God Jul

Så kom då dagen till slut då vi skulle få våra motorcyklar. Det här var ju den tredje förseningen, så vi fick en deja vu-känsla när vi kom till Vina del Mar igår -igen- för att hämta ut hojarna.

Dagen började med att vi gick upp klockan sju och begav oss till tullen som skulle öppna klockan åtta. Det gjorde de inte. De öppnade klockan halv nio. Väl inne pratade vi med en trevlig man som skulle hjälpa oss med alla dokument och tillstånd. Alla man pratar med är alltid jättetrevliga, även fast de inte kan hjälpa till. Mannen på andra sidan disken bad oss om de dokument som skulle ge oss det tillfälliga import-tillståndet. Vi gav honom kopior på körkort, pass, regbevis och så skulle vi ha gett honom en kopia på dokumentet bill of laden som vi inte hade.

Allt öppnar klockan tio, eller i bästa fall klockan nio -samma tid som vi hade hoppats på att vara klara på tullen (ärendet skulle bara ta ca fem minuter enligt en tjänsteman vi pratat med tidigare), och det gäller också de ställen där man kan ta fotokopior. Vi sprang runt och letade och hittade ett par, men inte förräns klockan nio så öppnade ett ställe och där begav vi oss in. Det tog minst en halvtimme och 4000 pesos innan vi hade fått fyra papper kopierade. Tillbaka till tullen. Nu var allt iorning och ärendet kunde påbörjas. Vi skulle vara tillbaka om en kvart, då skulle allt vara klart. Sweet -dags för frukost. Tillbaka till tullen -ingen hade rört vårt ärende så vi stannade och då började mannen bakom disken. Tjugo minuter senare gick vi från tullen med alla papper i sin ordning. Puh!

Hem och hämta oljan och fixa bensin. Fick skjuts av Robertos mosters man Miguel till stället där hojarna skulle finnas, lite mer än en mil från Vina.

När vi kom dit fick vi ganska snabbt höra att vi behövde ha skyddskläder på oss för att komma in på området överhuvudtaget. Vi hade flippisar, shorts och t-shirt (semesterläge). Nu kortar jag ner den här texten en aning; vi kom dit klockan ett och fick dividera till tjugo över tre då vi fick beskedet att lådan inte ens var där. Jag var vid det laget ganska stressad, och förväntansfull och hade en massa andra känslor i kroppen.

Men strax efter såg vi lådan stå där borta, i andra änden av ett magasin som säkert var minst hundra meter långt! De tog en truck och körde ut lasten på planen utanför och vi fick äntligen öppna lådan. Skyddskläder fick vi låna med löftet att vi skulle sätta på oss motorcykelkängorna så fort vi packat upp dem.

Nu hade vi två timmar och fyrtio minuter på oss att: fixa klart alla dokument, betala notan, montera isär hela lådan, montera styren, framhjul, blinkers, speglar, kåpor och lite annat vi hade skuvat bort.

Efter ett litet missöde i somras gick mitt batteri sönder vilket vi insåg när vi packade ner hojarna i lådan hemma i Sverige. Snabbt som ögat så köpte jag ett nytt, och det gamla batteriet fick kasseras.

När det äntligen var dags att starta den första hojen (Robertos) var batteriet nästan stendött. Vi provade att springa igång hojen men det gick inte. Då började jag istället montera batteriet till min hoj och upptäckte att batteriet som jag hade blivit lovad skulle innehålla syra var tomt. Vi hade alltså totalt 0 (noll) startbatterier. Nu började klockan närma sig sex och vi fick rulla ut hojarna genom grinden och bära ut all packning.

Miguel kom på den enkla men suveräna lösningen att vi skulle starta Robertos hoj med startkablar, köra hem den med följebil och samtidigt få batteriet laddat. Sedan montera loss det batteriet och åka tillbaka till den andra hojen, montera in batteriet och köra hem den hojen. Planen var helt enkelt suverän, och lyckades!

Nu har vi våra kära hojar utanför fönstret, med ena batteriet på laddning och det andra ska vi köpa syra till imorrn. Nu är klockan tolv på kvällen och vi har en lång dag framför oss imorrn, dagen efter det, och dagen efter det.

God natt från Jonas och Roberto!

Hemma i Sverige

Ja så var man hemma igen. Väldigt oväntat. Blandade känslor. Jättekul att träffa nära och kära. Otroligt skönt med svensk sommar…även regnet..än så länge iallafall. Det luktar så otroligt gott överallt. Speciellt efter regn. Och så är det så tyst och lugnt. Inte människor precis överallt. Inga bilar/bussar/mopeder som tutar. Inga avgaser (nästan). Alla förstår en.

