Resedagbok | Fly vardagen

Norrut från Buenos Aires till Iguazu-fallen

Vi spenderade lite längre tid än tänkt på Dakar Motos i Buenos Aires. En anledning till detta var att Jonas blev förkyld. Men för att vara ärlig så var den största anledningen att det helt enkelt var så skönt att vara på ett och samma ställe en längre period. Vi hade bra väder (för det mesta) och roligt folk att umgås med.

Till slut kom vi dock iväg och satte av norrut i Argentina. När man väl är på gång, när man sitter på hojen igen och rullar mot nya ställen, då påminns man återigen om hur kul det är att åka motorcykel.

Jag var lite orolig för vägen upp till Iguazu-fallen som var vårt nästa mål. Dels för att det verkade vara en lång och tråkig rak väg (som ruta 3) och dels för att vi upprepade gånger blivit varnade för att polisen längs med vägen (ruta 14) skulle vara väldigt jobbiga och ute efter pengar.

Jag vet inte om vi hade tur eller om det berodde på min spanska, men vi klarade oss i princip helt utan problem. Blev stoppade tre gånger totalt. En gång fick vi visa alla papper och sen köra vidare. 5 minuter efter blev vi stoppade igen och utsattes för det troligtvis sämsta försöket att få en muta. Killen frågade helt enkelt om jag hade några pengar att ”bidra” med. Jag tittade på honom och sa ”No”. ”Ok” sa han och släppte förbi oss. Skrattade i ett par minuter i hjälmen

Sista stoppet var precis innan vi kom fram till staden Porto Iguazu. Polismannen frågade vart vi kom ifrån och jag sa Buenos Aires och att vi var från Sverige. Ok säger han, signalerar att vi kan åka men lägger i sista sekunden till ”Jag har fått lite rapporter från andra bilister om att ni åker som galningar och kör om lite hur som helst”. Jag sa ”Nej det stämmer inte. Vi kör aldrig snabbare än 100”. Han skrattar lite, säger ok och släpper förbi oss. Vi hade kört c:a 25 kilometer från campingen den dagen och kört om en buss och en lastbil på den sträckan… ännu ett dåligt försök med andra ord. Men vi klarade oss lindrigt då vi både pratat och hört talas om många som fått det betydligt jobbigare.

När det gäller vägen så var den inte alls lika tråkig som befarat och bjöd på omväxlande miljö. En liten rolig tvist, eller vad man ska kalla det, är att ju längre norrut vi kom desto mer blev vi påminda om hur det var att köra i Kambodja. Luften blev fuktigare och fuktigare. Jorden röd. Landskapet blött, grönt och platt. Känns som om detta sluter någon typ av cirkel. Det var i Kambodja allt började och där vi övergick från backpackers till motorcykelresenärer (läs om Kambodjaresan). Känns därför helt rätt och roligt att vi nu kör omkring i samma sorts landskap mot slutet av denna resa.

Det tog oss fyra dagar att köra de 1300 kilometrarna från Buenos Aires till Porto Iguazu. Den tredje dagen övergick landskapet från att vara platt åkermark till mer kuperad terräng och istället för oändliga betesmarker så kantades vägen nu istället av ogenomtränglig regnskog. Tyvärr levde regnskogen upp till sitt namn. Det regnade. Mycket. Våra vattentäta ställ var inte så vattentäta som vi trott. Eller så finns det inget ställ som klarar av hällregn i ett par timmar 😉 Men det var iallafall varmt så vi frös inte (så mycket).

Vi kom nästan ända fram den tredje dagen men vi ville inte anlända till staden efter det blivit mörkt eftersom det blir jobbigt att leta boende då. Cirka 3 mil innan staden hittade vi en camping och efter att ha kört 1500m på hala röda vägar kom vi fram till en stor camping som vi fick helt för oss själva. Kvällen började bra. Varma vindar och stjärnklart. Vi sätter upp tältet och lagar middag. När vi ätit klart börjar det mullra och blixtra. Vi plockar iordning och hoppar in i tältet. Snart börjar det regna. Sen börjar det regna på riktigt. Sen börjar det blåsa. Sen börjar det blåsa på riktigt. Vi får en stark deja-vú känsla. Stormnatten återspelas i våra sinnen och vi drar en djup suck. Skulle vi återigen bli tvungna att packa ihop mitt i natten? På med regnstället och ut i regn och blåst för att se om vi kan förankra tältet. Hittar en stor stock som vi fäster tältrepen på och sätter i alla pinnar vi har. Ser oss omkring och funderar på vart vi ska ta vägen om vi måste packa ihop. Campingen har en stor toalettbyggnad men tanken på att spendera natten där lockar av förklarliga skäl inte så mycket. Som tur är drog stormen vidare. Vinden och regnet avtog och vi kunde hoppa in i tältet igen och sova gott resten av natten.

