Vi spenderade lite längre tid än tänkt på Dakar Motos i Buenos Aires. En anledning till detta var att Jonas blev förkyld. Men för att vara ärlig så var den största anledningen att det helt enkelt var så skönt att vara på ett och samma ställe en längre period. Vi hade bra väder (för det mesta) och roligt folk att umgås med.
Till slut kom vi dock iväg och satte av norrut i Argentina. När man väl är på gång, när man sitter på hojen igen och rullar mot nya ställen, då påminns man återigen om hur kul det är att åka motorcykel.
Jag var lite orolig för vägen upp till Iguazu-fallen som var vårt nästa mål. Dels för att det verkade vara en lång och tråkig rak väg (som ruta 3) och dels för att vi upprepade gånger blivit varnade för att polisen längs med vägen (ruta 14) skulle vara väldigt jobbiga och ute efter pengar.
Jag vet inte om vi hade tur eller om det berodde på min spanska, men vi klarade oss i princip helt utan problem. Blev stoppade tre gånger totalt. En gång fick vi visa alla papper och sen köra vidare. 5 minuter efter blev vi stoppade igen och utsattes för det troligtvis sämsta försöket att få en muta. Killen frågade helt enkelt om jag hade några pengar att ”bidra” med. Jag tittade på honom och sa ”No”. ”Ok” sa han och släppte förbi oss. Skrattade i ett par minuter i hjälmen
Sista stoppet var precis innan vi kom fram till staden Porto Iguazu. Polismannen frågade vart vi kom ifrån och jag sa Buenos Aires och att vi var från Sverige. Ok säger han, signalerar att vi kan åka men lägger i sista sekunden till ”Jag har fått lite rapporter från andra bilister om att ni åker som galningar och kör om lite hur som helst”. Jag sa ”Nej det stämmer inte. Vi kör aldrig snabbare än 100”. Han skrattar lite, säger ok och släpper förbi oss. Vi hade kört c:a 25 kilometer från campingen den dagen och kört om en buss och en lastbil på den sträckan… ännu ett dåligt försök med andra ord. Men vi klarade oss lindrigt då vi både pratat och hört talas om många som fått det betydligt jobbigare.
När det gäller vägen så var den inte alls lika tråkig som befarat och bjöd på omväxlande miljö. En liten rolig tvist, eller vad man ska kalla det, är att ju längre norrut vi kom desto mer blev vi påminda om hur det var att köra i Kambodja. Luften blev fuktigare och fuktigare. Jorden röd. Landskapet blött, grönt och platt. Känns som om detta sluter någon typ av cirkel. Det var i Kambodja allt började och där vi övergick från backpackers till motorcykelresenärer (läs om Kambodjaresan). Känns därför helt rätt och roligt att vi nu kör omkring i samma sorts landskap mot slutet av denna resa.
Det tog oss fyra dagar att köra de 1300 kilometrarna från Buenos Aires till Porto Iguazu. Den tredje dagen övergick landskapet från att vara platt åkermark till mer kuperad terräng och istället för oändliga betesmarker så kantades vägen nu istället av ogenomtränglig regnskog. Tyvärr levde regnskogen upp till sitt namn. Det regnade. Mycket. Våra vattentäta ställ var inte så vattentäta som vi trott. Eller så finns det inget ställ som klarar av hällregn i ett par timmar 😉 Men det var iallafall varmt så vi frös inte (så mycket).
Vi kom nästan ända fram den tredje dagen men vi ville inte anlända till staden efter det blivit mörkt eftersom det blir jobbigt att leta boende då. Cirka 3 mil innan staden hittade vi en camping och efter att ha kört 1500m på hala röda vägar kom vi fram till en stor camping som vi fick helt för oss själva. Kvällen började bra. Varma vindar och stjärnklart. Vi sätter upp tältet och lagar middag. När vi ätit klart börjar det mullra och blixtra. Vi plockar iordning och hoppar in i tältet. Snart börjar det regna. Sen börjar det regna på riktigt. Sen börjar det blåsa. Sen börjar det blåsa på riktigt. Vi får en stark deja-vú känsla. Stormnatten återspelas i våra sinnen och vi drar en djup suck. Skulle vi återigen bli tvungna att packa ihop mitt i natten? På med regnstället och ut i regn och blåst för att se om vi kan förankra tältet. Hittar en stor stock som vi fäster tältrepen på och sätter i alla pinnar vi har. Ser oss omkring och funderar på vart vi ska ta vägen om vi måste packa ihop. Campingen har en stor toalettbyggnad men tanken på att spendera natten där lockar av förklarliga skäl inte så mycket. Som tur är drog stormen vidare. Vinden och regnet avtog och vi kunde hoppa in i tältet igen och sova gott resten av natten.