Men samtidigt…alla förstår en. Allt är enkelt. Allt är…lagom (ursäkta klyschan). Inte mycket har ändrats. Inte så konstigt såklart då det bara gått fyra månader. Men samtidigt konstigt för att dessa fyra månader som bara rusat förbi här hemma har för mig känts som fyra år. Man hinner inte med någonting på fyra månader samtidigt som man hinner resa genom fyra länder och uppleva hur mycket som helst. Har ofta funderat på detta med just tid och hur det kan uppfattas så totalt olika.

Om jag får välja så väljer jag helst en tillvaro där varje dag har en potential att ge en unik upplevelse. Där varje dag bjuder på utmaningar och chansen att verkligen uppleva något nytt. En tillvaro där varje dag käns som en vecka kändes när man var liten. Då det i början av sommarlovet var en nästintill oöverskådlig tid tills det var dags att gå i skolan igen. Säger inte att jag alltid kommer att vilja ha det så…det är trots allt väldigt osäkert eller kaotiskt eller hur man nu vill uttrycka det. En av konsekvenserna är iallafall att så fort det blir lite lugnt lämnar det mig rastlös och frustrerad. Kanske är ”svenssonlivet” det ultimata målet då det är tryggt och bekvämt. För vad mer kan man egentligen önska sig? Ställt i ljuset av hur andra har det i stora delar av världen ter sig svenssonlivet som en dröm. En illusion. Fast frågan är om det inte är en illusion även för oss? Finns verkligen detta perfekta lagom? Finns det inte alltid något att klaga på? Något som inte är precis rätt?

Nog om detta! Vår storslagna plan om att åka motorcykel i Sydamerika fortsätter. MC-kortet är klart! Målet var att ta det i slutet av juli vilket var lite optimistiskt med tanke på att vi kom hem i slutet på juni. Men med hjälp av vänner och vilja så går det. Efter en superintensivkurs dagen innan uppkörningen och morgonen precis innan så tog jag mitt mc-kort den 30:e juli i Eskilstuna. Otroligt kul :) Nu gäller det bara att komma på ett sätt att få motorcyklarna till Chile…vi kan ha stött på lite problem, men det löser sig säkert.

Just nu är vi i Östersund i Johns stuga och ska strax ut och bada, fiska…och åka motorcykel såklart!

Underbar motorcykelsemester i fina Kambodja

Efter att ha fått blodad tand från att ha kört motorcykel i trakterna kring Battambang bestämde vi oss för att åka till Phnom Pehn där det enligt, lokala rykten (och Lonely Planet), skulle vara billigt att hyra motorcykel. Sagt och gjort så begav oss vi oss till Phom Phen med en VIP-buss. Det som helt klart var avgörande för att vi skulle kalla bussen för VIP var inte enbart att sätena var jättebreda och jättesköna utan snarare på grund av att de säten som turisterna fick sitta på var gröna. Alla andra säten var grå.

Någonstans i det vackra, gröna Kambodja ringde min telefon -vilket alltid gör en konfunderad eftersom inte så många ringer när man är ute på resande fot. Kanske beror det på att ingen vet mitt nummer? (för tillfället är det +84 12596 47 093, tror jag) Hur som helst så var det Ivan. Ivan och Astrid hade precis anlänt till Siam Reap, där det berömda Angkor Wat ligger beläget i djungeln. Utan att blinka, eller åtminstone utan tvekan i rösten, meddelade Ivan att de skulle boka en buss och komma till Phnom Pehn bara timmar efter vi skulle komma fram. Angkor Wat är för övrigt ett världsarv som man kan läsa mer om på UNESCOs hemsida.

Efter att ha anlänt till Phnom Pehn tog jag och Roberto in på Okay Guesthouse. Det var väl… -okej. Vi fick ett litet rum med fläkt som enbart vispade runt den fuktiga varma luften i rummen. Badrummet var på två kvadratmeter och var översvämmat halva tiden. Men det var okej -det kostade bara 7 dollar per natt för oss båda. Resturangen var däremot mysig med okej mat. Allt sammanslaget var det okej.

Ivan ringde efter vi ätit middag, duschat och gjort oss fina så vi begav oss ut på jakt (efter Ivan och Astrid alltså). Fantastiskt nog fann vi varandra och det hela var som taget ur en reklamfilm där två personer springer i slowmotion mot varandra på en äng. Nej det var faktiskt inte så det gick till, jag ville bara skriva det.

