vardag | Fly vardagen

Shanghainesisk vardag

Då har det gått ännu några veckor i denna fantastiska stad (och jag bjuder den som först orkar läsa hela inlägget på en öl, eller te om det är Roberto). Och det är med blandade känslor jag säger fantastisk. Shanghai, och Kina i allmänhet, utvecklas i rasande fart. För bara 15 år sedan så fanns inga av de höga hus man nu ser från fönstret på kontoret på 12:e våningen. Och inte kontoret eller någon tunnelbana heller för den delen.

Shanghai är världens största stad. Eller rättare sagt världens största stad men samtidigt världens sjunde, världens tionde och världens fjortonde största stad. Lite förvirrande kanske, men hur som helst så trängs väldigt många människor på väldigt liten yta. Kina har totalt ganska många invånare (1,338,612,968 st) men är å andra sidan rätt så stort (9,671,018 km²) så man behöver visserligen bara trängas i städerna.

Shanghaineserna, som lokalbefolkningen i Shanghai kallas, tycker att Shanghai är höjden av civilisation. Och visst är det häftigt med byggnader över 400m och magnet-tåg till flygplatsen som går 431km/h och allt det där. Men vardagen är inte speciellt civiliserad, tycker i alla fall inte jag. Visst kan man beställa hem ca 18069 olika maträtter från 268 restauranger nästan dygnet runt för 15kr eller få hem något från McDonalds dygnet runt för 7kr -oftast inom 20 minuter.

Jag har blivit mycket bättre på att inte klaga så mycket de senaste åren, och inte direkt säga vad jag tänker (om det är något negativt) men jag måste ändå bara få spy ur mig lite galla över vad som faktiskt blir väldigt irriterande i den kinesiska vardagen. Kalla mig gärna svensk!

Det var faktiskt en händelse idag som fick mig att skriva det här blogginlägget (förutom att jag längtar hem lite grann). Jag stod som nummer två i en liten kö, trodde jag, för att ladda mitt tunnelbanekort. Precis innan kvinnan framför mig var klar med sitt ärende (att skrika högljutt på mannen i båset) såg jag i ögonvrån hur det kom en annan tjej snett bakom mig. Jag hade kortet och en hundring beredd i ena handen, och precis när jag skulle ge mannen bakom luckan mitt kort så gled tjejen bakom lite snyggt förbi med sitt kort och sina pengar som hon stack in genom luckan. Jag blev egentligen inte alls förvånad (de gör så här), men lite ställd blev jag då vi bara var två personer i kön och inte 20. Så jag plockade beskedligt tillbaka tjejens kort och pengar till hennes stora förvåning precis innan mannen i luckan skulle ta dem och la istället dit mitt kort och mina pengar. Ett litet kines-engelskt ”solly” hördes från tjejen och jag kände mig lite mallig.

När man är så många på samma ställe så skulle man ju kunna tro att det liksom uppstått system för hur man ska bete sig mot andra, men i Kina råder motsatsen:

I rulltrappor står folk hur som helst, det finns ingen genväg om man inte vill gå i trappor. I-landsproblem kanske, men här finns ganska långa trappor.
Folk går på tunnelbanan innan folk hinner gå av. Tänk dig 10 personer som ska av tunnelbanan och tänk dig 20 personer som ska på tunnelbanan. Föreställ dig sedan det mest korkade att de 20 som ska på, slår och sparkar sig in innan de andra 10 har hunnit ut.
Allting piper, tjuter eller allmänt låter. Och då menar jag inte som ett litet pip, utan jag menar brandlarm typ; tvättmaskinen, tunnelbanedörrarna, killens telefon på tunnelbanan 4cm från mitt öra, och alla bilar/bussar som använder tutan som blinkers.
Alla tränger sig hela tiden. När man ska köpa biljetter, mat, i kassan på motsvarigheten på Ica. Det är verkligen som om alla tror att det är sista minutrarna innan kiosken, affären eller tunnelbanan stänger. Varje dag. I mataffären känns det som en marknad där alla skriker kors och tvärs. Man kan liksom inte bara gå in, plocka upp lite bröd, betala och gå ut.