Den fjärde dagen körde vi alltså bara 3 mil men hann ändå med att bli stoppade av polisen en gång. Ett par kilometer innan själva staden tog vi in på hostellet ”Hostal Inn” som enligt Lonely Planet är landets bästa hostel. Vet inte om jag håller med om det, men stort är det då byggnaden är ett gammalt kasino.
Dagen efter åkte vi till Iguazu-fallen. De är med på UNESCO:s lista över världsnaturarv och lever upp till namnet. Fallen var riktigt mäktiga och man blev på väldigt bra humör av att bara titta på dem. Tyvärr var delar av parken stängda p.g.a för höga vattennivåer. Vi kände oss dock nöjda efter ett par timmar och körde tillbaka till vårt hostel för att torka och äta grill-buffé.
Vi har nu bestämt oss för att åka tillbaka till Buenos Aires för att förbereda allt inför frakten av motorcyklarna samt vår hemresa. Om vädret tillåter kommer vi att åka till någon trevlig strand och spendera någon dag där
Efter att ha fått blodad tand från att ha kört motorcykel i trakterna kring Battambang bestämde vi oss för att åka till Phnom Pehn där det enligt, lokala rykten (och Lonely Planet), skulle vara billigt att hyra motorcykel. Sagt och gjort så begav oss vi oss till Phom Phen med en VIP-buss. Det som helt klart var avgörande för att vi skulle kalla bussen för VIP var inte enbart att sätena var jättebreda och jättesköna utan snarare på grund av att de säten som turisterna fick sitta på var gröna. Alla andra säten var grå.
Någonstans i det vackra, gröna Kambodja ringde min telefon -vilket alltid gör en konfunderad eftersom inte så många ringer när man är ute på resande fot. Kanske beror det på att ingen vet mitt nummer? (för tillfället är det +84 12596 47 093, tror jag) Hur som helst så var det Ivan. Ivan och Astrid hade precis anlänt till Siam Reap, där det berömda Angkor Wat ligger beläget i djungeln. Utan att blinka, eller åtminstone utan tvekan i rösten, meddelade Ivan att de skulle boka en buss och komma till Phnom Pehn bara timmar efter vi skulle komma fram. Angkor Wat är för övrigt ett världsarv som man kan läsa mer om på UNESCOs hemsida.
Efter att ha anlänt till Phnom Pehn tog jag och Roberto in på Okay Guesthouse. Det var väl… -okej. Vi fick ett litet rum med fläkt som enbart vispade runt den fuktiga varma luften i rummen. Badrummet var på två kvadratmeter och var översvämmat halva tiden. Men det var okej -det kostade bara 7 dollar per natt för oss båda. Resturangen var däremot mysig med okej mat. Allt sammanslaget var det okej.
Ivan ringde efter vi ätit middag, duschat och gjort oss fina så vi begav oss ut på jakt (efter Ivan och Astrid alltså). Fantastiskt nog fann vi varandra och det hela var som taget ur en reklamfilm där två personer springer i slowmotion mot varandra på en äng. Nej det var faktiskt inte så det gick till, jag ville bara skriva det.
