Sydamerika 09-10 – Sida 12

Los Géisers del Tatio & Valle de la Luna

Ok vi behövde inte gå upp innan 04 för att ta en buss till geisrarna, men att gå upp 05.45 är ändå ingen lek. Kvällen innan hade huvudvärken minskat en hel del och vi trodde båda att vi skulle vakna och må mycket bättre. Icke då. Det var faktiskt lite värre än dagen innan. Men det var bara att bita ihop och gå upp. På med mc-stället och så mycket kläder som möjligt (det var runt -5 grader) och sen ut till hojarna för att åka och titta på geisrarna på morgonen.

Hojarna tyckte inte alls som vi och vägrade starta för att det var för kallt. Inte mycket att göra, bara att börja gå. Återigen påmindes vi om hur bra våra mc-ställ och stövlar är. Inga problem att promenera i stövlarna och med gore-tex fodret i stället höll vi oss utan problem varma.

En promenad på c:a 20 minuter tog oss till där det var mest aktivitet. Fullt med folk överallt nu. Vi satte oss ner och vilade och mådde bättre och bättre. Det var häftigt att gå omkring och se hur det bubblade och ångade överallt. Men ärligt talat så skulle vi nog blivit besvikna om vi tagit oss hit med en tur. Speciellt med tanke på hur vägen såg ut…måste varit en mardröm med buss/bil.

Återvände till stugan, sov ett stund, packade ihop och började åka. Så fort man sätter sig på hojen känns allt helt plötsligt mycket bättre. Körningen tillbaka till San Pedro var riktigt, riktigt rolig. Vi gasade lite mer än dagen innan och upptäckte att det gick bättre på tvättbräde-partierna då 🙂 Tog sedan en annan väg tillbaka vilket visade sig vara ett väldigt bra beslut då vägarna var minst sagt roliga att köra på.

Tillbaka i San Pedro bestämde vi oss för att ta in på ett hostel, Residencial casa Corvatsch som hade bra trådlös internetuppkoppling och dessutom parkering för hojarna.

Klockan var c:a sex så vi bestämde oss för att genast åka till ”Valle de la Luna” för att titta på solnedgången där. La in all packning på rummet och drog iväg. Hojarna var liksom vi glada över att komma ner från de höga höjderna och det var riktigt kul att köra utan packning igen. Dalen var magisk.

En sak som slog oss på vägen tillbaka från dalen var hur kul det är att åka motorcykel hela tiden. Trots att vi varit uppe sen innan sex på morgonen och kört intensivt hela dagen så ville vi inte riktigt sluta köra 🙂

Tillbaka i San Pedro tog vi en välbehövlig dusch, åt ett par piroger, surfade en stund och däckade.

Bildspel

Vid ”Los Géiseres del Tatio”

(Det mesta skrevs 14:e januari)

Öknen på 4200m höjd är varm, kall, ogästvänlig men samtidigt väldigt, väldigt vacker. På dagen är det iskallt i skuggan och tokvarmt i solen. På natten är det bara kallt. Riktigt kallt. Lägg till en sprängande huvudvärk p.g.a höjden så får du en väldigt lång natt. Halvsov mig igenom den för att på morgonen hälsas välkommen av frost på tältet, frusna vattenflaskor och stela mc-ställ som inte gick att ta på sig förräns efter en halvtimme i solen då skydden mjuknat.

Allt har gått som i slow-motion sen vi kom upp på hög höjd. Huvudvärk som gör att man inte riktigt vill röra på huvudet och anfåddhet så fort man rört sig. De extrema temperaturskillnaderna har också tagit på krafterna.

Dagens körning på ungefär 5 mil var riktigt tuff. Vägen såg ömsom ut som en tvättbräda och ömsom som en sandstrand. Det krävdes full koncentration från första sekund. Hojen är tung med all packning vilket gör den lite mer svårmanövrerad. En molande huvudvärk gjorde inte saken bättre. Inte heller att vi tagit med oss lite för lite vatten…hur smart är inte det? Men vi räknade kallt med att det skulle finnas när vi kom fram till geisrarna.

Trötta och stela, men väldigt glada, kom vi fram till en stuga som såg ut som en fjällstation. Utanför vinkar en kvinna åt oss med ett stort leende på läpparna och en nyfiken blick.

