Vandring längs sörmlandsleden – Hemfosa till Paradiset och Lida

Att vandra är en underskattad aktivitet. När man väl tar sig ut kommer man ihåg just hur avkopplande och roligt det är. Jag och fyra vänner gav oss iväg på en vandring med fokus på ”lyx och mat”. Tanken var inte att gå långt utan att njuta av naturen och äta god mat. Något vi lyckades mycket bra med vilket ni snart ska få se. Tack vare en något överoptimistisk uppskattning av hastighet och sträcka blev det det dock en ganska lång vandring, detta gjorde å andra sidan att maten smakade extra gott.

Och mat var något vi hade väldigt gott om…det är den första vandring jag gjort där ett sex-pack coca-cola var en del av provianten :)

Fredag kväll tog vi oss med buss till Hemfosa och ett vindskydd som ligger precis vid Transjön. Där går etapp 5:3 till Paradiset. Här började något som kan liknas vid en orgie i matkonsumtion. Vi öppnade starkt med hamburgare grillade i tackjärn (ni som vandrat tidigare vet att detta vanligtvis inte räknas i vandringsutrustning då den väger en hel del). Till detta serverades rödvin samt coca-cola och en lagomt hälsosam mängd grillad halloumi.

Lördagen inleddes med att Per stekte pannkakor, givetvis på den medtagna gjutjärnspannan. Till detta kunde man välja på allt från fruktsoppa till vetekakor med mjukost eller sylt. Och givetvis kaffe som bryggdes i den medtagna kaffepressen.

(Sen gick vi en bit, c:a 7 km)

Trots att lunchen enligt matsedeln ”bara” skulle bestå av färskpasta med pesto lyckades den överträffa sig själv med råge då Mette hittade kantareller. Tillsammans med lite grillad chorizo blev det helt plötsligt ännu en lyxmåltid som sköljdes ner av iskall coca-cola.

(Sen gick vi ännu en bit…en ganska lång bit, säkert runt 1.3 mil)

Till middagen drog vi på stort. De 2 kg älgstek som Mette hade med sig var givetvis den kulinariska höjdpunkten. Dock tätt följt av handpressad (eller gaffelpressad) potatismos med grädde och diverse kryddor, två (!) sortes svampsås gjord på dagsfärska kantareller samt resterande burkar coca-cola. Älgköttet var så perfekt grillat av Mette att man knappt kunde hålla sig från att liksom utsvultna vargar bara gapa och svälja.Vi höll det hela civiliserat men åt så stora mängder kött att de tänkta efterrätterna fick avblåsas (chokladkaka samt hajkbananer). Den medtagna litern mjölk fick istället användas i kaffet…

Login för natten blev en nybyggd stuga med kamin vilket vi tyckte följde lyx-temat för resan alldeles förträffligt. Efter en varm och skön natt var det så äntligen dags för frukost! Det gick dock inte ner så mycket då magen fortfarande kämpade febrilt med gårdagens intag av kött.

(Sen gick vi till Lida, kallt var det)

Luchen intogs på Lida friluftsgård och bestod av den utomordentliga gulash-soppan som serveras på Lida friluftsgård. De sista kilometrarna hem gick fort och där planerades kvällens middag som bestod av grillade kebabbspett, lite halloumi, ris och chilensk pebré. Helgen rundades fint av med filmtittning på storbildskärm.  Det är inte svårt när det är lätt 😉

Ha det bäst!

Bilder från vandringen hittar du här!

Äventyr?

Att köra hoj genom Europa är för mer äventyrsinriktade motorcyklister (ja, jag menar oss) lite som att åka på en all-inclusive charterresa. Man kan få tag på allt utan problem. Även om allt inte är bokat och klart med boende och mat är det sällan några som helst problem att bara glida in på en camping eller hitta någonstans att fri-campa. Vill man bo lite lyxigare, typ vandrarhem, hostel eller hotell är den än mindre problem då dessa finns precis överallt. Men visst blir det ett äventyr ändå, bara på ett lite annat sätt. Äventyret ligger i att köra alla småvägar. Vår Garmin gps (zumo 660) är helt underbar på hitta dessa vägar och på att lista olika boendealternativ. Tar man bara ”undvik motorväg och avgiftsvägar” så hamnar man direkt på mc-vägar. Borde finnas en mc-inställning där man även kunde ställa in ”undvik större städer och bilister”.