Sen är det lite annat som gör vardagen annorlunda:

Toalettdörren går alltid inåt. Och utrymmet är max 1,2 kvadratmeter stort. Nästan så man får ställa sig på toaletten när man ska stänga dörren. Och så har nån alltid precis rökt där inne.
Rökning-förbjuden-skylt betyder ”Rök med fördel här. Eller var du vill.”
Grönt ljus i korsningar betyder ingenting. Ibland kan man tro att det betyder att man får köra, men så ser man folk som går över gatan samtidigt. Se punkten ovan med blinkers.
På sommaren är det 40 grader varmt och på vintern så kallt som minus 10 grader. Isolerade fönster/dörrar eller isolerade hus i allmännhet har ingen hört talas om.
Alla här säger att -”Det är här det händer”. Jag undrar fortfarande vad det är som händer.

Det blev kanske lite mycket på en gång: 9-0 till Sverige. Men det finns jättemycket bra saker också såklart! Men jag tror nog att jag lutar mot att vara en mindre-stad-än-shanghai-människa. I alla fall om jag ska bo länge.

Länge leve Stockholm. Länge leve Hufvudstaden! Eller hur Ivan? 😉

Vad hände egentligen?

Ja vad har egentligen hänt?

Både jag och Roberto har faktiskt varsitt jobb. Två helt vanliga killar igen. Det känns lite vemodigt.

Roberto jobbar som lärare vilket han säkert kan berätta mer om i ett senare inlägg. Jag lyckades få ett bra jobb som testare över sommaren på ett litet företag i Kista som tillverkar väldigt små wlan-chip (trådlöst nätverk) till handenheter som exempelvis mobiltelefoner. Där fick jag bli kvar efter sommaren och är nu anställd som support-ingenjör-nånting.

Sommaren gick väldigt fort, jag kommer knappt ihåg att det var sommar. En sak är säker i alla fall; nu är det inte sommar längre. Men vad har vi egentligen gjort då sedan vi kom hem? När det gäller att fly vardagen så har vi setts och hörts lite varstans och mer kommer framöver. I Juni var vi med och höll föredrag på Adventure Days i Säfsen. Det var ett evenemang för 550 motorcykel- och resälskande härliga gubbar (och en del gummor) där man fick prova på att köra grusväg och gå kurser i körteknik.

Senare fick vi komma och hålla ett par föredrag hos en av våra sponsorer Ava MC, som förövrigt håller på att flytta till nya fina lokaler i vårby (vid Max). Kolla gärna på deras hemsida, de rear ut massa prylar till 50-70% rabatt!

Vi har också fått vara med i ett litet hörn i tidningen Allt om MC i en artikelserie i två delar. Det är sjukt kul att se bilderna i tryck! Kolla i butiken, det borde finnas tidningar kvar. Vi ska försöka få tag i artikeln i pdf-format så vi kan lägga upp den här.

Det här med att fly vardagen kan man ju tolka på olika sätt. Själv ska jag fly vardagen här i Sverige och byta den mot en (förhoppningsvis inte lika snöig och kall) vardag i Kina. Jag ska nämligen flytta till Shanghai och jobba där i tre månader. Det är sjukt läskigt och sjukt kul på samma gång.

När vi rest har det ju mest varit Roberto som bloggat, men nu när jag åker iväg solo tänker jag faktiskt försöka blogga lite då och då om min vardag i Shanghai. Jag har visserligen varit där förut men det är ju en helt annan sak att jobba under en längre tid på ett ställe och att hinna uppleva en annorlunda vardag.

Har du vägarna förbi så kan du väl komma på en fika? Jag tar med mig både glögg och svenskt kaffe!

Att komma hem

Vår resa är nu väldigt nära dess slut. För två dagar sedan körde vi till flygplatsen med hojarna, lastade dem och all packning på en ranglig pall, lindade in allt i plast och skickade iväg dem. Allt gick väldigt smidigt och de som hjälpte oss på flygplatsen var väldigt effektiva och visste vad de gjorde.

Kände mig naken när jag gick från flygplatsen, som om jag tappat eller förlorat något stort och väsentligt. Som en arm eller ett ben. Att köra motorcykel varje dag sätter sina spår. Även om vi inte körde precis varje dag så fanns alltid möjligheten där. Ville vi var det bara att dra på stället, sätta sig på hojen och köra. Kommer definitivt att sakna den otroliga frihetskänsla detta ger. Redan igår kom rastlösheten smygande, vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Det kändes som om vi var fast. Som tur är kommer vi hem till sommaren så helt utan hojåkning blir vi inte.

