En sorgens tid

Idag gick jag till jobbet. Ja, du läste rätt. Gick. Alltså satte en fot framför den andra, gång efter gång, hela vägen till jobbet. Visst tog detta antika, och ärligt talat något förlegade, färdsätt mig dit jag ville. Men allvarligt…hur kul är det?

Lördagen var en mycket tung dag. De annars så vackra höstfärgerna och den underbara lukten av löv kändes mest som ett slag i ansiktet. Den annalkande vintern känns evig.

Trots att denna tid på året återkommer varje år så är det inget man vänjer sig vid. Och trots att man vet, vet, vet att dagen åter kommer då solen värmer, då snön smälter, då fåglarna börjar kvittra, då grönskan återvänder och då ljuset vinner kampen över mörkret, så kan man inte hjälpa att känna en nästan paralyserande känsla av hopplöshet och dysterhet. Dagen för vinterförvaring av hojen har kommit.

Sörj med oss.

despair