En av de första frågorna jag får när jag berättar att jag ska resa (det är likadant för Lellky) är “Har du köpt biljetter?”. Nej, svarar jag då och jag nästan ser hur de avfärdar mig och tänker ”jaha…säkert att du ska åka…”.. Vad är det som är så speciellt med att ha köpt biljetter egentligen? Är det inte på riktigt förrän man har gjort det? Skitsamma, nu har vi ett bra svar så jag längtar efter nästa gång någon frågar för då kan jag svara: “Nej, vi har inte köpt biljetter…men vi har sagt upp lägenheten!” Om inte det får dom att inse allvaret…ja…då vet jag inte vad som krävs.

Ju oftare jag skriver det, och säger det, desto mer sjunker det in. Vi har sagt upp lägenheten. Vi har sagt upp vår boplats. Finns det något materiellt som känns så stabilt som ens boende? Att frivilligt säga upp det är ett stort steg. Större än jag tänkt mig. Jag har bara tänkt på det och ryckt lite på axlarna, “det löser sig”. Men nu när steget är taget, nu känns det väldigt på riktigt helt plötsligt. Det är svårt att greppa. Det är stort. Det får gå som det går, skiter det sig så gör det. Då händer det någonting iallafall!