Sydamerika 09-10 – Sida 11

Biofreaks

Jag och Roberto gillar ju film. Väldigt mycket.

När vi var i Santiago för lite drygt en månad sedan så hade Avatar inte haft premiär än. Efter allt strul med att få motorcyklarna var det då dags att se filmen i Antofagasta istället.

I Chile är det inte lika enkelt att gå på bio som i Sverige. Istället för att, som vi är vana vid, köpa biljetten med reserverade plaster på internet får man snällt ta sig till bion och köa för att köpa biljett. Biljetterna man får gäller för filmen man ska se, men utan angivna platser. Man får snällt köa igen innan filmen börjar.

Första försöket i Antofagasta blev ett antiklimax; vi var visserligen runt tio personer, men vi var ute i god tid. Biljetterna var slut. Dagen efter gick jag och Roberto till bion med gott om tid och köpte biljetter, ställde oss först i kön och fick se filmen med bra platser. Det var alltså 2D-versionen eftersom det i Antofagasta inte finns någon 3D-bio.

Nu, tillbaka i Santiago (och mer eller mindre anledningen till att vi åkte hit igen) vill vi ju såklart se 3D-versionen innan den slutar visas på bio. Igår var det då dags. Vi gick till bion och och köpte biljetter på förmiddagen till föreställningen som började kl 19:30. Vi var där kl sju vilket vi tyckte borde vara gott om tid. Det var 300+ personer i kö! Roberto kollade om vi kunde få pengarna tillbaka och ta en annan föreställning, och det gick bra, men vi kollade ändå om vi kunde få bra platser med de biljetter vi redan hade. Det kunde vi inte, det fanns bara lediga platser längst fram.

Det fanns inget mer att göra än att köpa nya biljetter till föreställningen kl 10:30 dagen efter (idag), då personalen sa att det normalt sett inte var så många besökare. Vi kom till bion ca kl 10 och vi var praktsikt taget de enda i hela biografen. Yes! Nu skulle vi få se filmen och sedan i eftermiddag åka vidare söderut. Men… En liten miss någonstans hade gett oss biljetter till den dubbade spanska versionen och det går minsann inte, så det var bara till att skamset gå ner till kassan igen för att köpa nya biljetter till föreställningen ikväll kl 19:30. Ska bli kul att börja köa kl 18 för att få se en film som vi redan köpt biljetter till. Är man film- och biofreak så är man…

Jag skriver mer om våra bioäventyr nästa gång.

Det luktar grönt!

När man varit utan något som man är van vid en längre period blir upplevelsen av när man återfår detta något väldigt stark. När man är ute och vandrar i flera dagar så känner man lukten av parfym, tvättmedel, avgaser väldigt tydligt och skarpt. Smaksinnet blir också bättre. Man inser också hur van man är att få i sig socker. Det är en njutning att dricka en kall läsk som om det var första gången. En känsla av välbehag som nästan känns otillåten 😉

Liknande fenomen uppstår nu. Luktsinnet påverkas och går man omkring i en stad känner man lukten av alla som passerar väldigt tydligt. Som tur är använder människor deo och parfym så detta är en väldigt trevlig upplevelse 🙂

Mest påtagligt är dock lukten av allt grönt. Efter öknen är detta som en drog för näsan, som uppenbarligen lidit av grav abstinens efter klorofyll. Bor man i Sverige får man en liknande känsla på våren när allt det gröna återkommer. Atacamaöknen är väldigt, väldigt ogrönt så det är väl inte så konstigt att känslan blir så stark.

Efter en dags körning är man, liksom efter en dags vandring, skönt mör och trött i kroppen. Det är en behaglig kroppslig trötthet. Man verkligen känner att man tagit sig någonstans och man är så självbelåten att man nästan skäms. Nästan.

I La Serena väntade ett hus på oss som vi fick låna av bekanta i Sverige. Det var hur fint som helst och vi kunde leva lyxliv med allt från att duscha varje dag till biobesök. Alltid när man reser med lite packning och utan att ha tillgång till alla vardagens bekvämligheter så upptäcker man just hur mycket man faktiskt uppskattar dessa. Att ha tillgång till rinnande vatten. En toalettstol. Glas och bestick. El. Spis. Bord. Dörrar. Och en miljon andra saker som man annars inte tänker på och tar som självklara.