”Hola como están?” (Hej hur mår ni?)
”Bien, cansados, pero muy bien” (Bra, trötta, men mycket bra).
”Que bueno. Bienvenidos” (Vad bra. Välkomna)
”Gracias. Tienen agua?” (Tack. Har ni vatten?”
”Si, por supuesto.” (Ja, självklart)
”Que bueno. Cuanto cuesta?” (Vad bra. Vad kostar det?)
”Nada. Yo le doy” (Inget. Jag ger er)
”Muchas gracias!” (Tack så mycket!)

Och så fortsatte det. Gästvänligt och trevligt. Det visade sig att det mycket riktig var en ”fjällstation” och att man kunde bo där. Det kostade 2000 pesos (c:a 30 kr) per person att campa utanför och 3000 pesos att sova i huset…gissa vad vi valde 🙂

Jag frågade om de möjligtvis hade coca-blad att göra te på (hjälper mot huvudvärken som kommer sig av höjden). Givetvis har vi det och kvinnan gick genast iväg och gjorde två koppar åt oss, självklart utan kostnad (och detta innan vi sagt att vi skulle stanna där). Vart man än kommer i världen är människor som mest gästvänliga i landsbygden.

Efter lite vila hoppade vi upp på våra motorcyklar igen. Vi lämnade all packning och gav oss in i geiser-området. Det var grusvägar och det är otroligt hur lätt en 200 kilos motorcykel känns när man tagit av all packning.

Vi tittade på lite geisrar och hoppade sedan ner i en varm källa där vattnet var runt 35-40 grader. Känslan är svår att beskriva. De senaste dagarnas ansträngning bara rann iväg. Detta var runt sju på kvällen och vi hade hela området för oss själva. Vi låg i det varma vattnet och tittade på bergen i det magiska ljuset som uppstår varje gång solen är på väg att gå ner.

Här blev det så uppenbart hur otroligt bra det är att ta sig fram själv. Geisrarna är nämligen mest aktiva på morgonen mellan sex och sju ungefär. Allt turer startar därför från San Pedro runt fyra på morgonen. Sen åker alla runt elva på morgonen. Sen är det i princip tomt. Very nice 🙂

Efter en god middag bestående av pulvermos, tonfisk,små coctail-korvar, en kopp te och kakor gick vi och la oss på våra dubbelmadrasser med tjocka varma filtar. Hur skönt som helst!

Bildspel

På väg mot Geisers del Tatio

(skrevs 13 jan) Befinner oss just nu på c:a 4200 m.ö.h i tältet. Jag har lite huvudvärk vilket nog med största sannolikhet beror på höjen. Inte tar jag det lugnt heller utan måste givetvis iväg och ta en massa kort. Detta när man blir anfådd av att bara böja sig ner 🙂

Vi åkte från Antofagasta söndagen den 10:e. Det tog emot att lämna släktingarna men det var samtidigt otroligt skönt att vara på väg igen. Tanken var att ta oss till San Pedro utan att köra på motorvägen (Ruta 5). Det gick bra även om vi inte tog exakt den väg vi hade tänkt oss. Men med en karta från 2005 så tycker jag ändå vi lyckades ganska bra.

Övernattade i en gammal flodådra någonstans i öknen. Dagen efter hamnade vi i Calama och inte i San Pedro som tänkt men vi passade på att tanka och äta en fyra-rätters lunch för c:a 60 kr.

I San Pedro hittade vi ingen gratis-camping så vi körde helt enkelt en bit från San Pedro och hittade ett fint ställe under ett par träd, dessa visade sig ha mördar-taggar. Men det gick bra ändå.

Nu är det alltså onsdag om jag tänker rätt. Vi började dagen med att köra in till San Pedro och fixa lite kartor och mat. Sen körde vi till en flod med c:a 29-gradigt vatten…gissa om det var skönt!

Efter någon timme där körde vi vidare uppåt mot ”Los Géiseres del Tatio”. Vi har svängt av vägen och hittat ett riktigt bra camping-ställe. Så otroligt skönt att ha motorcyklar som tar sig fram lite överallt. Skönast är att inte behöva ta några turer och att inte behöva passa tider, utan vi gör allt i vårt tempo.

