Chile – Sida 2 – Fly vardagen

Att korsa gränsen mellan Argentina och Chile

Vi hade nu tänkt åka in i Chile igen. Detta var två dagar efter jordbävningen och vi tänkte att det borde vara lugnt. Vi hade dagen innan jobbat med datorerna och skrivit en massa inlägg för att försöka komma ikapp lite med bloggen. Vi packade ihop och åkte till en bensinmack med gratis trådlöst internet för att lägga upp inläggen och sen åka vidare. 10 timmar senare var vi klara. Under denna tid la vi upp och schemalade en mängd blogginlägg (som publicerades ett om dagen) samt hann även med att starta ett företag ihop. Mer om detta kommer.

Åkte tillbaka till samma camping som från dagen innan, tröttare än efter en hel dags körning. Tittade på en må-bra-film ”Pineapple Express” och sov sedan gott. En mycket produktiv dag 🙂

Dagen efter var det dags att korsa gränsen till Chile igen. Gränsövergångar medför alltid en viss oro. Man vet inte riktigt vad man har att vänta sig. Inför denna resa hade vi kollat upp så mycket som vi kunde hemmifrån. Jag hade fått lite olika svar på vilka papper man behövde och om de ville ha en massa kopior på saker och ting. Vi har t.ex inget Carnet de Passages som det enligt Motormännen är krav på. Både i Chile och Argentina. Detta stämmer inte alls.

Ett litet problem, trodde vi, är att Jonas står som ägare för båda hojarna (billigare försäkring hemma). Enligt vad som står på Chilenska tullens hemsida får en person endast ta in ett fordon. När vi tog in motorcyklarna i Valparaiso sa vi helt enkelt att jag var en av ägarna och sen var det lugnt. Vi hade dock fixat ett skriftligt tillstånd på att jag fick använda hans motorcykel ifall att. Detta via en ”Notario publico”, men detta visade sig vara helt onödigt i vårt fall.

När vi korsade till Argentina la de märke till att Jonas stod som ägare för bägge men de skrev bara att jag hade tillstånd att köra den ena på en gång. Enkelt och bra.

När vi nu återigen skulle in i Chile visste vi inte hur de skulle gå med detta. Skulle jag behöva säga att jag var ägare till ena? Eller visa upp det tillstånd vi fixat innna? Inte alls. Vi fyllde i ett TITV-dokument (Título de Importación Temporal de Vehículo) där jag kryssade i rutan ”Authorizado” på frågan vems fordonet var. Jonas skrev under och sen var det klart. Inga kopior på något, de tittade bara på registreringsbevisen. Inte heller behövde man visa upp att man var försäkrad på något sätt. Nu är det väldigt enkelt att korsa gränsen mellan Chile och Argentina då dessa länder har väldigt bra relationer (finns över 50 (!) permanenta gränsövergångar). Det är betydligt krångligare och tar mycket längre tid i övriga länder i Sydamerika har vi fått höra.

Det tog oss totalt 45 minuter att först stämpla ut oss från Argentina, köra en bit till den Chilenska stationen, stämpla in oss i Chile och gå på toaletten. Sedan kunde vi glada och lättade köra vidare in i Chile mot en efterlängtad väg. La Carretera Austral! Det började väldigt bra och redan efter 10 kilometer hittade vi en perfekt camping där vi valde att stanna.

Bildspel

Mot Argentina

Man kanske inte kan tro det, men det är faktiskt mer omständigt att bo på hostal/vandrarhem/hotell än att tälta. När vi tältar parkerar vi hojarna ett par meter ifrån varandra och sätter sedan upp tältet mellan hojarna med någon meters avstånd. Allt vi behöver för att tälta ligger i packrullen. Maten och köket ligger i toppboxarna. I sidoväskorna finns huvudsakligen det man inte använder så ofta; reservdelar, verktyg, byxor, jacka. Så vi bryr oss aldrig om att ta av väskorna när vi tältar. Vi låser bara väskorna för natten och tar in tankväskan i tältet.

