Det här skrev jag egentligen på vår resesida på backpacking.se den 29/9 men nu har vi ju en egen blogg so here it goes:
Idag tog jag modet till mig. Jag bad att få prata med Tomas, min närmsta kollega. Vi gick och satte oss i ett konferensrum och jag visste inte alls var jag skulle börja. Hur berättar man för någon att man ska ändra på hela sitt liv?
Han undrade vad jag ville prata om och jag sa att jag inte visste var jag skulle börja. Så jag sa det bara rakt ut: -”jag ska på en resa, och jag åker om fem månader”.
Tomas tittade lite på mig och såg lite undrande ut. Han var inte så förvånad egentligen eftersom jag för någon månad sedan berättat att jag sparade pengar ”till en stor grej”.
Vi pratade lite om vad detta innebär för mitt jobb. Sen kom vi fram till att jag skulle försöka att söka tjänstledigt, även fast vi båda trodde att jag inte skulle få det.
Vårt lilla möte tog slut och jag satt som på nålar medans jag letade reda på en tjänstledighetsblankett. Jag fyllde i blanketten och la den i ett kuvert som jag la på chefens skrivbord.
Chefen var inte på kontoret just då så jag jobbade vidare. Efter en stund så kom han in och satte sig på sin arbetsplats. Jag såg att han kollade lite snabbt på mitt kuvert men ingenting hände. Han gick på lunch. Jag gick på lunch. Jag kom tillbaka från lunchen. Han kom tillbaka från lunchen och efter en liten stund så såg jag att han öppnade kuvertet.
Vid det laget fanns det ju ingen återvändsgränd. Jag hade avslöjat mig. Vad skulle han säga? Vad skulle jag säga? Jag ångrade mig lite. Kanske skulle jag ha pratat med honom först och sedan lämnat över blanketten så att det blev lite mindre formellt.
Han kom över till min arbetsplats. Jag såg det i ögonvrån, men jag var för rädd för att titta upp. Hade jag tur så skulle han bara till kopiatorn eller prata med någon annan men då hörde jag honom säga: -”Jonas, kan jag prata med dig en liten stund”. Shit. -”Javisst”. Jag log säkert så konstigt så jag måste sett ut som en smurf.
Vi gick in och satte oss i ett litet konferensrum och nu var det blandade känslor. Som tur var så är han rak på sak, och dessutom trevlig så ett lugn innfann sig. Vi började prata om varför jag skulle ta tjänstledigt och jag sa bara som det var. Rakt ut. Inga krusiduller. Sen fick jag en respons som jag inte alls var beredd på. Han tyckte jag gjorde helt rätt. Sticka medans man är fri. Inget som håller en kvar. Förutom mitt livs bästa jobb då…
Så nu är det på gång. Fem månader kvar. Jag skulle få beskedet på min ansökan i veckan, men varken jag eller chefen tror jag får det beviljat. Det handlar liksom om för lång tid. I fältet för tjänstledighetens längd skrev jag 15 månader. Vem vet vad som hänt efter det? Eller vem vet ens hur länge vi är borta?