Den fjärde dagen körde vi alltså bara 3 mil men hann ändå med att bli stoppade av polisen en gång. Ett par kilometer innan själva staden tog vi in på hostellet ”Hostal Inn” som enligt Lonely Planet är landets bästa hostel. Vet inte om jag håller med om det, men stort är det då byggnaden är ett gammalt kasino.

Dagen efter åkte vi till Iguazu-fallen. De är med på UNESCO:s lista över världsnaturarv och lever upp till namnet. Fallen var riktigt mäktiga och man blev på väldigt bra humör av att bara titta på dem. Tyvärr var delar av parken stängda p.g.a för höga vattennivåer. Vi kände oss dock nöjda efter ett par timmar och körde tillbaka till vårt hostel för att torka och äta grill-buffé.

Vi har nu bestämt oss för att åka tillbaka till Buenos Aires för att förbereda allt inför frakten av motorcyklarna samt vår hemresa. Om vädret tillåter kommer vi att åka till någon trevlig strand och spendera någon dag där

Ha det bäst!

Bildspel

Buenos Aires och Dakar Motos

Dakar Motos i Buenos Aires är, förutom det mycket passande namnet för oss, ett mycket trevligt ställe. Det är en verkstad/hostel för motorcykelresenärer. Om man har tur får man en av de fem sängarna som finns. De står i ett avlångt rum som är avskilt från verkstaden/hojparkeringen med ett skynke. Av någon anledning är motorcykelresenärer väldigt fästa vid sina hojar och sover gärna så nära dem som möjligt. Längst in i rummet med sängarna finns en diskbänk, ett kök och ett litet bord. Utöver detta har de en trädgård på 10×10 meter där de som inte får en säng campar. Vad mer kan man önska sig?

Efter vistelsen i Azul där vi fick en stor dos av motorcykelåkare från Argentina var det skönt med en stor dos av motorcykelresenärer från hela världen. Ägarna, Javier och Sandra, är otroligt trevliga, hjälpsamma och roliga att prata med.

Sandra har hjälpt oss med frakten hem av motorcyklarna som kommer att ske med flyg. Ursprungsplanen (vad har vi sagt om att planera?) var att skicka hem dem med fartyg på samma sätt som vi skickat hit dem. Efter att ha räknat på alla kostnader visade det sig att det kostar i princip lika mycket att frakta hem hojarna med flyg som att skicka dem med fartyg. Mer detaljerad information om frakten hem kommer när det börjar närma sig.

Javier har hjälpt oss att fixa min hoj som betett sig lite konstigt den senaste tiden. Batteriet har varit väldigt trött och hojen svårstartad p.g.a detta. Kollade på batteriet och såg att batterisyran läckt ut (igen!). Detta var snabbt fixat och vi laddade batteriet (blir gel-batteri så fort jag kommer hem). Tog hojen på en provtur och då fick den för sig att det här med att svänga till vänster inte var roligt så den bestämde sig för att lägga av varje gång jag svängde ditåt. Spännande värre. Lyckades ta oss tillbaka till verkstaden där det visade sig att en kabel för strömförsörjningen gått av. Snacka om bra tajming, tänk om detta inträffat ute på den patagonska stäppen…Fixade med hjälp av Javier kabeln och passade på att köpa ny vindruta samt byta bakdäcket som efter 15.000 kilometer gått från att vara ett grymt off-road däck till ett slimmat vägdäck.

Vi har gjort det vi brukar göra i storstäder; Äta skräpmat, gå på bio och gå omkring och titta. Buenos Aires är en väldigt stor stad men känns ändå inte som en storstad. Byggnaderna är lite äldre och inte så höga. Överallt finns det träd och parker. Visst är det mycket människor och mycket trafik på vardagarna, men går man omkring på en söndag är det svårt att greppa att det här bor c:a 15 miljoner människor.

Igår var vi med om en intressant storm. Hela dagen bjöd på strålande solsken och värme. Precis innan solen gick ner vällde det in svarta moln och det började blixtra. Satt ute i trädgården och tittade på skådespelet. Sen började det regna. Satt kvar ute då det var under tak. Sen öppnade sig himelen och det började regna på riktigt. Jag gick in då taket inte längre hjälpte. Efter en stund började det smälla. Hagel. Smällarna blev obehagligt höga och vi gick ut och tittade. Visst var det hagel. Men inte sån där hagel som svider. Nej, det här var hagel ute efter att inspektera insidan av ens huvud. Hagelkorn stora som tennisbollar. Tur att ingen sov i tält iallafall. Dagen efter hörde vi på nyheterna att över 40 människor hamnat på sjukhus och kön till bilrute-reparatören var väldigt lång. Blir till att sova med hjälmen på i fortsättningen 😉

