Flytta är det värsta som finns…

I helgen har vi flyttat. Men bara flyttat ifrån, inte flyttat till. Känns konstigt för det lilla roliga med att flytta är ju att göra i ordning det nya stället som man flyttar till. Nu flyttar vi ju inte till något nytt ställe så denna flytt var helt igenom tråkig.

I fredags så packade vi ner det mesta i lådor. I lördags körde vi alla stora saker och en del lådor till min morsas vind och Robertos morsas förråd. I söndags och igår tog vi hand om det sista då det var flyttstädning idag. Vi har såklart anlitat en flyttfirma så vi slipper städa själva. Hur skönt som helst!

Jag måste ändå säga att flytten gått ganska smidigt, trots att vi hade hyrt hyrbil för bara fyra timmar i lördags och hissen (vi bodde på sjätte våningen) havererade efter första lasset (!). Det lasset innehöll tvättmaskinen och torktumlaren och en säng. Tunga grejer med andra ord. Det såg lite mörkt ut ett tag men det kom en hisskille och fixade biffen efter en och en halv timme så då kunde vi fortsätta med skytteltrafiken. Vi blev då tvungna att ha bilen två timmar extra, och de två timmarna kostade nästan lika mycket som de första fyra. Totalt ca 1100kr.

Nu sover jag hos min kära mor i lillebrors gamla rum och Roberto sover i sin mammas gästrum. Det känns helt okej. Trots att rummet jag sover i mer liknar ett förråd än ett sovrum.

Det känns verkligen som om jag ska dö

Jag kan inte komma på någon bättre liknelse till vår resa än att hoppa fallskärm. Många tycker att det dummaste man kan göra är att just hoppa fallskärm. Varför hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan? Den frågan fick jag just när jag hoppade fallskärm. Ingen kunde förstå varför jag gjorde det. Ingen som inte själv hade hoppat i alla fall.

Nu är det ju så att vi ska ut och resa. Vi ska inte bara resa, utan även fylla vår tid (för tid kommer vi ha mer utav än någonsin tidigare) med det vi egentligen vill göra. Vi kommer dyka och klättra, läsa böcker och filosofera. Kanske kommer vi jobba någonstans. Vi kan göra precis vad vi vill, det finns nästan inga gränser.

Men eftersom vi också kommer sluta att leva vår vardag i Sverige så känns det också väldigt sorgligt. Jag har ju redan sagt upp mig från jobbet och vi kommer flytta ut från lägenheten om mindre än två månader. Även fast vi kanske inte tänker på det så håller vi faktiskt på att göra ett avslut. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Därför känns det sorgligt, för att just nu ser jag bara slutet. Början, alltså början på vår resa och resten av vår tillvaro, ligger liksom skymundan bakom detta slut. Slutet på vardagen. Slutet på det enkla livet.

Slutet på början på våra liv.

Jag har aldrig tidigare varit med om att mentalt ställa in sig på ett så stort slut som nu. Visst har jag flyttat förut, men då har jag jobbat kvar på samma jobb. Visst har jag bytt jobb förut, men då har jag bott kvar i samma lägenhet. Och i Sverige.

Nu lämnar vi Sverige, jobb, lägenhet och vardag bakom oss.

Aldrig tidigare har det varit ett så bra tillfälle att resa och leva som nu. Det här har jag alltid velat, men nu känns det som om jag inte vill. Det skulle ju vara så enkelt att bara stanna.

Det skulle jag nog ångra… Resten av mitt liv.