Det kan ta på krafterna att fly vardagen ibland 🙂 Lördagen började med vildmarksmässan i Älvsjö där vi hittade mycket inspiration och lusten till att ge sig iväg och resa ökade markant. På mässan träffade vi även på Ola Skinnarmo som tipsade oss om bra campingutrustning från Exped. Riktigt kul att träffa en ”kollega” som liksom vi ständigt är på väg mot något äventyr.
Dagarna blir längre och längre och framför allt blir vägarna torrare och torrare…vilket såklart betyder att man snart kan börja köra hoj på riktigt!
Vi kunde dock inte hålla oss så i lördags plockade vi fram hojen och gav oss ut på årets första hojtur. Blev bara en sväng runt kvarteret…men oj så roligt det var! Det finns få saker som kan framkalla så starka flash-backs som luktsinnet. Allt med motorcyklarna har sin speciella lukt. Motorcykeln. Handskarna. Stället. Men framför allt hjälmen. När man sätter på den formligen pirrar det i hela kroppen av välbehag. Man har så många härliga minnen kopplade till den lukten att man genast blir på gott humör.
Våren kan inte komma snabbt nog nu. Abstinens? Nej då…
Då har det gått ännu några veckor i denna fantastiska stad (och jag bjuder den som först orkar läsa hela inlägget på en öl, eller te om det är Roberto). Och det är med blandade känslor jag säger fantastisk. Shanghai, och Kina i allmänhet, utvecklas i rasande fart. För bara 15 år sedan så fanns inga av de höga hus man nu ser från fönstret på kontoret på 12:e våningen. Och inte kontoret eller någon tunnelbana heller för den delen.
Shanghai är världens största stad. Eller rättare sagt världens största stad men samtidigt världens sjunde, världens tionde och världens fjortonde största stad. Lite förvirrande kanske, men hur som helst så trängs väldigt många människor på väldigt liten yta. Kina har totalt ganska många invånare (1,338,612,968 st) men är å andra sidan rätt så stort (9,671,018 km²) så man behöver visserligen bara trängas i städerna.
Shanghai för 15-20 år sedan
Shanghaineserna, som lokalbefolkningen i Shanghai kallas, tycker att Shanghai är höjden av civilisation. Och visst är det häftigt med byggnader över 400m och magnet-tåg till flygplatsen som går 431km/h och allt det där. Men vardagen är inte speciellt civiliserad, tycker i alla fall inte jag. Visst kan man beställa hem ca 18069 olika maträtter från 268 restauranger nästan dygnet runt för 15kr eller få hem något från McDonalds dygnet runt för 7kr -oftast inom 20 minuter.
Shanghai 2010
Jag har blivit mycket bättre på att inte klaga så mycket de senaste åren, och inte direkt säga vad jag tänker (om det är något negativt) men jag måste ändå bara få spy ur mig lite galla över vad som faktiskt blir väldigt irriterande i den kinesiska vardagen. Kalla mig gärna svensk!
Det var faktiskt en händelse idag som fick mig att skriva det här blogginlägget (förutom att jag längtar hem lite grann). Jag stod som nummer två i en liten kö, trodde jag, för att ladda mitt tunnelbanekort. Precis innan kvinnan framför mig var klar med sitt ärende (att skrika högljutt på mannen i båset) såg jag i ögonvrån hur det kom en annan tjej snett bakom mig. Jag hade kortet och en hundring beredd i ena handen, och precis när jag skulle ge mannen bakom luckan mitt kort så gled tjejen bakom lite snyggt förbi med sitt kort och sina pengar som hon stack in genom luckan. Jag blev egentligen inte alls förvånad (de gör så här), men lite ställd blev jag då vi bara var två personer i kön och inte 20. Så jag plockade beskedligt tillbaka tjejens kort och pengar till hennes stora förvåning precis innan mannen i luckan skulle ta dem och la istället dit mitt kort och mina pengar. Ett litet kines-engelskt ”solly” hördes från tjejen och jag kände mig lite mallig.
När man är så många på samma ställe så skulle man ju kunna tro att det liksom uppstått system för hur man ska bete sig mot andra, men i Kina råder motsatsen:
I rulltrappor står folk hur som helst, det finns ingen genväg om man inte vill gå i trappor. I-landsproblem kanske, men här finns ganska långa trappor.
