Kategori: Sydamerika 09-10

Test av leksaker

Man blir aldrig för gammal för leksaker. Enda skillnaden är att man blir mer fäst vid dem ju äldre man blir och att kostnaden stiger exponentiellt. Men pengar är till för att användas. Så det har vi gjort. Tack vare Erik på AvaMc och CB Parts som är återförsäljare för SW-Motech så har vi nu så gott som fullt utrustade hojar. Helt galet kul och om våra hojar inte redan såg ut som rymdfarkoster så har c:a 10 kilo extra bågar, plåtar, skruvar och plastbitar definitivt klarat av den biten. Det blev c:a 10 timmars skruvande, svärande och svettandes för att få på alla grejer. Helt klart värt det när man ser resultatet :)

Nu väntar vi bara på lite lås och sen blir det någon liten tur för att prova alla saker lite mer på riktigt. Tack vare vår kompis Jenny fick vi tillfälle att prova en GoPro Hero HD-kamera som vi varit nyfikna på länge. Efter testet blev det snabbt ett besök på cyberphoto.se där lite pengar än en gång bytte ägare.

Ska bli väldigt intressant att fortsätta testa allt. Hojarna testas iallfall för fullt och vi är än så länge väldigt nöjda!

Hemma i Sverige igen

I onsdags landade vi på Arlanda efter nästan 24 timmars resande. Resan gick smidigt och hyffsat snabbt -tricket är att titta på TV-serier och filmer på datorn. Vi flög med TAM och de har eluttag vid varje säte.

Underbar känsla att komma ut från Arlanda och känna värmen och lukten av sommar! Perfekt tajming skulle man kunna säga. Direkt efter vi hade hämtat ut en av tre väskor vid bagageutlämningen (två väskor kom bort) åkte vi till Cargo Center för att se om vi kunde hämta ut motorcyklarna på en gång. Tyvärr var tullen stängd så vi fick snällt vänta en dag.

Dagen efter åkte vi bil med pappa Kent som chaufför till Arlanda för att hämta ut motorcyklarna. Vid Cargo Center fick vi betala 940kr i terminalavgift och sedan skulle vi ”bara åka till tullen för att få ett papper stämplat”. Riktigt så enkelt är det aldrig -och det är vi vana vid vid det här laget.

Kvinnan på tullen började med att titta på alla våra papper men konstaterade efter en liten stund att det var dags att ta lunch så en kollega fick ta över. Denna kollega meddelade direkt att vi var tvugna att visa någon form av export-bevis. Det hade vi ju såklart inte så vi fick ringa till Tellus Shipping, som i november hade skickat hojarna med båt till Chile, för att få ett exportnummer. På Tellus Shipping är de hjälpsamma och trevliga och de fick fram numret på några minuter.

Med numret kunde de på tullen se att vi hade exporterat en tre kubikmeter stor låda från Göteborg till Valparaiso med kläder. Men nu skulle vi ju importera två motorcyklar. Kvinnan bakom disken muttrade lite om att vi skulle få betala moms och importavgifter (på våra egna svensk-registrerade motorcyklar). Anledningen till missförståndet var förmodligen att det på första raden i innehållsförteckningen stod kläder och tullen kunde av någon anledning bara se den raden.

Vi bläddrade igenom bunten med papper och hittade till slut ett av dokumenten vi hade fått i Chile där det stog specificerat att vi skulle importera två stycken motorcyklar med tillhörande chassi- och motornummer. Nu kunde tullen istället göra vad de kallade en retur, dvs något man exporterar för att sedan importera igen. Hela ärendet tog väl tillslut lite mer än en timme men vi fick vår stämpel och ett papper som sa att vi returnerade två motorcyklar.

Efterlängtat paket
Nu åkte vi tillbaka till Cargo Center där en jättetrevlig kvinna körde ut våra två kollin på en asfaltsplan där vi i lugn och ro monterade ihop motorcyklarna, hällde i lite bensin, och packade in vår packning i bilen.

Ingen kontrollerade att de motorcyklar vi sedan körde ut ur området var de som var beskrivna i importdokumentet så man undrar ju varför de är så nitiska vad gäller innehållet i våra kollin…

Hojarna gick hur bra som helst hela vägen genom Stockholm söderut mot Tumba. Men strax innan Slagsta tog min bensin slut. Jag ropade på Roberto genom intercomen medans jag fortfarande hade fart kvar och han knuffade mig upp till Shell. Vi blev smått chockerade av bensinpriset och tillråga på allt fick vi tanka helt själva! Usel service… 😉

Nu börjar nästa del av resan; Vi har massor av aktiviteter under sommaren och kommer deltaga i ett par stora evenemang. Håll utkik på bloggen och på vår facebook-sida framöver!

600kr fattigare

Vi är kanske inte världsbästa på att planera, men vi gillar att vara ute i god tid. I tisdags köpte vi därför biljetterna till dagens tänkta bussresa från Buenos Aires till Santiago, varifrån vårt flyg tar oss hemåt på tisdag. Tanken var att bo hos Robertos morbror några dagar och berätta om våra äventyr och självklart fika med familjen.

Bussen skulle avgå från terminalen kl 17:00 och vi var där strax efter fyra. När klockan var ca 16:45 gick vi ut ur terminalen och in i bussen och satte oss tillrätta; med båda datorerna fullt laddade, varsin bok och helt inställda på att avnjuta en mer än 20 timmar lång bussresa. Strax innan avgång kommer en man in i bussen och meddelar oss att gränsövergången mellan Argentina och Chile pga av vädret var tillfälligt avstängd. Bussen skulle därför bara gå till Mendoza -fel sida av Anderna.

