Rastlöshet och ensamhet

Jag fyller mina dagar med jobb. Jag fyller mina fritid med aktiviteter. Jag fyller och fyller. Men ändå så kliar det överallt nästan alltid. Hjärnan går på högvarv. Jag vill göra allt på en gång. Allt ska ske nu och det är svårt att ge sig till tåls. Det slutar ofta med att det inte blir mycket gjort vilket leder till mer rastlöshet. Kan ibland längta till en lugn hemmakväll framför tv:n fast jag vet att bara tanken på att inte ha något att göra får det att börja klia. Ofta behöver det inte vara något stort som krävs för att det ska sluta klia. Att umgås med vänner t.ex. Efter träning kan jag också slappna av. Det viktigaste är att det händer något, eller att jag är fysiskt utmattad :)

Ensamhet är något jag eftersträvar samtidigt som jag avskyr det. Jag vill ha kakan och äta den för att använda en klyscha. Jag vill vara självständig och kunna göra precis som jag vill, när jag vill. Och det vore ju så smidigt om alla andra bara stod på stand-by och vi kunde ses när jag kände för det. Så funkar det ju givetvis inte. Jag trivs bäst med människor omkring mig, men jag är väldigt bra på att gömma mig för dem. Liten ond cirkel det där.

När jag reser så är rastlösheten och ensamheten där ibland, fast inte alls lika påträngande. På resande fot händer det nästan alltid något och man träffar och umgås med folk precis när man vill. Jag klarar av ensamheten och uppskattar den enormt då. Att bara promenera omkring en hel dag och bara fotografera är underbart. Men jag har märkt att även på resande fot så kan rastlösheten slå till. Så fort något blir för alldagligt. Att ligga på stranden hela dagarna låter underbart…och det är det…i ungefär två dagar. Sen måste det hända något.

Kanske dags att någon ger mig en diagnos…jag vill ha minst 11 bokstäver…F-L-Y-V-A-R-D-A-G-E-N… 😉