Det har nu blivit dags att röra sig norrut. Tiden för hemresan närmar sig och vi vill se Iguazu-fallen innan vi åker hem. Det är bara 1300 kilometer dit från Buenos Aires så det är snabbt avklarat

Bildspel

Att blogga medans man reser

Tänkte dela med mig av hur det är att jobba med bloggen medans vi reser. Ungefärlig tidsåtgång:

Skriva inlägget		2 timmar
Redigera inlägget		10 min
Lägga upp inlägget		5 min
Välja ut bilder		1 timme
Välja bort bilder		10 min
Skriva bildtexter		20 min
Redigera de valda bilderna		15 min
Exportera bilderna		5 min
Lägga upp bilderna på bloggen		5 min
Lägga in bilder i blogginlägget		5 min
Tagga inlägget, lägga till kartposition och dylikt		5 min
Total tid:		4 tim 20 min

Det är med andra ord lite jobb bakom ett blogginlägg. Ibland tar det ”bara” 2 timmar att göra ett inlägg, men ofta hamnar man på runt 4 timmar totalt. Detta inkluderar lite pauser för att koka te eller göra iordning en mate givetvis

Tid har man gott om när man reser iallafall. Detta inlägg blev till i Buenos Aires en regnig dag. Just nu inne på min 10:e tekopp, min 5:e mate-omgång och det har tagit 4 timmar hittills p.g.a ett par trevliga avbrott för att prata resande med Sebastian, en mycket trevlig kille från Tyskland. Life is good

Varför ta sig tiden? Jag gör det för att jag gillar det (mestadels). Jag gillar att skriva om mina upplevelser och jag gillar att visa mina bilder. Förhoppningsvis ger det något för den som läser. Sen är det otroligt givande när man kommit hem. Att bläddra igenom blogginlägg och titta på alla bilder ger väldigt starka flash-backs och lyckokänslor.

Att hålla bloggen uppdaterad är svårt. Att hela tiden på bloggen vara där man verkligen är. Det är ingen större vits med detta och kräver alldeles för mycket arbete. Vi ligger oftast 2-3 veckor efter med bloggen och detta har fler för- än nackdelar. Till exempel så får man under resans gång tillfälle att återuppleva resan. När jag 2 veckor efter att ha varit i Torres del Paine sätter mig ner och skriver om det kommer allt tillbaka. Det är enklare att välja ut bilder också då man fått en viss distans till själva upplevelsen och man kan vara någorlunda selektiv. Vi märkte dock att det är väldigt viktigt att ha en ”Här är vi just nu”-ruta för att undvika, om än osannolika, upplevelser som denna: Resan fortsätter

Hur man sen skriver är något jag ofta funderat på. Hur personlig ska man vara? Vad är intressant att läsa om? Jag har skrivit ganska mycket om mina resor vid detta laget och har mitt sätt att skriva på. Jag märker dock att detta sätt ändras med tidens gång och att jag har utvecklat mitt skrivande en hel del…förhoppninsvis åt rätt håll

Encuentro Mototuristico en Azul 2010

Ett bättre mottagande har jag aldrig varit med om. I många Argentinska städer finns det ”Camping de la Municipalidad”, typ statligt ägda campingar. De är billiga (runt 15 kr natten) och har oftast både eluttag och varmvatten. Vår plan var att stanna i Azul en natt för att sedan åka till Buenos Aires dagen efter. Det gick sådär med den planen.

Utanför campingen träffade vi ett par som hälsade oss välkomna till motorcykelträffen. Vilken motorcykelträff? De tittade på oss som om vi var lite knäppa och berättade om motorcykelträffen som ägt rum i Azul på påskhelgen de senaste 21 åren. Som vanligt har vi bra timing. Vi åkte in på campingen och till stora matsalen. Ryktet hade på något sätt redan spridit sig in dit att vi var på väg så när vi steg in genom dörrarna möttes vi av glada tillrop och applåder från ett 20-tal personer. Vad gör man? Smile and wave, just smile and wave

Detta var onsdag kväll och träffen startade på torsdagen och höll på till söndagen. Till träffen som anornades av klubben ”Quijotes del Camino” var alla välkomna, oavsett vilken hoj man körde. Det var sällan hojarna hade större motor än 200 kubik men hojarna i sig kom i alla möjliga skick, färger och storlekar. Vädret var riktigt bra under hela träffen och på lördagen, när paraden genom staden hölls, var det ungefär 4000 hojar på plats.