Vi fick möjlighet att inte bara tvätta alla kläder utan även hojarna. De var väldigt dammiga och vi undrade om luftfiltret var igensatt men det visade sig att det i princip var helt rent. Bra grejer 🙂 Gick igenom, smörjde, drog åt och tvättade hojarna en hel dag. De blev som nya. Liksom vi.

Från La Serena är det nära till en dal, Valle Elqui. Vi lämnade all packning i huset och tog en dagstur. Som alltid när man lämnar packningen blir hojen lätt, pigg och väldigt lättkörd.

Vägarna i dalen var asfalterade och i riktigt bra skick. Detta gjorde det väldigt roligt att köra då vägen slingrade sig fram längs med bergsväggarna (slingerbulten nära Rosenhill i all ära men den var ingenting jämfört med detta). Bara att lägga sig i kurvorna och njuta. Vi fick båda flash-backs från vår vandring genom Tiger Leaping Gorge i Kina. Inte så konstigt då det också var en stor dal där allt var väldigt grönt.

Vi stannade vid ett tillfälle till vid vägen och köpte druvor. Det var de godaste druvorna någonsin. Små, hårda, kärnfria och söta. Koncistensen påminnde mer om äpple än om druva. Här förstod vi hur druvor egentligen ska smaka. Dessutom kostade ett kilo c:a 5 kr.

Stannade i fyra dagar och sen kände vi att det var dags att dra vidare. Huset såg ut som ett bombnedslag. Inte så att det var smutsigt utan våra grejer låg precis överallt. När man har all packning komprimerad i små väskor blir det lätt så att man sprider ut sig när man väl har möjligheten. Som om grejerna själva protesterar mot att vara nedpackade när det faktiskt inte behövs.

Tills nästa gång, ha det bäst!

(Totalt körd sträcka hittills: 4853 km. Tips: Titta på våra nya sidor. Kamerautrustningssida, fraktsida, intercomsida)

Bildspel

Vägen till La Serena

Man kan åka motorväg (ruta 5) ända från Arica i norr till Puerto Montt i söder. En sträcka på ungefär 3080 km. Vägen är i väldigt bra skick och gillar man att köra på raka fina vägar av asfalt så är det en drömväg. Gillar man som vi att åka på mindre vägar, gärna bestående av grus och med mycket kurvor, är den ett ibland nödvändigt ont. Man tar sig fort dit man vill utan att behöva svänga särskilt mycket (titta på den här kartan från Copec, om inte annat för att den är väldigt rolig att bläddra i).

En sträcka man gärna bara kör en gång är sträckan genom Atacamaöknen. I bil tar den c:a 5 timmar och består av rak asfaltsväg genom ingenting. För oss var ingenting väldigt fascinerande, en gång. Sen blir det lätt lite jobbigt. Speciellt med tanke på att det ofta blåser väldigt mycket.

Denna gång tog vi väg 1 (ruta 1) istället. Den går längs med kusten och man slipper stora delar av öknen. Vägen består av allt annat än asfalt och efter 180 km av körning på omväxlande tvättbräde-partier (Jonas undrar hur detta fenomen uppstår, kan någon förklara det?), sand-partier och underbara hårt-grus-partier var vi ganska möra i kroppen men väldigt nöjda och glada.

Campade precis vid havet (nästan lite för nära) och sov gott till havets dånande. Det är något speciellt med havet. Någon som kan förklara denna fascination? I Chile finns ingen allemansrätt. Däremot gör alla lite som dom vill 😉 Det är fri camping på så gott som alla stränder längs med Chiles kust. Det är inga problem att hitta campingplats, iallafall inte hittills. Får se nu när vi närmar oss Santiago och mer tätbefolkat område.

Turiscom ger ut en guide till Chiles campingar och vägar som heter Turistel. Där ser man alla Chiles vägar (de som borde finnas iallafall, inte alltid det stämmer med verkligheten) samt alla campingar och lite information om dem. En mycket bra guide där även många gratiscampingar listas. Nu har vi inte campat på något av dessa då vi alltid hittat vår egen plats istället.

