(Det mesta skrevs 14:e januari)
Öknen på 4200m höjd är varm, kall, ogästvänlig men samtidigt väldigt, väldigt vacker. På dagen är det iskallt i skuggan och tokvarmt i solen. På natten är det bara kallt. Riktigt kallt. Lägg till en sprängande huvudvärk p.g.a höjden så får du en väldigt lång natt. Halvsov mig igenom den för att på morgonen hälsas välkommen av frost på tältet, frusna vattenflaskor och stela mc-ställ som inte gick att ta på sig förräns efter en halvtimme i solen då skydden mjuknat.
Allt har gått som i slow-motion sen vi kom upp på hög höjd. Huvudvärk som gör att man inte riktigt vill röra på huvudet och anfåddhet så fort man rört sig. De extrema temperaturskillnaderna har också tagit på krafterna.
Dagens körning på ungefär 5 mil var riktigt tuff. Vägen såg ömsom ut som en tvättbräda och ömsom som en sandstrand. Det krävdes full koncentration från första sekund. Hojen är tung med all packning vilket gör den lite mer svårmanövrerad. En molande huvudvärk gjorde inte saken bättre. Inte heller att vi tagit med oss lite för lite vatten…hur smart är inte det? Men vi räknade kallt med att det skulle finnas när vi kom fram till geisrarna.
Trötta och stela, men väldigt glada, kom vi fram till en stuga som såg ut som en fjällstation. Utanför vinkar en kvinna åt oss med ett stort leende på läpparna och en nyfiken blick.
”Hola como están?” (Hej hur mår ni?)
”Bien, cansados, pero muy bien” (Bra, trötta, men mycket bra).
”Que bueno. Bienvenidos” (Vad bra. Välkomna)
”Gracias. Tienen agua?” (Tack. Har ni vatten?”
”Si, por supuesto.” (Ja, självklart)
”Que bueno. Cuanto cuesta?” (Vad bra. Vad kostar det?)
”Nada. Yo le doy” (Inget. Jag ger er)
”Muchas gracias!” (Tack så mycket!)
Och så fortsatte det. Gästvänligt och trevligt. Det visade sig att det mycket riktig var en ”fjällstation” och att man kunde bo där. Det kostade 2000 pesos (c:a 30 kr) per person att campa utanför och 3000 pesos att sova i huset…gissa vad vi valde 
Jag frågade om de möjligtvis hade coca-blad att göra te på (hjälper mot huvudvärken som kommer sig av höjden). Givetvis har vi det och kvinnan gick genast iväg och gjorde två koppar åt oss, självklart utan kostnad (och detta innan vi sagt att vi skulle stanna där). Vart man än kommer i världen är människor som mest gästvänliga i landsbygden.
Efter lite vila hoppade vi upp på våra motorcyklar igen. Vi lämnade all packning och gav oss in i geiser-området. Det var grusvägar och det är otroligt hur lätt en 200 kilos motorcykel känns när man tagit av all packning.
Vi tittade på lite geisrar och hoppade sedan ner i en varm källa där vattnet var runt 35-40 grader. Känslan är svår att beskriva. De senaste dagarnas ansträngning bara rann iväg. Detta var runt sju på kvällen och vi hade hela området för oss själva. Vi låg i det varma vattnet och tittade på bergen i det magiska ljuset som uppstår varje gång solen är på väg att gå ner.
Här blev det så uppenbart hur otroligt bra det är att ta sig fram själv. Geisrarna är nämligen mest aktiva på morgonen mellan sex och sju ungefär. Allt turer startar därför från San Pedro runt fyra på morgonen. Sen åker alla runt elva på morgonen. Sen är det i princip tomt. Very nice
Efter en god middag bestående av pulvermos, tonfisk,små coctail-korvar, en kopp te och kakor gick vi och la oss på våra dubbelmadrasser med tjocka varma filtar. Hur skönt som helst!