Dessa dagar blev väldigt intensiva med radio- och tv-intervju, massa god mat, massor med nya vänner och en djupare inblick i just hur djup och självklar Argentinarnas gästvänlighet är. Detta är inte något unikt. Där människor har lite i termer av pengar och saker och där levnadsstandarden är lägre än den man är van vid från Sverige så har de otroligt mycket gästvänlighet och öppenhet gentemot andra. Att bjuda på det man har är en sådan självklarhet. Vi är nu stolta ”Quijotes del camino”

Måste påpeka att när det gäller tid så har Argentinare en än mer avslappnat attityd än Chilenare. ”Mañana mañana”, -Imorgon imorgon, känns av de flesta igen när det gäller Chilenare. Inte så bråttom med någonting. Med Argentinare är det nog mer ”Che! Mate?”, -Hej! Mate? Tid nämns inte ens. Mate är en traditionell dryck som alla dricker. Det är som grönt te och tillagas i en speciell kopp med ett speciellt sugrör. Denna kopp går sedan runt i sällskapet i en evighet. Ett mycket enkelt och trevligt sätt att umgås

En vecka efter att vi anlänt till Azul gav vi oss iväg mot Buenos Aires och Dakar Motos. En motorcykelverkstad som erbjuder boende också och som jag hittade på nätet när jag gjorde reasearch inför resan. De 300 kilometrarna till Buenos Aires från Azul gick relativt smärtfritt. Vi knappade in gatnamnet i gps:en och hamnade först i en helt annan del av staden. När vi hittade rätt knackade vi på en väldigt anonym garageport där endast gatnumret stod. Ingen skylt om att här skulle Dakar Motos ligga. Efter en stund rasslade det till och vi möttes av ett stort leende från en glad tysk.

-Is this Dakar Motos?”
”-Yes. yes! Welcome!”

Bildspel

Norrut efter 3 månader söderut

Ushuaia stoltserar med att vara världens sydligaste stad. Detta betyder givetvis att det är kallt där. Vi gillar inte kyla. Det mesta vi såg av staden var genom fönstret på hostellet

Den tredje dagen bestämde vi oss för att börja köra norrut. Givetvis trädde den tidigare nämnda naturlagen (gårdagens inlägg) i kraft även denna gång och vi kom inte iväg förrän efter 11. Denna gång var det ett litet temporärt pengaproblem som snabbt fixades via Skype och vår goda vän Alex. Nu när jag skriver detta kommer jag på att jag inte betalat tillbaka än…

Vid det här laget var vi trötta på kyla så vi bestämde oss för att åka ruta 3 till Buenos Aires i ganska högt tempo. Ruta 3 börjar i Ushuaia och slutar i Buenos Aires. Den är 3045 kilometer lång. Vi åkte varenda millimeter av den och var och en av dessa millimetrar var lika tråkiga. En lång rak väg genom ingenting. Vi hade fått berättat för oss innan att vägen var en låååång väg med en ko där och en ko där. Det fanns inga kor. Det fanns inget här och där. Det var bara vinden, vinden, vinden, vägen och du. Jag minns vid ett tillfälle ett vägen svängde lite och vi fick medvind. Det var som att flyga. Som att glida utan friktion. Solen värmde helt plötsligt. Nacken fick vila från att slängas hit och dit. Världen såg helt plötsligt mycket ljusare ut. 10 kilometer senare svängde vägen tillbaka…

Två höjdpunkter hade dock resan norrut. Peninsula Valdes och staden Azul där vi återigen för en stund blev muy famosos och där värmen hittade oss igen. Ok, jag ska inte klaga allt för mycket på kylan. Det var aldrig under nollan, det regnade väldigt lite i förhållande med hur det kan vara och dessutom så var dessa veckor med lite lägre temperatur vår vinter. Med andra ord: En mycket bra vinter.

I Peninsula Valdes tittade vi på pingviner. Misslyckade med att se valar och träffade ett mycket trevligt Nya Zeeländskt par. Båda var närmre 60 och såg ut som 40. De hade rest runt i stora delar av världen och hade ingen som helst tanke på att sluta. Kolla in deras blogg. Det är människor som dessa som ger mig inspiration. Det är aldrig för sent. Jag älskar att hitta exempel på detta. Jag har rest en hel del och inför varje större resa har jag minst 10 gånger fått kommentaren ”Passa på medans du är ung” sagd till mig i olika former. Snälla. Säg aldrig den frasen till mig. Jag får utslag 😉 Givetvis finns det undantag. Man kan ha otur eller råka ut för saker som man inte kan rå för. Men jag tror på att dessa är just undantag. Bor man i Sverige har man alla möjligheter i världen att göra det man vill med sitt liv. En lyx som många inte ens inser att de har och allt för lättvindigt kastar bort. Det handlar om att gå genom livet med lite mer bestämda steg bara

Nästa gång: Azul och vår berömmelse når nya höjder!

Bildspel