Som vanligt ligger vi efter med bloggen…nu kommer ett inlägg jag skrev i Hong Kong men aldrig postade då vi reste vidare. Jag är för lat för att ändra det nu så jag postar det nu iallafall. Vi är nu i närheten av Shanghai och har det som vanligt bra. Förhoppningsvis kommer ett till inlägg snart med det senaste vi gjort…som var helt fantastiskt! Nu till inlägget:
Vi har gjort det vi brukar göra i storstäder, ätit skräpmat, tittat på bio och tittat på tv. Nice nice 🙂 Och så har Jeanette kommit! Vi hämtade henne på flygplatsen med en mycket fin skylt så att hon skulle se oss:
Med Jeanette kom också lite regn…inte så att vi skyller regnet på henne. Inte alls. Men det kom samtidig som hon kom 😉
Hong Kong är rent. Väldigt rent. Och så är alla rädda för svininfluensan. Allt steriliseras och rengörs, ofta varannan timme. Till exempel har de en skyddande plastfilm över alla hissknappar som byts ut 10ggr om dagen. Ansiktsmasker är vanliga och överallt uppmanas man på olika sätt att inte föra smittor vidare. I en stad med c:a 7 miljoner invånare är detta väldigt bra och det gör nog stor nytta. Men det är väldigt mycket big-brother över många saker. Allt övervakas och det är böter på allt möjligt. Till exempel kostar det 2000 hkd (c:a 2100 kr) att äta i tunnelbanan och 5000 hkd att röka på offentlig plats.
En av dagarna åkte vi till Lamma. En ö som ligger c:a 20 minuter från Hong Kong. Det fanns inga bilar och det kändes som om storstaden var väldigt långt bort. Vi badade i havet och blev lite myggbitna…ahh…ö-liv 🙂
Lellky har för övrigt köpt en fin liten kamera och en liten stor hårddisk. Mer shopping än så har det inte blivit då de flesta affärer i Hong Kong är märkesaffärer (Rolex, Hugo Boss…osv). Kläder får vänta till Peking där det är mycket billigare eftersom allt är kopior 😉
Det är lite annorlunda att resa tre och det märkte vi av ganska snabbt. Tre viljor istället för två. Men nu har vi samkört oss och glider med lyxtåg mot Huangzhou i närheten av Shanghai. Där ska vi klättra upp för ett heligt berg, förhoppningsvis se lite munkar och lite fina vyer.
Det är skönt att vara tillbaka i Kina igen. Hong Kong är visserligen en del av Kina men det är som att vara i ett annat land. Allt är annorlunda. Direkt när man går över gränsen märker man detta. Ena sidan är klinisk ren och alla pratar engelska. Andra sidan är…mindre ren och ingen pratar engelska. Men det är väldigt skönt att en coca-cola kostar 3 kronor igen!
Ja så går det när man skriver så ofta som vi gör. Rubriken blir lång och inlägget…längre 🙂 Ska försöka fatta mig kort.
För det första: Kina är fantastiskt. Vi har rest runt i Yunnan och det är hur fint som helst. Bäst var vandringen genom Tiger Leaping Gorge. Ja, bara namnet riktigt skriker äventyr och det var det också. Världens djupaste ravin tydligen…The Grand Canyon kan slänga sig i väggen 😉 Vackra landskap, otroligt god mat, idylliska guesthouses och trevligt sällskap… Kan det bli bättre? Ja, lite bilder blev det givetvis också 🙂
Vi drog ut på vistelsen i Yunnan så länge som möjligt vilket gjorde att vi fick genomföra en 35 timmars resa med tåg för att hinna hit till Hong Kong i tid. 30 av dessa timmar tillbringades tillsammans med ett glatt gäng på sju brasilianskor, en brasilianare och en amerikanska. Vi delade kupé med fyra av dem. Ja, jag vet precis vad ni tänker och det var så. De hade sjukt mycket packning med sig.
Hong Kong är en stor stad. En väldigt stor stad. En galet stor stad. En av sakerna som vi kommit fram till under den här resan är att vi gillar storstäder. Så gissa om vi trivs här 🙂 Som jag nämnde tidigare så ska vi köpa motorcyklar…så idag har vi varit runt hela Hong Kong i jakt på mc-kläder. Riktigt kul att prova hjälmar och kläder! De är så fina!
Nu sitter vi i vårt 12-kvadratmeter-stora hotellrum i Mirador Mansion och njuter av AC, satelit-tv och trådlöst internet. Ah…storstadsliv!
Ha det bäst allihopa, njut av sommaren och så ses vi snart!