Folk går på tunnelbanan innan folk hinner gå av. Tänk dig 10 personer som ska av tunnelbanan och tänk dig 20 personer som ska på tunnelbanan. Föreställ dig sedan det mest korkade att de 20 som ska på, slår och sparkar sig in innan de andra 10 har hunnit ut.
Allting piper, tjuter eller allmänt låter. Och då menar jag inte som ett litet pip, utan jag menar brandlarm typ; tvättmaskinen, tunnelbanedörrarna, killens telefon på tunnelbanan 4cm från mitt öra, och alla bilar/bussar som använder tutan som blinkers.
Alla tränger sig hela tiden. När man ska köpa biljetter, mat, i kassan på motsvarigheten på Ica. Det är verkligen som om alla tror att det är sista minutrarna innan kiosken, affären eller tunnelbanan stänger. Varje dag. I mataffären känns det som en marknad där alla skriker kors och tvärs. Man kan liksom inte bara gå in, plocka upp lite bröd, betala och gå ut.
Sen är det lite annat som gör vardagen annorlunda:
Toalettdörren går alltid inåt. Och utrymmet är max 1,2 kvadratmeter stort. Nästan så man får ställa sig på toaletten när man ska stänga dörren. Och så har nån alltid precis rökt där inne.
Rökning-förbjuden-skylt betyder ”Rök med fördel här. Eller var du vill.”
Grönt ljus i korsningar betyder ingenting. Ibland kan man tro att det betyder att man får köra, men så ser man folk som går över gatan samtidigt. Se punkten ovan med blinkers.
På sommaren är det 40 grader varmt och på vintern så kallt som minus 10 grader. Isolerade fönster/dörrar eller isolerade hus i allmännhet har ingen hört talas om.
Alla här säger att -”Det är här det händer”. Jag undrar fortfarande vad det är som händer.
Det blev kanske lite mycket på en gång: 9-0 till Sverige. Men det finns jättemycket bra saker också såklart! Men jag tror nog att jag lutar mot att vara en mindre-stad-än-shanghai-människa. I alla fall om jag ska bo länge.
Länge leve Stockholm. Länge leve Hufvudstaden! Eller hur Ivan? 😉
Jag pratade med Andrew igen häromdagen och nu är han i full färd med att utforska Vietnam på motorcykel.
Enligt Andrew så får man egentligen varken äga eller köra ett motorfordon i Vietnam. Men det går bra ändå, bara man ”tittar åt andra hållet” när man kör förbi poliser. Polisen verkar inte bry sig, men det är nog lika bra att vara försiktig.
Tydligen har det regnat och varit ganska kallt de senaste dagarna, men han tycker ändå att det är okej. Jag förstår honom.
Andrew berättade att han var i en nationalpark vid Keh San som ligger nordväst om Hue i norra Vetnam. Man måste ha en guide för att få komma in i nationalparken, men som vanligt när man reser så är det bara tjata lite så går det mesta bra ändå.
Motorcykeln köpte han av en annan västerlänning för 250USD och det är en 125-kubikare. Jag är osäker på fabrikatet, men det kan vara en rysk Minsk.
I TV-programmet Top Gear nämner de ett vackert bergspass som heter Hai Van pass, där var Andrew så sent som igår.
Många har frågat oss om vi kommer att göra en fotobok med alla våra bilder, och vi har hela tiden lovat att det kommer komma en bok. Nu har den dagen kommit! Roberto har de senaste veckorna jobbat stenhårt för att vi ska ha boken klar innan MC-mässan den 27:e januari.
Boken finns inte riktigt än men den är klar för tryck och Roberto kommer skicka den till tryckeriet imorgon.
Fotoboken är en ren inspirationsbok för motorcykelintresserade och för de som allmänt gillar resor, bilder och motorcyklar. Den är 19x15cm och innehåller 26 sidor med mestadels bilder.
Första upplagan kommer vara liten, och främst kommer vi sälja boken på MC-mässan. Men vill du ha en bok så skriv en kommentar eller skicka ett mail till fotobok@flyvardagen.nu med din intresseanmälan (inte bindande). Boken kostar 250kr inkl frakt och det lilla överskott vi får går bland annat till webbhotellkostnader och såklart till nästa resa.