Är kluven inför hemresan. Som vanligt när det är dags att åka hem efter en längre resa. Det ska bli riktigt kul att träffa familj och vänner. Att ha ett kylskåp. Att andas frisk luft. Att köra motorcykel utan packning. Att ha en fast punkt. Det jag inte ser fram emot är att inte ha nya horisonter att köra mot varje dag. Att vakna upp på morgonen och åka till jobbet. Att känna rastlöshet. Att ha en fast punkt…vardag.

Jag har ”kommit hem” ett par gånger och vet ungefär vad som väntar. När jag är borta framstår allt hemma som väldigt bra. När jag hela tiden byter omgivning och människor omkring mig längtar jag ibland efter en fast punkt. Ett exempel är att längta efter att bara sitta i soffan och slötitta på tv. När jag har hemlängtan framstår detta som något otroligt lyxigt och avslappnande. Får för mig att jag skulle kunna göra det i timtal. När jag sedan kommer hem och sätter mig i soffan inser jag att det fortfarande bara visas skit på tv och tröttnar innan det gått ens 5 minuter. Ett annat exempel är att längta efter någon maträtt eller dryck. Som mjölk eller makaroner och köttbullar. Kan längta så mycket att det nästan gör ont. Sen kommer jag hem och ja…det är bara köttbullar och makaroner och jag ångrar då att ha lagt tid under resan på att längta till dessa saker. Jag har lärt mig vilka saker jag verkligen längtar efter (familj och vänner) och vilka saker som är, vad jag bäst kan beskriva som, ”romantiserad hemlängtan”. Saker som framstår mycket bättre än vad de verkligen är när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Hur mycket jag än längtat efter något så har detta ”behov” uppfyllts inom en eller två veckor. Sen är jag redo att åka igen. Kommer det att bli så denna gång? Vet inte. Har mycket på gång hemma och jag ser med förväntan fram emot de närmaste månaderna. Efter det? Alldeles för långt fram i tiden för att oroa mig för det 😉

Kan dock säga redan nu är att denna resa bara var början. Det kommer definitivt bli fler hojäventyr.

Bildspel

Tankar om att resa från en motorcykelresenär

Länge har jag funderat på att skriva ett inlägg om hur det är att resa. Det finns mycket information på nätet om olika typer av resor -inte minst om backpacking och vagabonding.

När jag först började resa våren 2009 var allt helt nytt och främmande för mig. Vi började ju med ”lätta” Thailand, som är lätt att resa i just för att så många reser där. Många av semesterorterna i Thailand är som små västerländska oaser och man behöver inte kunna prata thailändska utan engelska räcker gott.

Nu har vi rest i Sydamerika i några månader och vi har gjort det med motorcyklar. Att ha ett eget fordon när man reser (och det kan vara vad som helst; cykel, bil eller motorcykel mm) så kan man åka till platser som man annars inte skulle åka till. När man backpackar tenderar man att hamna på alla vanliga backpackerställen såsom hostels och restauranger. Vi har verkligen hamnat mitt i ingenstans ett flertal gånger och det är då man verkligen kommer nära ett land, ett folk och en kultur.

Mat

Spontant skulle jag säga att jag älskar att resa men det är verkligen upp till var och en hur man upplever olika typer av resor. Vi lever i en tid där det är lätt att resa och lätt att hålla sig i kontakt med ”verkligheten”. Jag älskar mat, och att leva i en tillvaro där man hela tiden gör det man älskar (cykla, köra motorcykel, träffa människor etc) och varje dag äter mat på restaurang eller hos ”locals” är verkligen en resa i sig.

Thailand har den bästa maten, kanske i världen. Så fort jag blev lite hungrig när vi var i Thailand längtade jag verkligen tills det var dags att äta. Man får lära sig att mat är olika i olika delar av världen och ibland får man tom äta något man egentligen inte tycker är så gott.

Pengar

Det som gör det möjligt att göra längre resor är såklart att man lever billigt hemma först så att man kan spara pengar, men en av utmaningarna -och min svaghet- är också att leva så billigt som möjligt när man väl reser. Då kan man resa längre.