P.S Om ni har något jobb att erbjuda så är alla förslag välkomna (det är visst dyrt med motorcyklar…)!
Vi är nu i Kunming. En väldigt trevlig, lugn och ren stad. Överallt är det parker och grönt. Framför allt är luften ren! Det beror nog dels på att Kunming ligger ganska högt (1890 m.ö.h) men också på att många kör omkring på elmopeder. Detta gör att man får vara extra försiktig när man går över vägen då elmopederna praktiskt taget inte hörs alls, de bara glider fram.
Jag (Roberto) är sjuk för tillfället…igen…suck! De här kalla breddgraderna är inte bra för mig. Det är ju trots allt bara 25 grader i dygnet runt här. Men vi har internet på rummet så det finns alltid något att göra ändå 🙂
Nu till de ändrade planerna, som jag måste erkänna är ganska drastiska, men ack så roliga!
Det hela började i Koh Phangan, Thailand. Vi hyrde var sin liten scooter (125:or), lämnade stora delar av vår packning och utforskade ön under två veckors tid. Det var helt underbart och själva transporten mellan alla ställen var minst lika rolig, om inte roligare, än själva målet. Så..nu kanske ni anar vart detta är på väg.
I Kambodja hyrde vi sedan ”riktiga” motorcyklar (250:or) och gav oss i väg i en vecka. Det var, som vi redan skrivit, helt underbart. Sedan dess har idén om att själva på något sätt ta oss fram legat och grott i huvudet på oss. Genom hela Vietnam funderade vi. Vid de underbara risfälten i Yuangyang kom vi så fram till ett beslut. Beslutet kanske inte är så svårt att gissa, vi ska köpa motorcyklar och fortsätta resan med dem. Men vidare leder detta beslut till att vi måste hem till Sverige en sväng för att fixa en del saker, inte minst så måste jag ta körkort då en 5-dollarssedel inte riktigt funkar i andra länder än i Kamboja 🙂
När det gäller motorcyklarna har vi bestämt oss (efter mycket research på olika forum) för att köpa var sin BMW F650 GS Dakar. Nu sitter vi och kollar allt som måste kollas och fixar med övningskörningstillstånd, försäkringar och en massa andra viktiga papper. Tanken är att komma hem i slutet på juni, spendera sommaren i Sverige med att åka en massa motorcykel och förhoppningsvis jobba lite…det är ganska dyrt med motorcyklar har vi märkt. Sedan skeppa över motorcyklarna till Sydamerika och fortsätta äventyret där! Galet? Ja. Roligt? Otroligt roligt. Väl genomtänkt? Givetvis!
En fin dakar
Nu är det dags för middag här i underbara Kunming. Vi gillar verkligen Kina och ser fram emot resten av tiden här, extra kul blir det då Jeanette kommer i början på juni!
Ha det bäst allihopa och vare sig ni vill det eller inte så ses vi snart!
Äntligen kommer vi åt bloggen! Lite krångligt i Kina tydligen 🙂
Sist vi skrev var vi i Saigon i Vietnam. Det var inga problem med visumet till Kina (uppenbarligen) och vi flög till Hanoi samma dag.
I Hanoi åkte vi till Halong Bay. Det är en skärgård med mer än 3000 kalkstensöar. Stora (och då menar jag stora) grottor, drakbåtar, kajaker, sol och blå himmel…behöver jag säga mer? Näe…titta på bilderna istället 🙂
Från Hanoi åkte vi med nattåg till Lao Cai. Där åt vi frukost och därefter åkte vi golfbils-taxi till den kinesiska gränsen 🙂 Gränsövergången gick smidigt, vi hade läst att det fanns risk att de skulle konfiskera vår guidebok (Lonely Planet – China) eftersom den inte visar Taiwan som en del av Kina eller något sådant. Men det var ingen som helst fara.
Sen kom vi in i vad som i guideboken beskrivs som ”no english land” och det stämmer till 100%. Bara på ett par hundra meter var det verkligen som att kliva in i en annan värld. Borta var alla engelska skyltarna. Borta var alla tuk-tuk förarna. Borta var alla rop som frågade var man skulle eller om man letade efter boende. Väldigt skönt men samtidigt kände man sig väldigt vilse. Vi lyckades hitta en uttagsautomat och sedan busstationen. Planen var från början att åka till Kunming men efter att ha sett en fin bild i guideboken så blev det Yuangyang istället…se bilderna så fattar ni nog varför 🙂 Det är helt makalöst vackert. Dessutom så, hör och häpna, kan man gå omkring i solen här utan att svettas bort! Man kan gå i en trappa utan att ens bli fuktig. Efter snart tre månader i tropisk hetta är det väldigt skönt med lite torrare luft.
