Hemma i Sverige igen

I onsdags landade vi på Arlanda efter nästan 24 timmars resande. Resan gick smidigt och hyffsat snabbt -tricket är att titta på TV-serier och filmer på datorn. Vi flög med TAM och de har eluttag vid varje säte.

Underbar känsla att komma ut från Arlanda och känna värmen och lukten av sommar! Perfekt tajming skulle man kunna säga. Direkt efter vi hade hämtat ut en av tre väskor vid bagageutlämningen (två väskor kom bort) åkte vi till Cargo Center för att se om vi kunde hämta ut motorcyklarna på en gång. Tyvärr var tullen stängd så vi fick snällt vänta en dag.

Dagen efter åkte vi bil med pappa Kent som chaufför till Arlanda för att hämta ut motorcyklarna. Vid Cargo Center fick vi betala 940kr i terminalavgift och sedan skulle vi ”bara åka till tullen för att få ett papper stämplat”. Riktigt så enkelt är det aldrig -och det är vi vana vid vid det här laget.

Kvinnan på tullen började med att titta på alla våra papper men konstaterade efter en liten stund att det var dags att ta lunch så en kollega fick ta över. Denna kollega meddelade direkt att vi var tvugna att visa någon form av export-bevis. Det hade vi ju såklart inte så vi fick ringa till Tellus Shipping, som i november hade skickat hojarna med båt till Chile, för att få ett exportnummer. På Tellus Shipping är de hjälpsamma och trevliga och de fick fram numret på några minuter.

Med numret kunde de på tullen se att vi hade exporterat en tre kubikmeter stor låda från Göteborg till Valparaiso med kläder. Men nu skulle vi ju importera två motorcyklar. Kvinnan bakom disken muttrade lite om att vi skulle få betala moms och importavgifter (på våra egna svensk-registrerade motorcyklar). Anledningen till missförståndet var förmodligen att det på första raden i innehållsförteckningen stod kläder och tullen kunde av någon anledning bara se den raden.

Vi bläddrade igenom bunten med papper och hittade till slut ett av dokumenten vi hade fått i Chile där det stog specificerat att vi skulle importera två stycken motorcyklar med tillhörande chassi- och motornummer. Nu kunde tullen istället göra vad de kallade en retur, dvs något man exporterar för att sedan importera igen. Hela ärendet tog väl tillslut lite mer än en timme men vi fick vår stämpel och ett papper som sa att vi returnerade två motorcyklar.

Nu åkte vi tillbaka till Cargo Center där en jättetrevlig kvinna körde ut våra två kollin på en asfaltsplan där vi i lugn och ro monterade ihop motorcyklarna, hällde i lite bensin, och packade in vår packning i bilen.

Ingen kontrollerade att de motorcyklar vi sedan körde ut ur området var de som var beskrivna i importdokumentet så man undrar ju varför de är så nitiska vad gäller innehållet i våra kollin…

Hojarna gick hur bra som helst hela vägen genom Stockholm söderut mot Tumba. Men strax innan Slagsta tog min bensin slut. Jag ropade på Roberto genom intercomen medans jag fortfarande hade fart kvar och han knuffade mig upp till Shell. Vi blev smått chockerade av bensinpriset och tillråga på allt fick vi tanka helt själva! Usel service… 😉

Nu börjar nästa del av resan; Vi har massor av aktiviteter under sommaren och kommer deltaga i ett par stora evenemang. Håll utkik på bloggen och på vår facebook-sida framöver!

Det känns verkligen som om jag ska dö

Jag kan inte komma på någon bättre liknelse till vår resa än att hoppa fallskärm. Många tycker att det dummaste man kan göra är att just hoppa fallskärm. Varför hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan? Den frågan fick jag just när jag hoppade fallskärm. Ingen kunde förstå varför jag gjorde det. Ingen som inte själv hade hoppat i alla fall.

Nu är det ju så att vi ska ut och resa. Vi ska inte bara resa, utan även fylla vår tid (för tid kommer vi ha mer utav än någonsin tidigare) med det vi egentligen vill göra. Vi kommer dyka och klättra, läsa böcker och filosofera. Kanske kommer vi jobba någonstans. Vi kan göra precis vad vi vill, det finns nästan inga gränser.

Men eftersom vi också kommer sluta att leva vår vardag i Sverige så känns det också väldigt sorgligt. Jag har ju redan sagt upp mig från jobbet och vi kommer flytta ut från lägenheten om mindre än två månader. Även fast vi kanske inte tänker på det så håller vi faktiskt på att göra ett avslut. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Därför känns det sorgligt, för att just nu ser jag bara slutet. Början, alltså början på vår resa och resten av vår tillvaro, ligger liksom skymundan bakom detta slut. Slutet på vardagen. Slutet på det enkla livet.

Slutet på början på våra liv.

Jag har aldrig tidigare varit med om att mentalt ställa in sig på ett så stort slut som nu. Visst har jag flyttat förut, men då har jag jobbat kvar på samma jobb. Visst har jag bytt jobb förut, men då har jag bott kvar i samma lägenhet. Och i Sverige.

Nu lämnar vi Sverige, jobb, lägenhet och vardag bakom oss.

Aldrig tidigare har det varit ett så bra tillfälle att resa och leva som nu. Det här har jag alltid velat, men nu känns det som om jag inte vill. Det skulle ju vara så enkelt att bara stanna.

Det skulle jag nog ångra… Resten av mitt liv.