När vi bor på hostal är det dock helt annorlunda. Vi får oftast parkera hojarna på en innergård eller liknande, men det är nästan aldrig direkt utanför dörren där vi sover. Då är det enklast att ta av alla väskor för att slippa springa och hämta en sak i taget. Detta medför dock nackdel; nämligen att allt tillslut ligger upp-packat i högar på golvet och på sängen och gör det mycket jobbigare att packa dagen efter.

Denna dag när vi skulle lämna vårt hostal ”Paris” i Valdivia var inget undantag. Hojarna hade ju fått sig lite service och stod därför längst in på innergården -inparkerade av tre bilar. Vi bodde på övervåningen längst bort med en hemskt brant tvådelad trappa upp. Driven av lyckan att snart få sitta på hojen igen var det snabbt gjort att parkera om hojarna så det skulle bli lättare att packa dem, bära ner all packning från övervåningen, och slänga på allt på hojen. Hostellet kostade 10000 pesos per person, och då hade vi prutat ner det 8000 pesos. Dagen vi skulle åka borde vi ha betalat för sista natten men ingen sa något och vi åkte glada iväg 10000 pesos mindre fattiga.

Vägen gick söderut på kurviga vägar, med asfalt i vår riktning och grus i motsatt riktning och omgivna av odlad eukalyptus-skog, ner till La Union där vi passade på att tanka. Vi skulle dagen efter korsa gränsen till Argentina. Vi åkte på en bro över vår kära Ruta 5 (väg 5) via staden Rio Bueno (som betyder bra flod på spanska) på asfalterade vägar. Sedan blev det mindre vägar och vid Crucero blev det grus. Uppskattningsvis har vi nog kört 1/3 av resan hittills på grus -mer än 3000km…

Den nya gaffelbensoljan kändes till en början hårdare vid dämpning men efter lite ”tvättbräda” och grus så kändes hojen helt okej. Man vänjer sig snabbt vid att något på hojen förändras oavsett om det är från det bättre till det sämre eller tvärtom.

Den lilla vägen vi åkte på slutade när den anslöt till väg 215 i staden Entre Lagos vid en vacker sjö som heter Lago Puyehue, där vi senare skulle slå läger. Men vi fortsatte på väg 215 mot gränsen några mil. Entre Lagos ligger bara ca 60km från gränsen med Argentina. Vi kom till den vackra, och i Lonely Planet omnämnda, nationalparken Parque Nacional Puyehue med vacker regnskog (!) bestående av tät vegetation, bambu, berg och vattenfall. Molnen var extremt låga den här eftermiddagen och när vi jobbade oss uppåt några hundra höjdmeter var det nästan som duggregn. Någonstans i området borde det ju gå att tälta tänkte vi, och vi såg till och med ett tält en bit in i skogen -oåtkomligt med motorcykel, så till slut åkte vi tillbaka till sjön vid Entre Lagos, för det var blött, kyligt och rått i nationalparken.

Läckande packbox

Dagen började med mer regn. Mycket regn dessutom, nu spöregnade det verkligen. Tanken var att stanna hela dagen, men vi började prata om min läckande packbox i framgaffeln och att vi kanske skulle ge oss av i regnet mot närmsta stora stad och få det fixat.

Det gick några timmar och vi velade. Antingen skulle vi stanna kvar -allt i tältet var i princip snustorrt, eller så skulle vi passa på att packa nästa gång regnet avtog. Att stanna skulle betyda att sitta under tarpen och titta på regnet och floden som tycktes flyta högre och högre, eller att ligga i tältet och läsa och lyssna på musik. Två lika tråkiga sysselsättningar när allt man vill göra är att köra motorcykel, eller som det blivit mer och mer av nu -flugfiska.

