När man åker utomlands upptäcker man ofta att man inte bara lämnar familj och vänner hemma, utan även vissa ”säkra” värderingar och moral-regler som man tror sig följa. Dubbelmoralen visar här sitt fula ansikte och man upptäcker vilka värderingar man verkligen lever efter och vilka som är…tänjbara. Att köra motorcykel utan körkort, att köra utan skydd och att följa trafikregler som högertrafik visade sig vara just sådana värderingar som på något sätt tappats bort under flygturen bort från Sverige. Denna period på motorcyklar i Kambodja placerar sig lätt i topp 3-listan över minnesvärda upplevelser. Att sätta sig själv på prov och att ta sig utanför hemmets trygga ramar är en stor del av resandet och oftast leder det till väldigt roliga upplevelser.
Jag hade före Kambodja inte suttit på en motorcykel med mer än 125 kubik och jag hade aldrig använt en med koppling. En intensivkurs av Jonas på c:a 30 minuter rådde bot på detta och sen var det bara att köra.
Att äta var ett äventyr då det ofta var svårt att se om borden vi såg vid husen var en restaurang eller helt enkelt någons uteplats eller vardagsrum. Vi kunde inte ett ord khmer så vår guidebok och en stor portion gester och leenden ledde oftast fram till att vi fick mat och dryck. Aldrig det vi tänkt oss men alltid gott, eller iallafall ätbart 
Vi hade en enkel karta som visade de största vägarna och det räckte gott. Bensin fanns precis överallt, speciellt längs de stora vägarna. Bensinen köps i gamla whiskey- eller colaflaskor. Priset är oftast lika eller t.om mindre än på bensinstationerna. Färg, lukt och kvalité skiftade…men allt gick att köra på. De allra flesta kör omkring på 125:or och med tanke på hur vägarna ser ut så finns behovet av enklare verkstäder överallt. Vi hade med oss ett paket reservdelar som vi tappade bort efter ett par dagar. Men det gjorde inget då motorcyklarna var, om än trötta, i väldigt bra skick.
Vår packning bestod av en ryggsäck var, en regnponcho och lite badkläder. Vår ”skyddsutrustning” bestod av hjälm, handskar, jeans, t-shirt och ett par gympaskor. Vi förlitade oss på att hitta hotell och hostels för att sova.
På dagarna var det runt +40 grader och stekande sol. Det regnade en del och då var det bara att dra på ponchon och se glad ut…även om man inom kort skakade av köld. Landskapet är otroligt vackert och platt. Överallt ser man risfält som lyser så grönt att man knappt kan titta på dem. Vattenbufflar går sakta omkring på fälten och med jämna mellanrum hör man ett gällt och glatt ”hellooooooo” från vägkanten och ett gäng barn som skrattar och vinkar.
Kambodja är ett väldigt fattigt land och det var inte länge sedan ett av de största folkmorden i världen ägde rum där. Befolkningen är väldigt ung och fattigdomen utbredd. Man skulle kunna tro att man skulle bli bemött av fientlighet, misstro och avundsjuka. Man är i jämförelse obeskrivligt rik och har möjligheter att göra saker som man inte ens kan drömma om där. Därför är det så glädjande när man blir bemött av nyfikenhet och stolthet över att vi väljer att besöka just deras land. Jag har sällan lett så mycket och innerligt som i Kambodja. Leenden där det inte bara är munnen som ler utan precis hela ansiktet.
