Sydamerika 09-10 – Sida 14

De som väntar på något gott

Planen var att hämta hojarna i Valparaiso på tisdag och köra tillbaka med dem till Santiago där vi bor fint och praktiskt. Allt med försäkring är avklarat och det har verkat som om allt fortsättningsvis skulle gå smidigt. Vi har till och med köpt ny olja till motorcyklarna.

Men… Och ett ganka tråkigt ”men”, hojarna är försenade.

Båten, som skulle vara i hamn den 12:e, kommer nu istället den 19:e. Det är lite väl tajt innan julafton med tanke på att vi ska fira jul i Antofagasta som ligger ca 1000km från Santiago, och däremellan är det öken i flera timmar. En tur som vi beräknar borde ta (minst) två dagar.

Nu funderar vi på om vi ska åka ifrån Santiago till La Ligua, där det finns mer släktingar till Roberto, och vara där några dagar innan båten kommer.

Förseningen gör inte så mycket egentligen, vi kommer ju ha gott om tid att köra motorcykel ändå. Nu har vi dessutom lite sällskap av Robertos bror med flickvän.

El Morado Nationalpark

En mycket bra dag idag. Vi åkte till ett område som kallas ”El cajon del Maipo” (men heter San José del Maipo) där nationalparken ”El Morado” ligger. Parken ligger på 1800 meters höjd och man kan se bergstoppar på över 6000 m. Läste någonstans att man ska vara försiktig med att använda superlativ när man beskriver saker då det får läsaren att tappa intresset /bli avundsjuk/inte ta det som skrivs på allvar. Så jag säger såhär: Det var helt sjukt, galet, vansinnigt, otroligt, ofattbart vackert!

Och inte nog med detta. Vägarna bestod av grus! Grus i mängder! Det kanske säger sig självt att vi saknar våra motorcyklar. Resan till parken blev dock en intressant upplevelse ändå då vi åkte med min morbror Sergio som körde på grusvägarna som om de bestod av den finaste av asfalt och som om bilen var en fyrhjulsdriven suv och inte en liten toyota som sett sina bästa dagar. Fort gick det 🙂

Bildspel

Första dagarna i Santiago

Nu börjar lugnet infinna sig.

Första dagen efter den långa resan bjöd på massor av nya intryck -allt på samma gång. För mig som inte talar spanska så är det som vanligt, jag går mest runt och ler hela tiden. Roberto ler givetvis han med, men han kan interagera med andra.

Igår gick vi mest runt i santiago och tittade. På eftermiddagen hittade vi ett café där jag tog resans första, och hittils enda, öl.

Ikväll satt vi ner hela familjen och pratade efter en tesito (fika) om allt mellan himmel och jord. Jag börjar faktiskt förstå en del av det som sägs på spanska, men om jag vill säga nåt så får Roberto översätta eller så får jag säga det på engelska. Då förstår åtminstone Robertos morbror, men även hans fru förstår en del engelska.

Det är väldigt trevligt att sitta och lyssna på de andra när de pratar, troligtvis världens snabbaste språk, chilensk spanska. Jag sitter och lyssnar efter de ord jag förstår och försöker få ett sammanhang. Men det är också lite sövande eftersom det är mycket ”sång” i språket 🙂

Idag har vi varit duktiga och fixat försäkringen till motorcyklarna. Det är byråkratiskt att få en försäkring i Chile för motorcykel, det är inte alls lika utvecklat här som hemma med försäkringar, så det blev ingen Chilensk försäkring. Vi har beställt försäkring via Motorcycle Express som försäkrar utlänska hojar i många länder i världen. De har två alternativ; typ trafikförsäkring och helförsäkring. Kostar ca 1000kr per hoj och månad.

Till lunch idag åt vi något som jag inte kommer ihåg vad det hette (Roberto vet, och han lägger upp en bild senare) men det var som ett pitabröd med stekt lövbiff i med mosad avocado, tomat och majonäs. Till det drack vi en lokal läsk som heter Pap som smakar ungefär som glassen piggelin. Hur gott som helst! Apropå det så finns det avocado i överflöd här, de nästan slänger det efter en på gatorna. Tre kilo avocado har vi sett för 1000 pesos, vilket är 15kr. Bensin kostar under 9kr/litern, cigg från 10kr/pkt, öl ca 15kr.

Santiago är jättefint. Vart man än tittar ser man höga, snötäckta berg i horisonten. Vi var uppe på en utkiksplats som heter Santa Lucia igår och därifrån såg man berg i 360 grader. Till och med från fönstret i rummet vi sover i ser man bergen det första man gör på morgonen.