Under dessa två veckor som vi varit ute har vi sovit i tält varje natt. Förutom en natt som spenderades på golvet i färjan mellan Brindisi i Italien och Patras i Grekland (dock på liggunderlag och sovsäckar så vi räknar med den som en tältnatt).

Vi har varit väldigt duktiga på att laga egen mat under resan. Fantasi och variation är två ord som faktiskt inte alls passar in i sammanhanget. Tonfisk är gott. Tonfisk med tomatsås och pasta är också gott. Så varför ändra på ett vinnande koncept? Det fungerade under Sydamerikaresan fler gånger än vi kanske vill minnas och det fungerar under denna resa. Vi varierar kryddningen och typen pasta, men det är i princip same-same. Tack vare Jenny har det dock blivit ett par rejäla lyft på matfronten ändå. Allt från goda sallader och köttfärssås till en mängd olika frukter.

Mycket snack om mat. Men det är något man gör minst tre gånger per dag och således en ganska stor del av en resa. Det blir mycket sötsaker, speciellt coca-cola som vi är något beroende av vid detta laget. Frukosten består oftast av två delar. En first-breakfast med havregrynsgröt. Sen en second-breakfast efter mellan 1-2 timmars körning då det oftast blir lite mackor. Men nog om mat!

Resan söderut genom Italien toppades av med att köra längs med Amalfi-kusten. Området är klassat som ett världsarv och vägen slingrar sig längs med lodräta klippor i ungefär 50 kilometer. Det blev många fotostopp och mycket svettande då temperaturen låg på ungefär 35 grader under dagen. Blev dock en hel del fina kort. Vill man bli bra på att ta kurvor är Italien helt rätt ställe att köra i. Roligaste hojåkningen på asfalt vi stött på hittills.

Allt för denna gång, nästa inlägg handlar lite om hur våra ställ från Lindstrand klarar 38-gradig värme samt hur vår fortsatta resa ser ut. Tills dess, ha det bäst!

Kinesiska tomtar

Nu har jag varit här nästan en vecka och Kina är som jag minns det. Ingen förstår vad jag säger, och jag förstår inte vad någon annan säger. Lyckligtvis kan min kollega, Ted, tillräckligt med kinesiska för att jag exempelvis ska komma till rätt gata när jag åker taxi. Taxi kostar nästan ingenting, taxametern börjar på 12kr och det brukar oftast inte kosta mer än 20kr, men det är med livet som insats som man kompenserar för den billiga taxan. Höger-regel och andra smarta trafikregler tycks saknas helt.

I onsdags tog Ted och hans fru med mig på lyxrestaurang som var känd för sina starka maträtter. I ett väldigt stort och lyxigt köpcentrum (tänk NK fast större) på tredje våningen låg en restaurang som någon väldigt rik person äger en kedja utav. Utanför stod det säkert fyra-fem värdinnor som tog emot oss. Restaurangen var inredd helt i vitt och det var säkert ett tjugotal anställda servitörer/servitriser som sprang kors och tvärs. På en normal varken billig eller dyr restaurang brukar en rätt gå på mellan 10 och 30kr. Man brukar beställa in ett antal rätter och dela så att varje person äter minst lika många olika rätter som det är matgäster runt bordet. På den här lyxrestaurangen fanns det ingen övre gräns för vad en rätt kunde kosta. Vissa rätter kostade 150kr, andra 3-400kr men det fanns även rätter för mer än 800kr, och det kunde exemplvis vara en hel fisk, en skål med nudlar eller en gryta. Maten var riktigt bra och jag tror det kostade några hundralappar per person i slutändan.