Imorgon kör vi vidare uppåt. Geisrarna ligger på 4300m så det ska bli väldigt intressant att se hur vi och motorcyklarna klarar höjden. Vi är väldigt nöjda med vår utrustning. Köket, Tarpen och pannlamporna från Primus funkar klockrent. Ställen från BMW är vi helt kära i. Det håller oss svala mitt på dagen i öknen och håller och varma på kvällarna. Stövlarna sitter som gjutna och det är inget problem att gå i dem långa sträckor.

Vi börjar få mer och mer rutin på hur det är att campa och resa runt med motorcyklar. Det är en hel del saker att tänka på och vi kommer hela tiden på småsaker som vi förbättrar och anpassar efter behov.

Är alldeles för trött för att fortsätta skriva nu så det får räcka. Imorgon blir en ny spännande dag!

Ha det bäst!

Bildspel

Bara lite grusbus

Slänger som hastigast in ett blogginlägg. Vi har det jättebra i Antofagasta med vinkvällar och sightseeing på motorcyklarna. Några dagar har vi tillbringat i öknen på motorcyklarna.

På måndag sticker vi norrut mot San Pedro och alla sevärdheter runtomkring.

Bloggen har fått sig ett litet ansiktslyft, kommentera gärna. Och ja just det -jag har gjort en liten video (i full HD) med det lilla vi filmade när vi körde i öknen. Håll tillgodo.

Dakar 2010

Vi tog en sväng ut i öknen igår och tittade på slutet av etapp 5 av Dakar. Det var torr, varmt och riktigt dammigt. Tycker synd om kamerautrustningen som nu behöver en rejäl rengörning. Det var riktigt kul att se alla fordon så nära inpå, mäktigt! Vi såg bland annat när Kapten Thomas Berglund (Nr.23) och Annie Seel (Nr.76) kom i mål.

Dakar rallyt har påverkat vår resa en hel del då många tror att vi deltar. Hela vägen upp från Valparaiso till Antofagasta var det folk som frågade om vi skulle vara med och som önskade oss lycka till.

Igår blev det dock lite väl extremt och vi fick känna på hur det måste vara att vara känd. Efter att vi tittat på slutet av etapp 5 åkte vi tillbaka mot Antofagasta. Det finns bara en väg så vi åkte samma väg som alla deltagare till viloplatsen vid Antofagastas landsmärke ”La Portada”.

Vägen dit kantades av människor och alla hälsade, skrek, vinkade och tog kort. Det var mycket trafik och köer då många ville till La Portada och titta. Dock inga problem för oss då vi åkte bredvid vägen och vid korsningar blev vi framvinkade av polisen som stoppade trafiken åt oss (!). Det var bara att vinka, le och köra vidare.

Väl framme åkte vi inte in i inhägnaden för alla deltagare då vi faktiskt inte är deltagare. Detta ledde till att vi parkerade utanför inhägnaden…big mistake. Folk flockades runt oss och ALLA skulle ha ett kort. Vi lämnade motorcyklarna och tänkte att det skulle lugna ner sig om vi gick en sväng. Det hjälpte inte. En promenad på kanske 50 meter tog 10 minuter då vi blev fotograferade minst 100 gånger med alla möjliga olika personer. Ingen idé att säga att vi inte deltog då ingen trodde vi pratade spanska och de brydde sig ändå inte. Måste ändå erkänna att våra ställ och motorcyklar är väldigt fina 🙂

Vägen hem var lika full av människor och bilar. Många som tutade, vinkade och hälsade. Vi åkte bredvid vägen och blev framsläpta av polisen. Just detta var väldigt bekvämt 🙂

På fredag ska vi se om vi kan hälsa på någon av de svenska deltagarna. Gärna Annie Seel då hon omnämnt våra motorcyklar som ”plast-dakarer” vilket vi tycker är väldigt roligt (och sant).

På söndag eller måndag åker vi vidare norrut. Vi är riktigt sugna på att komma iväg nu men inväntar helgen så att vi kan säga hej då till familjen här. Vi har haft det hur bra som helst och har även hunnit med att leka en del med motorcyklarna i öknen. HUR kul som helst.

Ha det bäst!

Bildspel

Fly vardagen

Kategori: Sydamerika 09-10

Los Géisers del Tatio & Valle de la Luna

Vid ”Los Géiseres del Tatio”

På väg mot Geisers del Tatio

Bara lite grusbus

Dakar 2010