Dagen efter kollade vi efter billiga motorcyklar och efter det gick vi på marknad. Motorcyklarna vi hyrde hittade vi på Angkor Motorcycles och de kostade 14 dollar per dag. Hjälmar skulle ingå men alla hjälmar de hade var från slutet på 60-talet och i storlek XXXXXL. Ivan köpslog och vi fick fyra sprillans nya som uthyraren ville ha extra betalt för men som han, till sitt förtret, inte fick. Motorcyklarna skulle hämtas kl 08:00 men vi var inte på rull ut ur Phnom Pehn förrän efter kl 10:00 nån gång. Och för alla som tycker att det är rusningstrafik på Essingeleden dagen före midsommarafton (John) så kan jag bara meddela att det är som att köra på en övergiven flygplats i jämförelse med Phnom Pehn. Och alla andra stora asiatiska städer vi varit i hittils…

Väl ute ur hufvudstaden och ute på den vackra landsbygden körde vi tills någon gång efter lunch då skyn föll ner på oss i form av ett vattenfall. När det regnar här -då blir mat blöt (som Fantomen aldrig sa?). Och blöta blev vi. Gifvetvis stannade vi våra motorcyklar och tog skydd under ett plåttak, som kunde varit en servering lika väl som en verkstad (det kan vara lite svårt att se skillnad ibland), och väntade tills regnet avtog. Jag vet inte om det egentligen avtog men vi beslutade oss för att köra.

Efter mörkrets infall stannade vi till utanför vad som såg ut som ett guesthouse. De som jobbade där sa att vi både fick äta och sova där, så vi parkerade och slet av oss de blötaste kläderna. När vi åt sa de att vi inte fick sova där för att det var fullbokat. Att dra på sig kläderna igen var inte direkt vad vi mest av allt ville i det läget, så vi diskuterade lite med dem och till slut fick vi två sviter på markplan där vi kunde parkera motorcyklarna direkt utanför dörren. Det var fantastiskt! Dagen efter begav vi oss iväg klockan sju och köpte frukt till frukost på en liten marknad intill vägen när vi hade kört ett tag.

Kambodja är ett fantastiskt vackert land. Fantastiskt vackert! Och vi var ändå bara i de södra delarna, det ska även vara fint uppe i nordöst. Vi såg berg, platta risfält, vattenbufflar och varningskyltar för elefanter. Hela denna fantastiska andra dag var torr, varm och med underbar omväxlande utsikt. Målet var Koh Kong och vi anlände någon gång på eftermiddagen med ett par timmars solljus kvar. Vi tog in på Guesthouse Otto’s som var ett mysigt tyskägt guesthouse med jättetrevlig personal och med god mat. Resterande eftermiddag gick till att ta en liten tur runt stan och tanka hojarna innan det började regna och vi drog oss tillbaka till vårt tillfälliga hem och drack gin&tonic och spelade kort.

Tredje dagen började med att vi åt sjukt goda salami-baguetter, likadana som de vi vi tog med oss och senare åt till lunch. Det var fint väder med något lätt regnstänk men utan att vi blev blöta. Lunchen åt vi i en liten by där vi precis tankat. Resan fortsatte sedan mot Sihanoukville där vi tog in på en av Robertos favoriter från sin förra resa; Monkey Republic. Stället ägdes av ett par britter och gav en mysig känsla i tre våningar. Inte för att vi behövde vara inomhus direkt -vi sprang ner till stranden så fort vi parkerat hojarna. Ivan och Astrid hade ju inte hunnit bada än 😉

Dagen efter blev det shopping och solbadande. För Astrid i alla fall. Vi med motorcyklar gav oss iväg ut på landsbygden för att köra hoj. Och körde hoj gjorde vi. F-n vad det gick. Ni som åkt bil med Roberto vet att det går lite fort ibland. Motorcyklar accelererar så mycket snabbare än bilar… För övrigt bestod Robertos körkort av en 5-dollars-sedel, det är så det fungerar i Kambodja. Blir man stoppad så ger man bara konstapeln sedeln så får man åka igen.

På kvällen chillade vi igen med GT och kortspel och femte dagen började med att vi handlade lite bröd och ost och satte oss på hojarna för att köra mot Kampot. Vad najs det skulle vart om jag la in en liten karta så att alla hängde med på vart vi var någonstans. Eller nästan ännu bättre om jag kunde ladda upp min video som jag gjort på youtube. De tjatar bara om nån copyright på en låt jag har med i videon… Hur som helst så körde vi hela dagen mot Kampot. Jag kan passa på att nämna att det inte var några jätteavstånd vi tillryggalade, däremot försökte vi köra iväg så tidigt som möjligt på morgonen eftersom man aldrig kunde veta i vilket skick vägarna var i eller hur mycket trafik det var. En del sträckor var helt utan trafik på fin asfalterad väg. Andra sträckor bestod av grusdamm, livsfarliga omkörningar, mötande lastbilar i bredd och hål i vägen. Men säg inte det till våra mammor.