Vår svenska valutan, dollarn och en del andra valutor är starka valutor och man får mycket för sina pengar utomlands. Detta är lite nyckeln till att resa länge, och också en av anledningarna till att många reser i Sydostasien där det är extremt billigt att leva.

Just nu gör vi en motorcykelresa så det går inte riktigt att jämföra med att backpacka -det är så många kostnader som är motorcykelspecifika.

Människor

Att träffa människor är också en av sakerna som gör resande så extremt roligt, lärorikt och utvecklande. Oavsett vad man träffar för människor så kan jag konkludera att man träffar fler människor när man reser än när man är hemma i sin vardag och lever inom sina egna ramar.

De mest intressanta människor jag träffat när jag rest är också de resenärer, från olika länder i världen. Men även människor man träffar från de platser man besöker ger en fina minnen och mycket att prata om. Men här kommer språket in som en barriär. Jag pratar bara svenska och engelska och ska man ha en vettig konversation med någon från ex.vis Chile så ska man helst prata spanska, eftersom de i Sydamerika generellt inte pratar värst mycket engelska. Detta gör det i längden roligare för mig att träffa andra resenärer, för oavsett om de kommer från Polen, England, Tyskland eller någon annanstans ifrån så pratar de oftast bra engelska. Dessutom har man mycket gemensamt. Man är ju liksom i en extrem miljö hela tiden och alla intryck kan man diskutera och dela. Oftast träffar man också människor som tänker på samma sätt som en själv. Ironiskt nog kan man aldrig träffa dessa resande människor hemma eller i deras hemland för de är ju precis som jag själv oftast ute och reser.

Jag kan bara konstatera hela tiden för mig själv hur bra vi har det -vi som kommer från ”rika” länder. Vi kan spara pengar och resa, eller göra något annat, och denna möjlighet är det få människor i världen som har.

Just nu längtar jag faktiskt hem till min familj och mina vänner och det ”enkla livet” med att ha en fast tillvaro. Jag är dessutom väldigt sugen på att ta tag i nytt jobb och nytt boende och en mängd andra små och stora projekt.

Resan kommer fortgå två veckor till och just nu håller vi på och trixar och fixar med hur vi ska kunna skicka hem motorcyklarna så billigt som möjligt. När det är klart åker vi till Santiago igen där vårt flyg hem väntar på oss.

Vi ses!

En helt vanlig dag

Är nu i Valdivia och vi ska om någon timme ge oss iväg österut för att ta oss in i Argentina en sväng då vårt turistvisum går ut om åtta dagar. Det här inlägget tar vid där inlägget, Från Viña söderut, slutade.

Dagen efter lyx-campingen bjöd som vanligt på strålande sol och ingav en känsla av att även denna dag skulle bli underbar. Och tänka sig, det blev den. Det hela började med underbara småvägar genom ett landskap som påminde om Kanada. Eller rättare sagt; det påminde om en föreställning av hur ett kanadensiskt landskap ser ut baserat på ett otal antal filmer. När jag självt rest genom Kanada får jag återkomma om hurvida landskapet vi körde genom verkligen påminde om Kanada eller inte (ja det är sent och jag är full på te).

Det var precis lagom med trafik på vägarna, dvs nästintill ingen alls. Vi stannade till i staden/byn Perilillo där vi åt grillad kyckling med potatismos på ”Happy Pub Restaurant”. Som vanligt blir man proppmätt då man som vanligt äter en massa bröd och pebre medans man väntar på huvudrätten. Och sen kommer såklart efterrätten. Vad kostade lunchen? 2500 pesos, dvs. strax under 40 kr.

Körde vidare och kom in i en nationalpark. Fina grusvägar och rolig körning, men det var svårt att hitta campingplats då det var fullt med stugor och de campingar som fanns var dyra eller inte så inbjudande. Jonas hittade en mycket fin glänta i skogen, det krävdes bara att vi smög över ett taggtrådsstängsel och körde genom lite buskar för att komma dit. Sov gott i sällskap med kottar. På morgonen väcktes jag av något oidentifierbart stort djur. Det klampade mot tältet med försvann sedan lite mystiskt. En väldigt stor fågel? En björn som först klampade fram och sen försiktigt smög iväg? Inte så noga.

Ha det underbart bra!

FRÅGA: Vad tycks om nya utseendet på sidan? Lämna gärna en liten kommentar

Bildspel