En sak som förundrat oss båda på vägen söderut är hur vi lyckades köra från Valparaiso till Antofagasta på två dagar? Det är en sträcka på 1320 km. Vi körde ungefär 70 mil första dagen och 60 mil andra dagen. Vi körde i 100-110 km/h. Galet. Nu klarar vi knappt 30 mil per dag och kör inte snabbare än 80. Vårt svar på frågan är: Abstinens och lyckorus 🙂

Om det inte redan framgått så älskar vi att resa med motorcyklar. Att kunna ta allt i egen takt. Att hitta ställen man aldrig skulle åkt till annars. Att kunna stanna precis vart man vill. Ett bra exempel är Parque nacional Pan de azucar (sockerbrödsnationalparken som inte har något som helst med bröd att göra). Vi såg att det gick en väg genom den och bestämde oss för att ta den. Där hittade vi den bredaste stranden vi någonsin sett. Vit sand så långt ögat kunde nå. Knappt så att man såg havet. Kändes helt overkligt och den var i princip tom på folk också. Very, very nice.

Ha det bäst!

Bildspel

Going south!

Det var riktigt skönt att komma tillbaka till Antofagasta och vila ut efter turen till San Pedro. Vi arbetade en hel del med bloggen. Jonas gjorde en video och jag skrev en massa inlägg och jobbade med alla bilder. Passade på att tvätta ställen också som nu är skinande och rena…eller de var de tills vi satte oss på hojarna igen iallafalll 🙂

Det var tungt att säga hej då till släkten. Speciellt mormor. Denna gång kommer vi troligtvis inte tillbaka till Antofagasta men vi har lovat att försöka komma och fira jul och nyår det här året också. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna och de ville inte alls att vi skulle åka; ”Kan ni inte stanna till helgen då vi ska till stranden?”, ”Det är bara en vecka till”, och så vidare…vi var tvugna att säga nej och åka annars hade hela resan blivit en enda lång fika-rast. Kan inte säga att det inte lockar, men det får bli någon annan gång.

Överlag har vi bara mött gästvänlighet och nyfikenhet här. Som turist på motorcykel blir man väldigt väl bemött, det gäller att vara beredd på att bli fotograferad bara. Skulle vara intressant att veta hur många face-book album vi är med i nu.

En annan iaktagelse är att det är väldigt säkert här. Vi har inte stött på några problem hittills och alla varningar verkar faktiskt vara något obefogade. Vi har varit lite paranoida p.g.a alla som säger att det är så farligt och att det händer så mycket dåligt. Detta både från folk i Sverige och chilenare själva. Och självklart händer det tråkigheter, liksom i vilket land som helst i världen. Om du baserar ditt beslut på om du ska åka till ett land eller inte utifrån dess nyheter så kommer man inte ens vilja stanna i sitt eget land. Medier lever på misär och elände. Eller hur ofta läser man om solskenshistorier på löpsedlarna?

Klasskillnaderna här i Chile är så mycket större än hemma i Sverige. Det finns extremt fattiga människor och extremt rika människor. Det sociala skyddsnätet är inte alls lika finmaskigt som i Sverige så det är klart man tar hand om det man har. Det blir dock lite extremt och folk är rädda för allting. Allt okänt är farligt och bör undvikas. Det var inte länge sedan det var diktatur här och mycket kommer nog därifrån. Michael Moore skriver om samma mentalitet i stora delar av USA. Folk styrs av sin rädsla för det okända. State of fear. Jag hoppas att detta minskar i takt med Chiles utveckling.

Iallafall, vi kom iväg från Antofagasta vid fyra-tiden och satte kursen söderut. Först var vi dock tvugna att hitta ut. Körde längs en väg som finns med på kartorna och som går längs kusten. ”Schysst!”, tänkte vi och satte av. Först tog asfalten slut. ”Yes!”, tänkte vi. Sen blev det lite tvättbräda. ”Suck”, tänkte vi. Sen blev det mindre och mindre väg. ”Kul!”, tänkte vi. Sen övergick det till en liten stig längs med en brant bergsvägg. ”Jahapp”, tänkte vi och vände.