Igår träffade jag Andrew, killen som cyklade i Patagonien. Det kändes helt overkligt att träffa honom igen i Kina, när sist vi träffades var i Buenos Aires för mer än ett halvår sedan. Vi gick ut på en restaurang-gata i närheten av där han bodde och käkade fantastisk kinesisk gatu-mat för några tior. En rätt gick på ca 8kr. Jag fick värsta deja vu-känslan när vi åt friterat ris precis som jag, Roberto och Jeanette gjorde efter vi klättrat upp för Yellow Mountain och efter det gick vilse och till slut hittade ett litet hak i någon by någonstans i Kina.

Andrew berättade att efter vi åkte hem från Buenos Aires så åkte han till Colorado för att sedan åka vidare till London där han köpte en bil, osedd, som han körde med sin bror (nästan) hela vägen till Ulan Bataar i Mongoliet. Efter det åkte han till Beijing där han jobbade som privat engelskalärare ett tag för att sedan åka till Shanghai och hänga ett par dagar. Ikväll ska vi ut allihop och käka och i helgen blir det lite sightseeing med Andrew.

Jag får nästan be om ursäkt för mina bilder 😉 Av någon anledning är inte kameran med när jag vill fota, så det blir mobilfoton. Sorry Roberto… :)

Tankar om att resa från en motorcykelresenär

Länge har jag funderat på att skriva ett inlägg om hur det är att resa. Det finns mycket information på nätet om olika typer av resor -inte minst om backpacking och vagabonding.

När jag först började resa våren 2009 var allt helt nytt och främmande för mig. Vi började ju med ”lätta” Thailand, som är lätt att resa i just för att så många reser där. Många av semesterorterna i Thailand är som små västerländska oaser och man behöver inte kunna prata thailändska utan engelska räcker gott.

Nu har vi rest i Sydamerika i några månader och vi har gjort det med motorcyklar. Att ha ett eget fordon när man reser (och det kan vara vad som helst; cykel, bil eller motorcykel mm) så kan man åka till platser som man annars inte skulle åka till. När man backpackar tenderar man att hamna på alla vanliga backpackerställen såsom hostels och restauranger. Vi har verkligen hamnat mitt i ingenstans ett flertal gånger och det är då man verkligen kommer nära ett land, ett folk och en kultur.

Mat

Spontant skulle jag säga att jag älskar att resa men det är verkligen upp till var och en hur man upplever olika typer av resor. Vi lever i en tid där det är lätt att resa och lätt att hålla sig i kontakt med ”verkligheten”. Jag älskar mat, och att leva i en tillvaro där man hela tiden gör det man älskar (cykla, köra motorcykel, träffa människor etc) och varje dag äter mat på restaurang eller hos ”locals” är verkligen en resa i sig.

Thailand har den bästa maten, kanske i världen. Så fort jag blev lite hungrig när vi var i Thailand längtade jag verkligen tills det var dags att äta. Man får lära sig att mat är olika i olika delar av världen och ibland får man tom äta något man egentligen inte tycker är så gott.

Pengar

Det som gör det möjligt att göra längre resor är såklart att man lever billigt hemma först så att man kan spara pengar, men en av utmaningarna -och min svaghet- är också att leva så billigt som möjligt när man väl reser. Då kan man resa längre.

Vår svenska valutan, dollarn och en del andra valutor är starka valutor och man får mycket för sina pengar utomlands. Detta är lite nyckeln till att resa länge, och också en av anledningarna till att många reser i Sydostasien där det är extremt billigt att leva.

Just nu gör vi en motorcykelresa så det går inte riktigt att jämföra med att backpacka -det är så många kostnader som är motorcykelspecifika.

Människor

Att träffa människor är också en av sakerna som gör resande så extremt roligt, lärorikt och utvecklande. Oavsett vad man träffar för människor så kan jag konkludera att man träffar fler människor när man reser än när man är hemma i sin vardag och lever inom sina egna ramar.

