Nationalparken Torres del Paine

Parque Nacional Torres del Paine, södra patagonien, Chile. Denna plats har länge varit med på min lista över ställen som jag vill besöka (denna lista innehåller i princip alla platser på jorden och blir aldrig kortare, men iallafall). Parken ligger c:a 10 mil från Puerto Natales. Det går att åka på asfalterade vägar hela vägen dit men vi hittade en mindre grusväg som var mycket roligare. Det kanske framgått vid detta laget att vi verkligen gillar grusvägar?

Vyerna började med en gång. Sakta men säkert växte ”Los Cuernos del Paine” fram vid horisonten och ju närmare vi kom, desto mer imponerade blev vi. Vädret var toppen. Inget blött som föll på oss, ingen kyla som kylde oss och framför allt, inget tryckande, vinande djävulskap som försökte kasta oss av vägen.

Inträdet till parken är 15.000 pesos (c:a 225 kr) för utlänningar. Jag sa att jag var chilenare, visade mitt svenska pass där det stod att jag var född i Chile, sa att jag inte kom ihåg mitt chilenska id-nummer och betalade 5000 pesos istället (75 kr). Very nice 

Vi stannade i tre dagar i parken. På andra dagen började det blåsa. I Patagonien vet vinden vad den håller på med. Den gör inget halvdant eller halvhjärtat. Vind som susar i säven? Vinden som smeker ens kind? Vinden som böljar i gräset? Glöm det. Här är den ute efter att döda. Den vill smaka blod. Säven slits isär, man kan se tändernas kontur genom kinden och gräset har ingen som helst chans att bölja utan lägger sig bara platt ner och väntar på bättre tider 😉

I en passage där vinden pressades ihop och gick från att vara galen till vansinnig, träffade vi på Andrew igen. Oavsett åt vilket håll man åkte fick man motvind då vinden vände fyra-fem gånger vart 100:e meter ungefär. Han var fast och kom ingenstans så han väntade på någon att lifta med. Vi stannade till och tog en blåsig paus, önskade honom lycka till och fortsatte sedan vidare. 15 minuter senare kom vi runt en krök. Vinden fick uppenbarligen något mycket brådskande att göra och försvann helt. Lättade stannade vi till bredvid vägen och lagade lunch. Precis när matlagningsklockan skulle plingat om vi haft någon stannade en bil till och Andrew hoppade ur och vi bjöd på en god lunch i värmande solsken och med en vind som verkade vilja be om ursäkt och mjukt smekte våra kinder.