Kom till slut ut på motorvägen (ruta 5) men valde att ta av mot orten Tal Tal som ligger vid kusten. Helt underbara grusvägar som tog oss upp ovanför molnen. Riktigt kul körning! Känner mig mer och mer hemma på hojen. Vi har kört massa olika typer av terräng, precis som vi hoppats på. För var dag som går känns hojen mindre och mindre. Bara svänga och gasa. Gruskörningen blir mer och mer avslappnad. Jag påminns dock då och då om att hojen faktiskt väger en 250 kg när jag råkar luta den lite för mycket åt något håll eller när framhjulet släpper i sanden. Då får man kämpa 🙂

Slog läger i ett hål i berget. Fullt med grön-blåa stenar överallt så det är troligtvis början på en gruva eller dylikt. Middag bestående av tonfisk, tomatsås och pasta med efterföljande kopp te och kakor. Tittade på två avsnitt av ”How I met your mother” och sen var det dags att sova. Vi slår oftast läger vid sju-tiden då solen går ner strax efter åtta. Det blir helt mörkt vid halv tio och vid halv elva så sover vi redan.

Ha det bäst!

Bildspel

San Pedro till Antofagasta – första ”olyckan”

Vaknade utvilade efter en god natts sömn i sköna mjuka sängar. Jonas gick iväg och fixade lite frukost bestående av avocado, nybakat bröd och ost. Vi upphör inte att förvånas över hur goda avocados det finns här.

Att resa med motorcykel är inget för folk som inte gillar pyssel eller har bråttom. Det tar tid att packa av hojarna och att ta fram saker ur packningen. Oavsett hur mycket man tänker efter så måste man oftast öppna minst 3 väskor för att få tag på allt man behöver 🙂 Sen tar det minst en timme att lasta på hojarna igen. Allt måste packas noga och precis rätt så att allt får plats och än viktigare; att det blir balanserat viktmässigt så inte hojen ligger och drar åt något håll hela dagen. Som tur är gillar vi allt detta (än så länge) och vi får mer och mer rutin för varje dag som går.

Upp på hojarna och sen är det bara att köra. Som jag nämnt tidigare så känns allt så bra när man väl sitter på hojen. Vi bestämde oss för att besöka ett par laguner i el ”Salar de Atacama”.

Vägen dit var minst sagt spännande. Den största delen av vägen var bra grusväg med omväxlande antal gropar och ”tvättbräde-partier”, men sen fanns det partier av bara lös sand. Spännande värre och jag la ner hojen för första gången på denna resa här. Helt odramatiskt och i låg fart men ändå! Vänster väska tog lite stryk men inget bestående.

Jag lär mig nya saker varje gång jag sätter mig på hojen och jag får mer och mer kontroll. Riktigt kul! Att köra i sand är läskigt men i slutändan inte så farligt. Man får kämpa men man ska inte kämpa emot för mycket för då får man kast. I de flesta situationer när man kör på löst underlag så gäller regeln ”Mera gas!” för att rädda situationen. Den naturliga reflexen när det börjar bli lite vingligt är att trycka in kopplingen och bromsa. Helt fel. Det gäller att våga gasa till istället, då stabiliserar sig hojen (i de flesta fall iallafall).

Den första lagunen vi besökte var otroligt salt och man flyter som en kork (Laguna de Cejas). Vi valde dock att inte bada där då vi inte ville ta på oss kläderna när vi var täckta av salt. Vi åkte vidare till nästa ställe som var två hål i marken fyllda med vatten. Dessa kallas ”Ojos de mar” som betyder ”havets ögon”. Det är hål som är 20-30 meter djupa och vattnet är i princip sötvatten. Vi slog upp tarpen för att få lite skugga och tog ett dopp. Vattnet var kallt och otroligt uppfriskande. Lite lunch bestående av piroger med avocado som efterrätt och sen var det bara att köra vidare. Sämre kan man ha det.

Vi lyckades sedan köra fel vilket gjorde att det hann bli mörkt innan vi lyckats hitta en tältplats. Som tur var vi precis vid en liten by, Peine, så vi beslöt oss för att ta en titt och se om det fanns något där. Det första vi ser är ett hostel. Vi frågar om rum och de säger att de bara har ett rum med två sängar för en natt…perfekt! Och motorcyklarna kunde vi parkera precis utanför vårt fönster. Vet inte hur vi hade gjort om vi inte hittat något i Peine…lite tur får man ha ibland.

Dagen efter blev en lång kördag på oändligt raka vägar genom öknen. Riktigt skön körning även om vi var ganska möra i kroppen efteråt. Men vad väntade då i Antofagasta? Jo ett födelsedagskalas för min mormor med massor av goda kakor och roligt folk. Återigen….sämre kan man ha det!

Planen nu? Go south!

Ha det bäst allihopa!