Vi hoppade av bussen och eftersom de sa att vi kunde få pengarna tillbaka gick vi till biljettkontoret. I Argentina tar de oftast inte kort. Det kostar för mycket för handlare och andra företag och cash är king. Bussbolaget tog däremot kort, och vi hade därför betalat våra bussbiljetter med kort -helt enligt svenska spelregler. Dock hade de en dum policy; betalade man kontant kunde man få tillbaka pengarna minus 10% som var någon påhittad serviceavgift. Helt okej med oss. Men hade man däremot betalat med kort så fick man inte tillbaka en enda peso. Biljetterna kunde däremot ombokas, vilket vi gjorde, men till ingen nytta då de inte visste när gränsen skulle öppnas igen. Och skulle vi chansat på att åka till Mendoza och det visat sig att gränsen inte skulle öppna på några dagar så hade vi fått åka tillbaka till Buenos Aires eller flyga in i Chile därifrån -vilket skulle blivit dyrare i slutändan.

Vi tog det säkra före det osäkra och tog våra värdelösa bussbiljetter och satte oss på närmsta café med internet. Nu skulle vi alltså försöka flyga istället. Vi insåg snabbt att det gick flyg redan samma kväll, men att det skulle kosta en del. Bussbiljetterna hade kostat 600kr per person och flyget skulle kosta ca 1600kr som billigast och 4500kr som dyrast. Det skulle gå att köpa biljetterna på flygplatsen till det dyrare priset. Men vi ringde ett par olika bolag för att köpa biljetterna direkt, vilket vi också kunde gjort om det inte varit så att de inte ville ta varken vårt VISA eller MASTERCARD eftersom de var utfärdade i Sverige. Hurra.

På Travelpartner kunde vi hitta billiga flyg (alltså exakt samma flyg, samma tid, och samma fligher), men inte förrän tidigast på måndag, vilket ändå var helt okej. Så vi köpte två flygbiljetter därifrån. Flyget går måndag morgon kl 09:40 och vi är framme i Santiago några timmar senare, med mellanlandning en gång på vägen.

Osmidigt men inte så kostsamt kan man väl beskriva dagens aktiviteter som. Ibland tar de kort i Argentina och ibland inte. Att ta ut pengar kostar pengar, men om man betalar med kort är det dyrare och man får inte tillbaka dem om exempelvis en buss blir inställd. Surt, men en del av att resa. Vi hänger därför kvar på Dakar Motos i Buenos Aires ett tag till.

Att komma hem

Vår resa är nu väldigt nära dess slut. För två dagar sedan körde vi till flygplatsen med hojarna, lastade dem och all packning på en ranglig pall, lindade in allt i plast och skickade iväg dem. Allt gick väldigt smidigt och de som hjälpte oss på flygplatsen var väldigt effektiva och visste vad de gjorde.

Kände mig naken när jag gick från flygplatsen, som om jag tappat eller förlorat något stort och väsentligt. Som en arm eller ett ben. Att köra motorcykel varje dag sätter sina spår. Även om vi inte körde precis varje dag så fanns alltid möjligheten där. Ville vi var det bara att dra på stället, sätta sig på hojen och köra. Kommer definitivt att sakna den otroliga frihetskänsla detta ger. Redan igår kom rastlösheten smygande, vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Det kändes som om vi var fast. Som tur är kommer vi hem till sommaren så helt utan hojåkning blir vi inte.

Mot nya horisonter
Är kluven inför hemresan. Som vanligt när det är dags att åka hem efter en längre resa. Det ska bli riktigt kul att träffa familj och vänner. Att ha ett kylskåp. Att andas frisk luft. Att köra motorcykel utan packning. Att ha en fast punkt. Det jag inte ser fram emot är att inte ha nya horisonter att köra mot varje dag. Att vakna upp på morgonen och åka till jobbet. Att känna rastlöshet. Att ha en fast punkt…vardag.

Jag har ”kommit hem” ett par gånger och vet ungefär vad som väntar. När jag är borta framstår allt hemma som väldigt bra. När jag hela tiden byter omgivning och människor omkring mig längtar jag ibland efter en fast punkt. Ett exempel är att längta efter att bara sitta i soffan och slötitta på tv. När jag har hemlängtan framstår detta som något otroligt lyxigt och avslappnande. Får för mig att jag skulle kunna göra det i timtal. När jag sedan kommer hem och sätter mig i soffan inser jag att det fortfarande bara visas skit på tv och tröttnar innan det gått ens 5 minuter. Ett annat exempel är att längta efter någon maträtt eller dryck. Som mjölk eller makaroner och köttbullar. Kan längta så mycket att det nästan gör ont. Sen kommer jag hem och ja…det är bara köttbullar och makaroner och jag ångrar då att ha lagt tid under resan på att längta till dessa saker. Jag har lärt mig vilka saker jag verkligen längtar efter (familj och vänner) och vilka saker som är, vad jag bäst kan beskriva som, ”romantiserad hemlängtan”. Saker som framstår mycket bättre än vad de verkligen är när man befinner sig på andra sidan jordklotet.

Hur mycket jag än längtat efter något så har detta ”behov” uppfyllts inom en eller två veckor. Sen är jag redo att åka igen. Kommer det att bli så denna gång? Vet inte. Har mycket på gång hemma och jag ser med förväntan fram emot de närmaste månaderna. Efter det? Alldeles för långt fram i tiden för att oroa mig för det 😉

Kan dock säga redan nu är att denna resa bara var början. Det kommer definitivt bli fler hojäventyr.