El Calafate och en STOR glaciär

Vindpinade, kalla och stela kom vi tillslut med nästan tomma bensintankar till den lilla staden El Calafate som är lik en oas i stäppen med turister från hela världen. Vi hade bara stannat för att äta lunch och tanka i en liten by i vildmarken tidigare under dagen.

Inte långt från bensinmacken där vi stannade hittade vi en camping med Hostel med namnet El Ovejero (Herden). Där inackorderade vi oss och parkerade hojarna utanför. Andra dagen när jag gick ut för att hämta något från min hoj såg jag Andrew igen. Han var bara där för att reka campingen. Vi började prata om det ena och det andra och vi fann oss tillslut fikandes inne på vårt hostel. På kvällen gick vi till ett steakhouse och käkade underbart gott grillat kött med sallad, potatismos och annat från en buffé.

Dagen efter var det Robertos födelsedag och Andrew och Jonathan, en annan backpacker som bodde på hostellet, köpte frukost bestående av sötsaker. Medialunas (halvmånar) är som en croissant som smakar wienerbröd. De och lite andra godsaker mumsade vi i oss med varsin kopp te. På kvällen gick vi ut och åt den största hamburgaren jag sett på länge. En hamburgare från Texas Burger var knappt hälften så stor.

Ungefär 100km från El Calafate, och en av de största anledningarna till att så många reser dit, finns glaciären Glaciar Perito Moreno. Perito Moreno är en av tre glaciärer i Patagonien som inte blir mindre för varje år. Själva glaciären är 30km lång och 5km bred och med en medelhöjd på 74m där den slutar.

Vi fick tipset att köra till glaciären på en annan väg än den stora asfalterade vägen, nämligen på en lång, bred perfekt grusväg utan nämnvärd trafik med en och annan fantastisk kurva som man glatt kunde gasa sig igenom. Packningen hade vi lämnat på hostellet och det var inga problem att köra i hastigheter runt 140km/h. Vi kom fram till glaciären alldeles för fort, vi hade gärna kört mer grusväg. Varje gång man kör utan packning är det som att vakna till liv på nytt. Kraften i motorcykeln får gruset att sprätta till vår förtjusning och kurvorna är en barnlek.

Väl framme vid glaciären blev vi hänförda av utsikten. Vi såg under den timmen vi var där ett flertal stora isblock lossna och falla i vattnet med en våldsam kraft. Vågor bredde ut sig hundratals meter runtomkring. Isen skiftade i vitt, blått och nästan svarta toner. Vi stannade tills precis efter den färgsprakande solnedgången bakom de omgivande bergen.

På den asfalterade vägen vi tog tillbaka till staden fick vi köra zick zack mellan påkörda kaniner i mörkret. Roberto körde först och jag såg honom ett par gånger bromsa in för att inte köra på en kanin som av outgrundlig anledning ville korsa vägen precis när vi kom farandes. Ett tiotal inbromsningar senare var det nära att jag tog en kanin med framhjulet men precis när jag väjt för denna dödslängtande lilla gnagare slog det till i motorskyddet. Jag såg i backspegeln hur någonting sprattlade i mörkret och när vi åkte tillbaka såg vi en pälsbeklädd kamikaze-kanin i en pöl av röd sörja dra sina sista andetag innan den (äntligen) nådde ljuset i slutet på tunneln.

Någon dag till stannade vi i El Calafate innan vi återigen satte oss på våra kära motorcyklar för att åka än mer söderut. Mot mer vind och kyla men framförallt mot staden Puerto Natales i Chile som ligger ett stenkast från en av Sydamerikas vackraste (och blåsigaste?) nationalparker -Torres del Paine.