From Puerto Varas to Antofagasta

My birthplace. Antofagasta. Back to the roots :) It took us a little more than two weeks to travel from green to yellow. From wet to extremely dry. The Atacama desert is one of the worlds driest places, but still feels very alive. The colours of the mountains shift constantly and although not even cactuses live here there is always something new to see.

On our way here we alternated between the Andes and the beach, often on the same day. We found really nice camping spots along the coast, wild camps as well as campgrounds.

We heard about a green lagoon high up in the mountains and decided to seek it out. We wanted to see the lagoon and also test how the bikes handled high altitude and how far we could get with roughly 21 liters of gas per bike.

The bikes had no problem climbing from ocean level to 4800 meters. We, on the other hand, handled it worse. We read up on altitude sickness and then went straight on ignoring most of the advice we found. We slept one night at around 2500 meters in a small village called El Salvador and then climbed up to the lagoon at around 4500 meters where we put up our tent. Here the altitude really affected us and led to a quite horrible cold and sleepless night. But the way up to the lagoon was beautiful! The desert shifted color constantly and we took a lot of pictures and video. Our heads felt fine even though we felt the altitude every time we jumped of the bikes.

The day after our heads felt…not so very fine and the focus was just on getting down fast. We started early which led to the added bonus of cold on top of a head splitting headache. But in the end we came down to the coast and found a beautiful spot right on a beach. We learned that oxygen really is a good thing to have a lot of :)

Oh, and that our bikes easily gives us more than 600 km with 21 liters of gas which feels really good since it can be quite long between gas stations here in the desert. The last week we have been searching for a 5 liter gasoline tank that we can bring with us on our bikes. It has proven quite impossible. To the lagoon we used a 6 liter water bottle, but that isn’t a good solution. Hopefully we’ll find something here in Antofagasta…but so far no luck.

Next stop is Calama where we hope to be able to do the 10.000 km service on Christians bike (we did mine i Chillan). After that San Pedro de Atacama and on to Bolivia!

Going south!

Det var riktigt skönt att komma tillbaka till Antofagasta och vila ut efter turen till San Pedro. Vi arbetade en hel del med bloggen. Jonas gjorde en video och jag skrev en massa inlägg och jobbade med alla bilder. Passade på att tvätta ställen också som nu är skinande och rena…eller de var de tills vi satte oss på hojarna igen iallafalll :)

Det var tungt att säga hej då till släkten. Speciellt mormor. Denna gång kommer vi troligtvis inte tillbaka till Antofagasta men vi har lovat att försöka komma och fira jul och nyår det här året också. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna och de ville inte alls att vi skulle åka; ”Kan ni inte stanna till helgen då vi ska till stranden?”, ”Det är bara en vecka till”, och så vidare…vi var tvugna att säga nej och åka annars hade hela resan blivit en enda lång fika-rast. Kan inte säga att det inte lockar, men det får bli någon annan gång.

Överlag har vi bara mött gästvänlighet och nyfikenhet här. Som turist på motorcykel blir man väldigt väl bemött, det gäller att vara beredd på att bli fotograferad bara. Skulle vara intressant att veta hur många face-book album vi är med i nu.

En annan iaktagelse är att det är väldigt säkert här. Vi har inte stött på några problem hittills och alla varningar verkar faktiskt vara något obefogade. Vi har varit lite paranoida p.g.a alla som säger att det är så farligt och att det händer så mycket dåligt. Detta både från folk i Sverige och chilenare själva. Och självklart händer det tråkigheter, liksom i vilket land som helst i världen. Om du baserar ditt beslut på om du ska åka till ett land eller inte utifrån dess nyheter så kommer man inte ens vilja stanna i sitt eget land. Medier lever på misär och elände. Eller hur ofta läser man om solskenshistorier på löpsedlarna?

Klasskillnaderna här i Chile är så mycket större än hemma i Sverige. Det finns extremt fattiga människor och extremt rika människor. Det sociala skyddsnätet är inte alls lika finmaskigt som i Sverige så det är klart man tar hand om det man har. Det blir dock lite extremt och folk är rädda för allting. Allt okänt är farligt och bör undvikas. Det var inte länge sedan det var diktatur här och mycket kommer nog därifrån. Michael Moore skriver om samma mentalitet i stora delar av USA. Folk styrs av sin rädsla för det okända. State of fear. Jag hoppas att detta minskar i takt med Chiles utveckling.