Dagen efter kollade vi efter billiga motorcyklar och efter det gick vi på marknad. Motorcyklarna vi hyrde hittade vi på Angkor Motorcycles och de kostade 14 dollar per dag. Hjälmar skulle ingå men alla hjälmar de hade var från slutet på 60-talet och i storlek XXXXXL. Ivan köpslog och vi fick fyra sprillans nya som uthyraren ville ha extra betalt för men som han, till sitt förtret, inte fick. Motorcyklarna skulle hämtas kl 08:00 men vi var inte på rull ut ur Phnom Pehn förrän efter kl 10:00 nån gång. Och för alla som tycker att det är rusningstrafik på Essingeleden dagen före midsommarafton (John) så kan jag bara meddela att det är som att köra på en övergiven flygplats i jämförelse med Phnom Pehn. Och alla andra stora asiatiska städer vi varit i hittils…
Väl ute ur hufvudstaden och ute på den vackra landsbygden körde vi tills någon gång efter lunch då skyn föll ner på oss i form av ett vattenfall. När det regnar här -då blir mat blöt (som Fantomen aldrig sa?). Och blöta blev vi. Gifvetvis stannade vi våra motorcyklar och tog skydd under ett plåttak, som kunde varit en servering lika väl som en verkstad (det kan vara lite svårt att se skillnad ibland), och väntade tills regnet avtog. Jag vet inte om det egentligen avtog men vi beslutade oss för att köra.
Efter mörkrets infall stannade vi till utanför vad som såg ut som ett guesthouse. De som jobbade där sa att vi både fick äta och sova där, så vi parkerade och slet av oss de blötaste kläderna. När vi åt sa de att vi inte fick sova där för att det var fullbokat. Att dra på sig kläderna igen var inte direkt vad vi mest av allt ville i det läget, så vi diskuterade lite med dem och till slut fick vi två sviter på markplan där vi kunde parkera motorcyklarna direkt utanför dörren. Det var fantastiskt! Dagen efter begav vi oss iväg klockan sju och köpte frukt till frukost på en liten marknad intill vägen när vi hade kört ett tag.
Kambodja är ett fantastiskt vackert land. Fantastiskt vackert! Och vi var ändå bara i de södra delarna, det ska även vara fint uppe i nordöst. Vi såg berg, platta risfält, vattenbufflar och varningskyltar för elefanter. Hela denna fantastiska andra dag var torr, varm och med underbar omväxlande utsikt. Målet var Koh Kong och vi anlände någon gång på eftermiddagen med ett par timmars solljus kvar. Vi tog in på Guesthouse Otto’s som var ett mysigt tyskägt guesthouse med jättetrevlig personal och med god mat. Resterande eftermiddag gick till att ta en liten tur runt stan och tanka hojarna innan det började regna och vi drog oss tillbaka till vårt tillfälliga hem och drack gin&tonic och spelade kort.
Tredje dagen började med att vi åt sjukt goda salami-baguetter, likadana som de vi vi tog med oss och senare åt till lunch. Det var fint väder med något lätt regnstänk men utan att vi blev blöta. Lunchen åt vi i en liten by där vi precis tankat. Resan fortsatte sedan mot Sihanoukville där vi tog in på en av Robertos favoriter från sin förra resa; Monkey Republic. Stället ägdes av ett par britter och gav en mysig känsla i tre våningar. Inte för att vi behövde vara inomhus direkt -vi sprang ner till stranden så fort vi parkerat hojarna. Ivan och Astrid hade ju inte hunnit bada än 😉
Dagen efter blev det shopping och solbadande. För Astrid i alla fall. Vi med motorcyklar gav oss iväg ut på landsbygden för att köra hoj. Och körde hoj gjorde vi. F-n vad det gick. Ni som åkt bil med Roberto vet att det går lite fort ibland. Motorcyklar accelererar så mycket snabbare än bilar… För övrigt bestod Robertos körkort av en 5-dollars-sedel, det är så det fungerar i Kambodja. Blir man stoppad så ger man bara konstapeln sedeln så får man åka igen.
På kvällen chillade vi igen med GT och kortspel och femte dagen började med att vi handlade lite bröd och ost och satte oss på hojarna för att köra mot Kampot. Vad najs det skulle vart om jag la in en liten karta så att alla hängde med på vart vi var någonstans. Eller nästan ännu bättre om jag kunde ladda upp min video som jag gjort på youtube. De tjatar bara om nån copyright på en låt jag har med i videon… Hur som helst så körde vi hela dagen mot Kampot. Jag kan passa på att nämna att det inte var några jätteavstånd vi tillryggalade, däremot försökte vi köra iväg så tidigt som möjligt på morgonen eftersom man aldrig kunde veta i vilket skick vägarna var i eller hur mycket trafik det var. En del sträckor var helt utan trafik på fin asfalterad väg. Andra sträckor bestod av grusdamm, livsfarliga omkörningar, mötande lastbilar i bredd och hål i vägen. Men säg inte det till våra mammor.