Nu ropar sängen, jag känner mig lite jetlaggad fortfarande -även fast jag vände dygnet innan vi åkte hemifrån.

En intensiv start på resan

”-Då har vi ett problem.”

Det är inte direkt vad man vill höra när man checkar in på Arlanda. Det är nog bland det sista man vill höra faktiskt. Helt plötsligt gick vi från att vara väldigt glada till väldigt nervösa.

Kvinnan bakom disken log och förklarade att vi inte fick åka till Chile om vi inte hade någon typ av bevis för att vi skulle lämna Chile inom 90 dagar efter ankomst. Det är nämligen så många dagar visumet gäller som man får när man kommer in i landet. Som tur var hon väldigt trevlig och föreslog hur vi skulle kunna lösa problemet. Hennes förslag kostade dock bara en massa pengar…inte bra.

Tänka, tänka, tänka. Jonas ringer resebyrån som vi bokade våra biljetter från och frågar om de kan hjälpa oss. Inga problem! De lägger in en bokning för oss och ger oss ett bokningsnummer som vi kan visa vid check-in disken. Givetvis ville de ha det på papper så Jonas sprang iväg och frågade vid biljettkassan om hjälp. De var schyssta och skrev ut vår bokning. Tillbaka till check-in, visa pappret och sen var allt ok. Byråkrati i ett nötskal. Bara man har ett fint papper så löser sig det mesta.

Lugnt flyg till Paris och sen lite kringflackande på flygplatsen innan vi hittade rätt terminal. Flygningen till Sao Paulo gick smidigt, vi gillar båda att flyga så tiden gick fort. Finns det något bättre än flygplansmat och att pilla med alla små förpackningar?

I Sao Paulo hamnade vi i en jättelång kö för alla som skulle flyga vidare. Vi hade c:a två timmar tills vårt flyg skulle gå, efter en timme i kön fick det räcka tyckte vi och frågade en person om vi skulle hinna med flyget. Han tog biljetten, knappade lite på en dator, gav tillbaka biljetten, tog oss ur kön och genom säkerhetskontrollen och sa: ”Terminal A, up the stairs, left and then follow the signs.” En liten paus och sen tillägger han ”Sir…run”. Vi tittade på varandra, skrattade och började springa 🙂 Det visade sig att de flyttat fram incheckningen en halvtimme så det var ingen fara egentligen, men det visste varken han eller vi då.

Vi fick inte sitta bredvid varandra på flyget till Santiago. För egen del minns jag inte så mycket av själva flygningen då jag satt försjunken i en mycket bra bok som jag köpte på Arlanda flygplats. Såhär står det på omslaget ”The Magicians is to Harry Potter as a shot of Irish whiskey is to a glass of weak tea.” Har läst halva boken nu och beskrivningen stämmer bra. Roligt!

Nu är vi hos min morbror och har precis njutit av en god lunch. Känns overkligt att faktiskt vara här. Lite omtumlande faktiskt. En titt ut genom fönstret visar mig blå himmel, gröna träd och en bergskedja…så hemma är jag i varje fall inte 🙂

Ha det bäst allihopa!

Nu sticker vi med pepparkaksmotorcykeln!

Helgen har varit fantastisk!

Fredagen inleddes med hemmakväll med morsan, med ett glas vin i TV-soffan. Lördagen bjöd på pepparkaksmotorcykelbak med glögg hos Anna. Roberto och Anna gjorde dessutom ett jättefint pepparkakshus.

Igår kväll åt vi middag med mammorna och vänner på fin restaurang. Mycket trevligt. Mindre trevligt är dock att säga hej då till alla. Det känns tungt att behöva lämna alla nära och kära här hemma, men samtidigt har vi ju väldigt mycket fantastiska äventyr att se fram emot.

Karin tipsade om en artikel som handlade om ”Gypsettare”, ett ord jag aldrig tidigare hört. Men slutklämmen på artikeln stämmer väldigt bra in på oss:

Det som vid första anblicken kan te sig som en skön slapparstil, är egentligen ett högst medvetet livsval.
– Gypsettare är drivna människor som tänkt över hur de vill leva sitt liv. Och jobbat hårt för att komma dit de är.

Man skulle väl kunna säga att vi jobbat ganska hårt för att den här dagen ska komma!

Planet går från Arlanda kl 16:00. Ska bli skönt att känna känslan som infinner sig när man kommit ombord på planet, då är det för sent att ha glömt något och man kan lugnt luta sig tillbaka och njuta av åkturen.

Vi ses igen nästa vår!