Iallafall, vi kom iväg från Antofagasta vid fyra-tiden och satte kursen söderut. Först var vi dock tvugna att hitta ut. Körde längs en väg som finns med på kartorna och som går längs kusten. ”Schysst!”, tänkte vi och satte av. Först tog asfalten slut. ”Yes!”, tänkte vi. Sen blev det lite tvättbräda. ”Suck”, tänkte vi. Sen blev det mindre och mindre väg. ”Kul!”, tänkte vi. Sen övergick det till en liten stig längs med en brant bergsvägg. ”Jahapp”, tänkte vi och vände.

Kom till slut ut på motorvägen (ruta 5) men valde att ta av mot orten Tal Tal som ligger vid kusten. Helt underbara grusvägar som tog oss upp ovanför molnen. Riktigt kul körning! Känner mig mer och mer hemma på hojen. Vi har kört massa olika typer av terräng, precis som vi hoppats på. För var dag som går känns hojen mindre och mindre. Bara svänga och gasa. Gruskörningen blir mer och mer avslappnad. Jag påminns dock då och då om att hojen faktiskt väger en 250 kg när jag råkar luta den lite för mycket åt något håll eller när framhjulet släpper i sanden. Då får man kämpa :)

Slog läger i ett hål i berget. Fullt med grön-blåa stenar överallt så det är troligtvis början på en gruva eller dylikt. Middag bestående av tonfisk, tomatsås och pasta med efterföljande kopp te och kakor. Tittade på två avsnitt av ”How I met your mother” och sen var det dags att sova. Vi slår oftast läger vid sju-tiden då solen går ner strax efter åtta. Det blir helt mörkt vid halv tio och vid halv elva så sover vi redan.

Ha det bäst!

San Pedro till Antofagasta – första ”olyckan”

Vaknade utvilade efter en god natts sömn i sköna mjuka sängar. Jonas gick iväg och fixade lite frukost bestående av avocado, nybakat bröd och ost. Vi upphör inte att förvånas över hur goda avocados det finns här.

Att resa med motorcykel är inget för folk som inte gillar pyssel eller har bråttom. Det tar tid att packa av hojarna och att ta fram saker ur packningen. Oavsett hur mycket man tänker efter så måste man oftast öppna minst 3 väskor för att få tag på allt man behöver :) Sen tar det minst en timme att lasta på hojarna igen. Allt måste packas noga och precis rätt så att allt får plats och än viktigare; att det blir balanserat viktmässigt så inte hojen ligger och drar åt något håll hela dagen. Som tur är gillar vi allt detta (än så länge) och vi får mer och mer rutin för varje dag som går.

Upp på hojarna och sen är det bara att köra. Som jag nämnt tidigare så känns allt så bra när man väl sitter på hojen. Vi bestämde oss för att besöka ett par laguner i el ”Salar de Atacama”.

Vägen dit var minst sagt spännande. Den största delen av vägen var bra grusväg med omväxlande antal gropar och ”tvättbräde-partier”, men sen fanns det partier av bara lös sand. Spännande värre och jag la ner hojen för första gången på denna resa här. Helt odramatiskt och i låg fart men ändå! Vänster väska tog lite stryk men inget bestående.

Jag lär mig nya saker varje gång jag sätter mig på hojen och jag får mer och mer kontroll. Riktigt kul! Att köra i sand är läskigt men i slutändan inte så farligt. Man får kämpa men man ska inte kämpa emot för mycket för då får man kast. I de flesta situationer när man kör på löst underlag så gäller regeln ”Mera gas!” för att rädda situationen. Den naturliga reflexen när det börjar bli lite vingligt är att trycka in kopplingen och bromsa. Helt fel. Det gäller att våga gasa till istället, då stabiliserar sig hojen (i de flesta fall iallafall).

Den första lagunen vi besökte var otroligt salt och man flyter som en kork (Laguna de Cejas). Vi valde dock att inte bada där då vi inte ville ta på oss kläderna när vi var täckta av salt. Vi åkte vidare till nästa ställe som var två hål i marken fyllda med vatten. Dessa kallas ”Ojos de mar” som betyder ”havets ögon”. Det är hål som är 20-30 meter djupa och vattnet är i princip sötvatten. Vi slog upp tarpen för att få lite skugga och tog ett dopp. Vattnet var kallt och otroligt uppfriskande. Lite lunch bestående av piroger med avocado som efterrätt och sen var det bara att köra vidare. Sämre kan man ha det.