Plötsligt blev det uppehåll och vi såg faktiskt en blå fläck uppe i skyn, och ett snabbt beslut att packa togs. Det blir en hel del prylar när man åker hoj, fiskar, fotar och har med sig kilo efter kilo med annan elektronisk utrustning. Allt ska ner på sitt ställe i packningen. Som jämförelse till denna gång så brukar vi vanligtvis snitta en och en halv timme från att jag går upp (jag sover längst) tills att vi rullar vidare. Regnet började smattra igen när det var dags att packa ner tältet, som faktiskt hade torkat nästan helt, men jag hann få ner det innan det blev blött igen.

Påpälsade med våra regnställ som vi nu har lätt tillgängliga i packningen åkte vi först till den lilla staden Los Lagos för att köpa fler av de goda pirogerna som vi åt dagen innan. De var tyvärr slut så vi fick nöja oss med sopaipillas med smält ost i. Sopaipillas är som en friterad tjock tortilla, smakar lite sött och kommer i lite olika storlekar och varianter, beroende på var man köper dem. Dessa var ca 20cm i diameter och fyllda med massor med ost. Två var av dessa och vi var proppmätta! Priset: ca 5kr/st.

Packboxen fortsatte läcka olja så för att inte få mer stänk på byxan och stöveln stannade jag och torkade av gaffelbenet. Vi körde i ca en timme i växlande regn och uppehåll till Valdivia, där vi tog in på ett jättemysigt litet hostal som hette Hostal Paris. Trådlöst internet på rummet är ett krav numera, vi måste ju kunna blogga och kolla upp saker. Roberto kollade snabbt upp vad nya packboxar från BMW kostade, och om det fanns några firmor i närheten (BMW skulle ha 15000 pesos /st visade det sig senare, ca 225kr/st 2010-02-19). Roberto hittade en firma som vi gick till, de skulle ha 50000 pesos för byte av två packboxar inkl material. Vi hade ju dock inte packboxarna än, men killen på verkstaden tipsade om en annan firma där han själv köpte grejer. Vi gick till denna firma och där fanns det lådvis med packboxar, det gällde bara att kolla vad vi hade för mått. Skulle det vara special var de tvungna att beställas.

Vi gick hem och kollade upp måtten på packboxen och monterade av framgaffeln som vi sedan gick tillbaka med till verkstaden. 54x41x11 (yttre diameter x innre diameter x höjd) var tydligen ett vanligt mått på packboxar så de fanns i lager (och kostade ca 5000 pesos/st = 75kr) men vi slog på stort och lät firman göra hela jobbet. Vi passade även på att köpa gaffelbensskydd, likadana som Roberto har på sin hoj, och allt som allt gick det på 60000 pesos (900kr 2010-02-19).

Verkstan ville ha fyra timmar att montera packboxarna så resten av dagen spenderade vi med att promenera runt staden. Vi hamnade mitt i en marknad och tydligen skulle det hållas konsert senare på kvällen. Vi gick också förbi Home Center som är motsvarigheten till Bauhaus för att köpa någon sorts regnhandskar. Det är inte så lätt att hitta sådana specialgrejer när man är i ett annat land och dessutom i en liten stad. Men vi hittade handskar! Arbetshandskar i vinyl, som passar perfekt utanpå våra crosshandskar. De var billiga också; 497 pesos vilket är ca 7kr. Vi kom hem igen datade lite och sedan hämtade vi gafflarna. Det var inga problem att få på gaffelbensskydden, även om det var lite bökigt i kvällsmörkret.

Nu kvarstår bara att se om SAE 10W gaffelolja ger rätt dämpning. Ett första test tydde på att dämpningen var avsevärt hårdare än innan.

Bildspel

Resan fortsätter

Sista reseberättelse-inlägget som skrevs var från Concepción. En stad som nu ligger i ruiner efter ett jordskalv med styrkan 8.5 på richterskalan. Ett skalv 500 gånger (eller nått sånt) starkare än det som nyligen drabbade Haiti. Trots att Chile är van vid skalv och allt är byggt för att klara av dem så går det endast att förbereda sig till en viss gräns. 8.5 är en bra bit över den gränsen.

Det är svårt att föreställa sig att en stad som vi var vid för bara två veckor sedan nu är en katastrofzon.