Kampot är en liten stad med en marknad som så många andra städer i Kambodja. Elektriciteten kommer ifrån dieselaggregat, men en stor vattenkrafts-anläggning håller på att byggas. Självklart var vi där i dalen med hojarna och kollade. Vi bodde på ett danskägt guesthouse och drack åter igen GT och spelade kort på kvällen. Ett bröllop från andra sidan gatan hördes mer än väl det halva dygnet vi tillbringade på guesthouset. I asien är hög volym=bra volym. Ju högre desto bättre. Vi med normal hörsel får snällt använda olika former av bullerskydd.

På morgonen den sista dagen käkade vi baguette med stekt ägg och packade hojarna och var på rull inte mycket senare än 07:00. De som känner mig vet att jag är morgontrött, men de senaste veckorna har vi varit uppe med tuppen utan problem. Mandomsprovet på resan kom som en liten överaskning den sista dagen då det visade sig att vägen inte var så värst bra. Marknader och små byar avlöste varandra och asfaltsremsan som vägen bestod av var oftast hålig och ojämn. Resan mot Phnom Pehn gick utan problem. Ivan fick beställa mat när vi stannade för lunch och vi fick en nudelsoppa med något i som påminde till form och storlek om testiklar men i övrigt var maten god.

Trafiken in till Phnom Pehn var helt fantastisk. I Kambodja är det rekommenderad högertrafik. Inte lagstadgad, utan rekommenderad. Man måste alltså inte köra på höger sida. Det är okej att köra på vänster sida. Okej, jag tror jag klargjort det nu. När vi passerat flygplatsen och fortsatte in till staden genom myllret av motorcyklar och bilar så hände det att minibussar, motorcyklar och andra fordon mötte en i samma körbana. Mai Pen Lai som de hade sagt i Thailand. Vad utrycket blir på Khmer vet jag dock inte. Vi klarade oss helskinnade och lämnade tillbaka motorcylarna och tog en fruitshake på ett ställe i närheten av uthyrningsstället innan vi tog in på ett hotell.

Ska man köra motorcykel i Kambodja ska man ha klart för sig att det är väldigt varmt. Sen ska man också ha klart för sig att man inte har något för att bli arg i trafiken. Trafiken i Kambodja fungerar som ett ordnat kaos där alla väjer och anpassar sig efter de andra. Att ens försöka köra som i Sverige är lönlöst. Det är lag att ha på sig hjälm, men khmererna struntar ganska ofta i det.

Vad kostade det kanske någon undrar? Hojarna kostade 14USD per hoj och dag och vi tankade för ca 5USD per hoj och dag. Bensinen kostade mellan 2700-3300R per liter vilket är ca 0,75USD eller ca 6kr. Det finns bensinmackar i städerna, men på landsbygden tankar man ur PET-flaska. Bensin finns överallt. Verkstäder likaså. Att spänna en kedja på en verkstad kostade 2000R vilket morsvarar ca 4kr för 10 minuters jobb.

Nu ligger vi i sjuksängen på hotellet i Saigon, Ho Chi Minh City (HCMC), båda två. Efter att ha varit på den regniga paradisön Phu Quoc där temperaturen var så låg som 25 grader blev först jag, och sedan Roberto förskylda. Det är inget allvarligt men vi är båda trötta och med näsor som rinner. Det passar faktiskt ganska bra att vara sjuk nu; vi var på kinesiska konsulatet igår och ansökte om visum till Kina. Om allt går planenligt så får vi våra single entry-visa på fredag morgon. Med andra ord så kan vi hänga på hotellet och titta på film och serier hela dagarna. Visumen kostade 30USD och gäller 30 dagar. Vi kunde inte få mer än single entry vilket vi behöver eftersom visumet blir förbrukat om man åker till Hong Kong och tilbaka till Kina. Vi får helt enkelt skaffa nya visum i Hong Kong. Nu ska vi borsta tänderna och besöka en data-affär. Sen ska vi titta på heroes resten av dagen 😉

Stor kram till alla nära och kära där hemma! Vi saknar er, ni får komma och hälsa på oss.