Vi lyckades sedan köra fel vilket gjorde att det hann bli mörkt innan vi lyckats hitta en tältplats. Som tur var vi precis vid en liten by, Peine, så vi beslöt oss för att ta en titt och se om det fanns något där. Det första vi ser är ett hostel. Vi frågar om rum och de säger att de bara har ett rum med två sängar för en natt…perfekt! Och motorcyklarna kunde vi parkera precis utanför vårt fönster. Vet inte hur vi hade gjort om vi inte hittat något i Peine…lite tur får man ha ibland.

Dagen efter blev en lång kördag på oändligt raka vägar genom öknen. Riktigt skön körning även om vi var ganska möra i kroppen efteråt. Men vad väntade då i Antofagasta? Jo ett födelsedagskalas för min mormor med massor av goda kakor och roligt folk. Återigen….sämre kan man ha det!

Planen nu? Go south!

Ha det bäst allihopa!

På väg mot Geisers del Tatio

(skrevs 13 jan) Befinner oss just nu på c:a 4200 m.ö.h i tältet. Jag har lite huvudvärk vilket nog med största sannolikhet beror på höjen. Inte tar jag det lugnt heller utan måste givetvis iväg och ta en massa kort. Detta när man blir anfådd av att bara böja sig ner :)

Vi åkte från Antofagasta söndagen den 10:e. Det tog emot att lämna släktingarna men det var samtidigt otroligt skönt att vara på väg igen. Tanken var att ta oss till San Pedro utan att köra på motorvägen (Ruta 5). Det gick bra även om vi inte tog exakt den väg vi hade tänkt oss. Men med en karta från 2005 så tycker jag ändå vi lyckades ganska bra.

Övernattade i en gammal flodådra någonstans i öknen. Dagen efter hamnade vi i Calama och inte i San Pedro som tänkt men vi passade på att tanka och äta en fyra-rätters lunch för c:a 60 kr.

I San Pedro hittade vi ingen gratis-camping så vi körde helt enkelt en bit från San Pedro och hittade ett fint ställe under ett par träd, dessa visade sig ha mördar-taggar. Men det gick bra ändå.

Nu är det alltså onsdag om jag tänker rätt. Vi började dagen med att köra in till San Pedro och fixa lite kartor och mat. Sen körde vi till en flod med c:a 29-gradigt vatten…gissa om det var skönt!

Efter någon timme där körde vi vidare uppåt mot ”Los Géiseres del Tatio”. Vi har svängt av vägen och hittat ett riktigt bra camping-ställe. Så otroligt skönt att ha motorcyklar som tar sig fram lite överallt. Skönast är att inte behöva ta några turer och att inte behöva passa tider, utan vi gör allt i vårt tempo.

Imorgon kör vi vidare uppåt. Geisrarna ligger på 4300m så det ska bli väldigt intressant att se hur vi och motorcyklarna klarar höjden. Vi är väldigt nöjda med vår utrustning. Köket, Tarpen och pannlamporna från Primus funkar klockrent. Ställen från BMW är vi helt kära i. Det håller oss svala mitt på dagen i öknen och håller och varma på kvällarna. Stövlarna sitter som gjutna och det är inget problem att gå i dem långa sträckor.

Vi börjar få mer och mer rutin på hur det är att campa och resa runt med motorcyklar. Det är en hel del saker att tänka på och vi kommer hela tiden på småsaker som vi förbättrar och anpassar efter behov.

Är alldeles för trött för att fortsätta skriva nu så det får räcka. Imorgon blir en ny spännande dag!

Ha det bäst!

Bara lite grusbus

Slänger som hastigast in ett blogginlägg. Vi har det jättebra i Antofagasta med vinkvällar och sightseeing på motorcyklarna. Några dagar har vi tillbringat i öknen på motorcyklarna.

På måndag sticker vi norrut mot San Pedro och alla sevärdheter runtomkring.

Bloggen har fått sig ett litet ansiktslyft, kommentera gärna. Och ja just det -jag har gjort en liten video (i full HD) med det lilla vi filmade när vi körde i öknen. Håll tillgodo.