Nu sticker vi med pepparkaksmotorcykeln!

Helgen har varit fantastisk!

Fredagen inleddes med hemmakväll med morsan, med ett glas vin i TV-soffan. Lördagen bjöd på pepparkaksmotorcykelbak med glögg hos Anna. Roberto och Anna gjorde dessutom ett jättefint pepparkakshus.

Igår kväll åt vi middag med mammorna och vänner på fin restaurang. Mycket trevligt. Mindre trevligt är dock att säga hej då till alla. Det känns tungt att behöva lämna alla nära och kära här hemma, men samtidigt har vi ju väldigt mycket fantastiska äventyr att se fram emot.

Karin tipsade om en artikel som handlade om ”Gypsettare”, ett ord jag aldrig tidigare hört. Men slutklämmen på artikeln stämmer väldigt bra in på oss:

Det som vid första anblicken kan te sig som en skön slapparstil, är egentligen ett högst medvetet livsval.
– Gypsettare är drivna människor som tänkt över hur de vill leva sitt liv. Och jobbat hårt för att komma dit de är.

Man skulle väl kunna säga att vi jobbat ganska hårt för att den här dagen ska komma!

Planet går från Arlanda kl 16:00. Ska bli skönt att känna känslan som infinner sig när man kommit ombord på planet, då är det för sent att ha glömt något och man kan lugnt luta sig tillbaka och njuta av åkturen.

Vi ses igen nästa vår!

Första hjälpen och allmän sjukvård

Något som man kanske inte tänker på, eller vill tänka på, är ju att man kan göra sig illa när man kör motorcykel. Man kan i-och-för-sig göra sig illa när som helst, så att ta med sig ett första-hjälpen-kit är ett måste för oss.

Men att bara ta med plåster och bandage gör ingen nytta; man måste veta hur man använder dem om olyckan är framme.

Vanliga sår relaterade till friluftsaktiviteter är enligt min erfarenhet skärsår, vrickningar och skrubbsår. Vanliga sår för motorcyklister vet jag inte, men jag kan tänka mig delar på kroppen som är extra utsatta såsom nacke, armbågar, knän, handleder och fingrar.

Jag var själv med om två lindriga fall i somras, båda gångerna körde jag över min förmåga och olyckan var framme. Den ena gången skulle jag spinna loss på gräs med bakhjulet och skulle bara lägga lite broms fram (för att få bättre effekt) men det resulterade i att jag låste framhjulet. Hojen la sig ganska mjukt på gräset men jag klämde fingrarna på högerhanden mellan bromshandtaget och gasrullen. Jag kände också en sträckning i nacken på kvällen som senare gick över. Andra gången körde jag en militär-motorcykel över en liten sandhög i inte alls så hög fart och ramlade på samma sätt, men klämde fingrarna på vänster hand den gången. Att ha handskar med hårda knogar är en bra grej i dessa sammanhang, men överhuvudtaget så kör jag aldrig utan handskar. Även i väldigt låg fart så kan man skrapa sig allvarligt om man tar emot sig med händerna.

Tillbaka till sjukvårdandet. Ikväll var vi hos Lucy som är Robertos mor och gick en kurs i bandagering och allmän sjukvård. Vi fick tips på hur man imobiliserade tummar, fingrar, armbågar och knän samt hur man kunde sätta bandage på olika sätt. Hon lärde oss även att tvätta sår och plåstra om skärsår och skrubbsår. Vi fick med oss en hel drös med bra grejer och tips därifrån så nu kan vi laga både små och stora sår om olyckan skulle vara framme!

Tack Lucy!

Förväntan, nervositet, otålighet och glädje!

Alla känslor i en härlig mix. Dagen för avresa närmar sig snabbt. Känns overkligt att tänka sig att i detta nu så guppar våra motorcyklar sakta med säkert (hoppas vi) mot Valparaiso i Chile.

Har precis tittat på första avsnittet av ”Long way down” där Ewan McGregor och Charley Boorman ska åka motorcykel genom Afrika. Det är deras andra stora resa, den första tog dem jorden runt. Riktigt kul att se, speciellt med tanke på att vårt äventyr startar om ungefär två veckor. Så fort man får se när de åker riktigt kliar det i kroppen, vi vill sitta på våra motorcyklar nu!