Kampot är en liten stad med en marknad som så många andra städer i Kambodja. Elektriciteten kommer ifrån dieselaggregat, men en stor vattenkrafts-anläggning håller på att byggas. Självklart var vi där i dalen med hojarna och kollade. Vi bodde på ett danskägt guesthouse och drack åter igen GT och spelade kort på kvällen. Ett bröllop från andra sidan gatan hördes mer än väl det halva dygnet vi tillbringade på guesthouset. I asien är hög volym=bra volym. Ju högre desto bättre. Vi med normal hörsel får snällt använda olika former av bullerskydd.
På morgonen den sista dagen käkade vi baguette med stekt ägg och packade hojarna och var på rull inte mycket senare än 07:00. De som känner mig vet att jag är morgontrött, men de senaste veckorna har vi varit uppe med tuppen utan problem. Mandomsprovet på resan kom som en liten överaskning den sista dagen då det visade sig att vägen inte var så värst bra. Marknader och små byar avlöste varandra och asfaltsremsan som vägen bestod av var oftast hålig och ojämn. Resan mot Phnom Pehn gick utan problem. Ivan fick beställa mat när vi stannade för lunch och vi fick en nudelsoppa med något i som påminde till form och storlek om testiklar men i övrigt var maten god.
Trafiken in till Phnom Pehn var helt fantastisk. I Kambodja är det rekommenderad högertrafik. Inte lagstadgad, utan rekommenderad. Man måste alltså inte köra på höger sida. Det är okej att köra på vänster sida. Okej, jag tror jag klargjort det nu. När vi passerat flygplatsen och fortsatte in till staden genom myllret av motorcyklar och bilar så hände det att minibussar, motorcyklar och andra fordon mötte en i samma körbana. Mai Pen Lai som de hade sagt i Thailand. Vad utrycket blir på Khmer vet jag dock inte. Vi klarade oss helskinnade och lämnade tillbaka motorcylarna och tog en fruitshake på ett ställe i närheten av uthyrningsstället innan vi tog in på ett hotell.
Ska man köra motorcykel i Kambodja ska man ha klart för sig att det är väldigt varmt. Sen ska man också ha klart för sig att man inte har något för att bli arg i trafiken. Trafiken i Kambodja fungerar som ett ordnat kaos där alla väjer och anpassar sig efter de andra. Att ens försöka köra som i Sverige är lönlöst. Det är lag att ha på sig hjälm, men khmererna struntar ganska ofta i det.
Vad kostade det kanske någon undrar? Hojarna kostade 14USD per hoj och dag och vi tankade för ca 5USD per hoj och dag. Bensinen kostade mellan 2700-3300R per liter vilket är ca 0,75USD eller ca 6kr. Det finns bensinmackar i städerna, men på landsbygden tankar man ur PET-flaska. Bensin finns överallt. Verkstäder likaså. Att spänna en kedja på en verkstad kostade 2000R vilket morsvarar ca 4kr för 10 minuters jobb.
Nu ligger vi i sjuksängen på hotellet i Saigon, Ho Chi Minh City (HCMC), båda två. Efter att ha varit på den regniga paradisön Phu Quoc där temperaturen var så låg som 25 grader blev först jag, och sedan Roberto förskylda. Det är inget allvarligt men vi är båda trötta och med näsor som rinner. Det passar faktiskt ganska bra att vara sjuk nu; vi var på kinesiska konsulatet igår och ansökte om visum till Kina. Om allt går planenligt så får vi våra single entry-visa på fredag morgon. Med andra ord så kan vi hänga på hotellet och titta på film och serier hela dagarna. Visumen kostade 30USD och gäller 30 dagar. Vi kunde inte få mer än single entry vilket vi behöver eftersom visumet blir förbrukat om man åker till Hong Kong och tilbaka till Kina. Vi får helt enkelt skaffa nya visum i Hong Kong. Nu ska vi borsta tänderna och besöka en data-affär. Sen ska vi titta på heroes resten av dagen 😉
Stor kram till alla nära och kära där hemma! Vi saknar er, ni får komma och hälsa på oss.
