vina del Mar klockan 09:00 och vi hade ca 1300km till Antofagasta där vi skulle vara framme på nyårsafton på eftermiddagen. Våra erfarenheter ifrån körningen i somras är att man mår bäst av att köra ca 1-2 timmar i taget och sedan vila en stund. Att ta rast är jätteviktigt när man kör hoj, det är inte som att köra bil direkt.

Planen var att vi skulle köra 800km på onsdagen och resten, ca 500km, på torsdagen. Det tog någon timme från Vina innan vi kom ut på motorvägen, Ruta 5 som den heter lokalt, eller Pan-American Hghway. Motorvägen är jättefin; tvåfilig för det mesta, svart asfalt med fina landskap runtomkring. På onsdagen åkte vi genom tre vägtullar och fick betala den lägsta avgiften på prislistan, eftersom vi hade motorcykel, på 700 pesos (ca 10kr 091230) vilket inte är så farligt.

Dagen gick och vi snittade ca 100km/h. Hastighetsbegränsningen ligger mellan 100 och 120km/h. Vi stannade bara för lunch och toa-paus, och för att tanka. Vi tog det säkra före det osäkra och tankade ofta. Hojarna drog 0.42 liter/mil fullpackade (mätt på en delsträcka på ca 800km) vilket vi tycker är mycket bra.

Mot slutet på dagen hade vi bara kört runt 500km och målet var ju 800km. Vi beslutade att det var bättre att lägga några extra timmar första dagen för att slippa köra så länge dagen efter, så vi körde på. Solnedgången över landskapet som nu började bli mer och mer öken var fantastiskt vackert och temperaturen föll några grader. Det är svårt att tro att en plats som Atacama-öknen faktiskt är kall på natten. Några mil till och hungern började infinna sig, vi hade inte handlat och klockan var efter åtta. Vi hittade en liten restaurang och en liten mack där vi åt lite emapadas (Chilensk pirog), drack en kopp te och sedan tankade vi hojarna.

Ett par mil till sedan svängde vi helt enkelt av asfaltsvägen och följde en mindre sand-väg någon kilometer. En perfekt tältplats helt för oss själva och hojarna fick sin välförtjänta vila. Vi hade kört 700km och det fick räcka för dagen. Vi satte upp tältet och borstade tänderna. Tror vi gick och la oss runt klockan elva och vi somnade direkt. Jag vaknade tidigt på morgonen, före klockan som skulle ringa vid sju, av att det lät som om någon var utanför tältet. Det var bara sand på tältduken som lät, jag var nog bara oroad i onödan -vem skulle hitta oss mitt i ingenstans mitt i natten? Ingen.

Bildspel

[gmap file=”__UPLOAD__/maps/vina_till_antofagasta.kmz” zoom=”5″]