Fram tills nu har fokus legat på att få iväg motorcyklarna och att kolla så att vi har de papper som behövs. Det vi har varit lite osäkra på är hur det kommer att gå att fixa trafikförsäkring i Chile. Men efter att ha läst en massa forum-trådar på Horizon Unlimited så känner vi oss relativt säkra på att vi kan fixa detta på plats. Det gäller bara att ha med sig fina dokument :)

Nu kan vi äntligen skifta fokus till själva resan. Känns som om den hamnat lite i skymundan i allt pappersarbete. Har börjat läsa på om Chile, Argentina och Patagonien. Som alltid när jag läser guideböcker blir jag galet sugen på att resa. Det är som om orden tar tag i mig rent fysiskt. Jag kan knappt sitta still när jag läser om Patagoniens vidsträckta slätter, underbart fiske, snustorra öknar och turkosblåa sjöar. När jag sen kommer till ett avsnitt som handlar om en grusväg på 1240 km kan jag knappt fortsätta läsa…låter för bra för att vara sant :)

Är otroligt glad och förväntansfull.

Underbart!

Rastlöshet och ensamhet

Jag fyller mina dagar med jobb. Jag fyller mina fritid med aktiviteter. Jag fyller och fyller. Men ändå så kliar det överallt nästan alltid. Hjärnan går på högvarv. Jag vill göra allt på en gång. Allt ska ske nu och det är svårt att ge sig till tåls. Det slutar ofta med att det inte blir mycket gjort vilket leder till mer rastlöshet. Kan ibland längta till en lugn hemmakväll framför tv:n fast jag vet att bara tanken på att inte ha något att göra får det att börja klia. Ofta behöver det inte vara något stort som krävs för att det ska sluta klia. Att umgås med vänner t.ex. Efter träning kan jag också slappna av. Det viktigaste är att det händer något, eller att jag är fysiskt utmattad :)

Ensamhet är något jag eftersträvar samtidigt som jag avskyr det. Jag vill ha kakan och äta den för att använda en klyscha. Jag vill vara självständig och kunna göra precis som jag vill, när jag vill. Och det vore ju så smidigt om alla andra bara stod på stand-by och vi kunde ses när jag kände för det. Så funkar det ju givetvis inte. Jag trivs bäst med människor omkring mig, men jag är väldigt bra på att gömma mig för dem. Liten ond cirkel det där.

När jag reser så är rastlösheten och ensamheten där ibland, fast inte alls lika påträngande. På resande fot händer det nästan alltid något och man träffar och umgås med folk precis när man vill. Jag klarar av ensamheten och uppskattar den enormt då. Att bara promenera omkring en hel dag och bara fotografera är underbart. Men jag har märkt att även på resande fot så kan rastlösheten slå till. Så fort något blir för alldagligt. Att ligga på stranden hela dagarna låter underbart…och det är det…i ungefär två dagar. Sen måste det hända något.

Kanske dags att någon ger mig en diagnos…jag vill ha minst 11 bokstäver…F-L-Y-V-A-R-D-A-G-E-N… 😉

Försöker få klarhet

Jag sitter och ringer runt till våra kära försäkringsbolag för att få klarthet i vad som gäller våra försäkringar utomlands.

Det är alldeles fantastiskt att vi är med i EU, för då är allt jätte-enkelt när man ska resa till -vänta nu? Sydamerika?! Ja; Sydamerika! (det ligger inte i EU)

Flera personer har under dagen förklarat för mig hur enkelt det är med rutorna på registreringsbeviset. Rutan märkt exempelvis ”F” är alltid fordonets registreringsnummer osv. I EU ja, inte nödvändigtvis i Sydamerika…

Mitt problem fram tills idag har varit att utröna om vår fina fordonsförsäkring från IF gäller i exempelvis Chile och Argentina, och upprepade gånger har jag fått veta att trafikdelen gäller men inte kaskodelen (stöld, brand osv). Men idag kom domen; Det enda försäkringen faktiskt gäller för är personskada (på mig och Roberto) alltså inget ansvar, stöld osv. Det känns ju trefligt att betala för en försäkring det sista man gör innan man åker som inte ens gäller. Personskydd har vi via vår eminenta utlandsförsäkring från Länsförsäkringar för övrigt.

Vidare så kan vi inte heller få våra registreringsbevis på Spanska eller Engelska eftersom de följer EU-standard och då ska det ju inte behövas. Vad trött jag blir. Ej heller kan vi få ut försäkringsbreven på Engelska eller Spanska, eftersom man följer ”gröna-kort-systemet” (som bara fungerar i EU). Men ett sånt har IF skickat ut, vad vi nu ska med det till.

Nu ska jag ta en paus och få lite annat gjort.