Jag ser framför mig den fina gröna plazan (parken) där vi en hel eftermiddag satt i ett café och jobbade med bloggen. Där skrevs och schemalades det inlägg som med extremt dålig tajming publicerades precis innan skalvet. Allt detta är nu borta och en mängd människors liv har förstörts. Hur snabbt allt kan gå och hur maktlösa vi är mot naturens krafter. Jag är extremt glad över att vi inte var kvar i området och att alla i familjen klarat sig. Tack återigen för all omtanke och vi ska försöka vara lite mer precisa med var vi är för tillfället.

Vår resa fortsätter som sagt och efter Concepción åkte vi vidare söderut. Vi hade fått tips på ett fint vattenfall (Salto del Laja) och ett bra fiskeställe i närheten så vi åkte ditåt. Vattenfallet var rena cirkusen så vi nöjde oss med att titta på det från avstånd. Åkte på en grusväg längs med en floden ”Rio Laja” och hittade en väldigt mysig agro-camping.

Med agro-camping menas en camping utan varmdush, el eller andra bekvämligheter, dvs en helt vanligt camping. Vi fick åka genom en åker, mota bort lite kor och öppna ett stängsel för att ta oss dit. Det var hur fint som helst och Lellky hade flugfiskespöt framme innan hojen slutat rulla då vi slog läger precis vid floden. Det verkade väldigt lovande men det fanns lika mycket fisk i vattnet som folk i campingen, dvs nästan ingen alls. Spelade ingen större roll då det var galet fint och skönt i vattnet. Middagen bestod av, som så många andra gånger – tonfiskröra med pasta. Att det kan vara så gott dag efter dag 🙂

Dagen efter började med att jag la ner hojen precis innan vi skulle åka iväg. Anledning? Glömde skivbromslåset på. Att jag ens satte dit det var helt onödigt, mer en vanesak. Mosade ena sidoväskan och en blinkers knäcktes lite. Bara att ta av stället och börja mecka. Väskan delade på sig men det var lättfixat, bara ytterligare lite bulor på aluminiumet. Som tur var hade blinkersen bara knäckts lite och åkt ut. Bara att skruva av och pilla tillbaka. På med stället igen och rulla vidare mot en ny spännande dag.

Vid det här laget hade vi åkt c:a 6500 kilometer sen starten i Valparaiso den 29 december. Inte en enda gång har det känts betungande att sätta sig på hojen och köra. Varje gång är som första gången och en känsla av välbehag infinner sig så fort man rullat iväg. Är det inte lite fantastiskt att det kan vara så roligt att köra hoj?

Bildspel

Vi mår bra!

Hej alla! Vi mår som sagt bra och kände inte av den stora jordbävningen i Concepción. Vi har de senaste dagarna varit i Argentina och haft det bra i en nationalpark. Fick reda på vad som hänt på eftermiddagen av en passerande fiskare. En kvinna berättade att hon varit uppe på natten och känt av jordbävningen, att träden ruskats om lite och att hon blivit lite yr. Vi vaknade dock inte av det.

Just nu är vi i en liten stad som heter Travelin (c.a 70 mil från Concepcíon) och surfar på en bensinmack. Först nu börjar vi inse omfattningen av vad som hänt i Chile. Har fått uppgifter om att alla i familjen mår bra iallafall.

Det senaste inlägget som publicerades på vår hemsida heter just ”Concepción”. Det var ett schemalagt inlägg som skrevs för ett tag sedan. Snacka om taskig tajming då det råkade bli så att det publicerades c:a en timme innan jordbävningen. Ledsen för all oro detta orsakat.

Planen var att återvända till Chile idag vid en stad som heter Futaleufú (ganska långt ner i söder), men jag tror vi väntar lite med det tills det lugnat ner sig och vi vet lite mer om läget i Chile.

Tack för all omtanke.

Kramar från ett soligt Argentina och som vanligt; Ha det bäst!

Etikett: Chile

Att korsa gränsen mellan Argentina och Chile

Mot Argentina

Läckande packbox

Resan fortsätter

Vi mår bra!