De mest intressanta människor jag träffat när jag rest är också de resenärer, från olika länder i världen. Men även människor man träffar från de platser man besöker ger en fina minnen och mycket att prata om. Men här kommer språket in som en barriär. Jag pratar bara svenska och engelska och ska man ha en vettig konversation med någon från ex.vis Chile så ska man helst prata spanska, eftersom de i Sydamerika generellt inte pratar värst mycket engelska. Detta gör det i längden roligare för mig att träffa andra resenärer, för oavsett om de kommer från Polen, England, Tyskland eller någon annanstans ifrån så pratar de oftast bra engelska. Dessutom har man mycket gemensamt. Man är ju liksom i en extrem miljö hela tiden och alla intryck kan man diskutera och dela. Oftast träffar man också människor som tänker på samma sätt som en själv. Ironiskt nog kan man aldrig träffa dessa resande människor hemma eller i deras hemland för de är ju precis som jag själv oftast ute och reser.

Jag kan bara konstatera hela tiden för mig själv hur bra vi har det -vi som kommer från ”rika” länder. Vi kan spara pengar och resa, eller göra något annat, och denna möjlighet är det få människor i världen som har.

Just nu längtar jag faktiskt hem till min familj och mina vänner och det ”enkla livet” med att ha en fast tillvaro. Jag är dessutom väldigt sugen på att ta tag i nytt jobb och nytt boende och en mängd andra små och stora projekt.

Resan kommer fortgå två veckor till och just nu håller vi på och trixar och fixar med hur vi ska kunna skicka hem motorcyklarna så billigt som möjligt. När det är klart åker vi till Santiago igen där vårt flyg hem väntar på oss.

Vi ses!

Första dagarna i Santiago

Nu börjar lugnet infinna sig.

Första dagen efter den långa resan bjöd på massor av nya intryck -allt på samma gång. För mig som inte talar spanska så är det som vanligt, jag går mest runt och ler hela tiden. Roberto ler givetvis han med, men han kan interagera med andra.

Igår gick vi mest runt i santiago och tittade. På eftermiddagen hittade vi ett café där jag tog resans första, och hittils enda, öl.

Ikväll satt vi ner hela familjen och pratade efter en tesito (fika) om allt mellan himmel och jord. Jag börjar faktiskt förstå en del av det som sägs på spanska, men om jag vill säga nåt så får Roberto översätta eller så får jag säga det på engelska. Då förstår åtminstone Robertos morbror, men även hans fru förstår en del engelska.

Det är väldigt trevligt att sitta och lyssna på de andra när de pratar, troligtvis världens snabbaste språk, chilensk spanska. Jag sitter och lyssnar efter de ord jag förstår och försöker få ett sammanhang. Men det är också lite sövande eftersom det är mycket ”sång” i språket :)

Idag har vi varit duktiga och fixat försäkringen till motorcyklarna. Det är byråkratiskt att få en försäkring i Chile för motorcykel, det är inte alls lika utvecklat här som hemma med försäkringar, så det blev ingen Chilensk försäkring. Vi har beställt försäkring via Motorcycle Express som försäkrar utlänska hojar i många länder i världen. De har två alternativ; typ trafikförsäkring och helförsäkring. Kostar ca 1000kr per hoj och månad.

Till lunch idag åt vi något som jag inte kommer ihåg vad det hette (Roberto vet, och han lägger upp en bild senare) men det var som ett pitabröd med stekt lövbiff i med mosad avocado, tomat och majonäs. Till det drack vi en lokal läsk som heter Pap som smakar ungefär som glassen piggelin. Hur gott som helst! Apropå det så finns det avocado i överflöd här, de nästan slänger det efter en på gatorna. Tre kilo avocado har vi sett för 1000 pesos, vilket är 15kr. Bensin kostar under 9kr/litern, cigg från 10kr/pkt, öl ca 15kr.

Santiago är jättefint. Vart man än tittar ser man höga, snötäckta berg i horisonten. Vi var uppe på en utkiksplats som heter Santa Lucia igår och därifrån såg man berg i 360 grader. Till och med från fönstret i rummet vi sover i ser man bergen det första man gör på morgonen.

Nu ropar sängen, jag känner mig lite jetlaggad fortfarande -även fast jag vände dygnet innan vi åkte hemifrån.