Vi blev väldigt väl mottagna på vårt hotell i Yuangyang (元阳县?). Första kvällen blev vi bjudna på middag. På menyn var det delikatesser som tupp-huvuden, hönsfötter, hela friterade småfiskar och hundkött. På det hela taget en väldigt god och trevlig middag.
Dagen efter hyrde vi tillsammans med 3 andra en minibus med chafför som körde runt oss. Dagen började 05.00 med att titta på soluppgången. Sedan en massa fina ställen och byar och slutligen en magisk solnedgång. Vi spenderade ytterligare en heldag i Yuangyang och sedan tog vi en buss till Kunming som är provinsen Yunnans huvudstad.
Bussresan tog oss genom ett underbart fint landskap samtidigt som vi fick uppleva mindre underbara lukter…t.ex så rökte de i bussen. Men på det stora hela så gick den drygt sju timmar långa bussresan smärtfritt. Det är intressant att resa runt här i Kina. De pratar som sagt väldigt lite engelska, vad man än gör blir ett litet äventyr och ett test av ens tålamod. Men baserat på vad vi har sett hittills på bara ett par dagar så är det helt klart värt allt besvär!
Efter att ha fått blodad tand från att ha kört motorcykel i trakterna kring Battambang bestämde vi oss för att åka till Phnom Pehn där det enligt, lokala rykten (och Lonely Planet), skulle vara billigt att hyra motorcykel. Sagt och gjort så begav oss vi oss till Phom Phen med en VIP-buss. Det som helt klart var avgörande för att vi skulle kalla bussen för VIP var inte enbart att sätena var jättebreda och jättesköna utan snarare på grund av att de säten som turisterna fick sitta på var gröna. Alla andra säten var grå.
Någonstans i det vackra, gröna Kambodja ringde min telefon -vilket alltid gör en konfunderad eftersom inte så många ringer när man är ute på resande fot. Kanske beror det på att ingen vet mitt nummer? (för tillfället är det +84 12596 47 093, tror jag) Hur som helst så var det Ivan. Ivan och Astrid hade precis anlänt till Siam Reap, där det berömda Angkor Wat ligger beläget i djungeln. Utan att blinka, eller åtminstone utan tvekan i rösten, meddelade Ivan att de skulle boka en buss och komma till Phnom Pehn bara timmar efter vi skulle komma fram. Angkor Wat är för övrigt ett världsarv som man kan läsa mer om på UNESCOs hemsida.
Efter att ha anlänt till Phnom Pehn tog jag och Roberto in på Okay Guesthouse. Det var väl… -okej. Vi fick ett litet rum med fläkt som enbart vispade runt den fuktiga varma luften i rummen. Badrummet var på två kvadratmeter och var översvämmat halva tiden. Men det var okej -det kostade bara 7 dollar per natt för oss båda. Resturangen var däremot mysig med okej mat. Allt sammanslaget var det okej.
Ivan ringde efter vi ätit middag, duschat och gjort oss fina så vi begav oss ut på jakt (efter Ivan och Astrid alltså). Fantastiskt nog fann vi varandra och det hela var som taget ur en reklamfilm där två personer springer i slowmotion mot varandra på en äng. Nej det var faktiskt inte så det gick till, jag ville bara skriva det.
Dagen efter kollade vi efter billiga motorcyklar och efter det gick vi på marknad. Motorcyklarna vi hyrde hittade vi på Angkor Motorcycles och de kostade 14 dollar per dag. Hjälmar skulle ingå men alla hjälmar de hade var från slutet på 60-talet och i storlek XXXXXL. Ivan köpslog och vi fick fyra sprillans nya som uthyraren ville ha extra betalt för men som han, till sitt förtret, inte fick. Motorcyklarna skulle hämtas kl 08:00 men vi var inte på rull ut ur Phnom Pehn förrän efter kl 10:00 nån gång. Och för alla som tycker att det är rusningstrafik på Essingeleden dagen före midsommarafton (John) så kan jag bara meddela att det är som att köra på en övergiven flygplats i jämförelse med Phnom Pehn. Och alla andra stora asiatiska städer vi varit i hittils…
Väl ute ur hufvudstaden och ute på den vackra landsbygden körde vi tills någon gång efter lunch då skyn föll ner på oss i form av ett vattenfall. När det regnar här -då blir mat blöt (som Fantomen aldrig sa?). Och blöta blev vi. Gifvetvis stannade vi våra motorcyklar och tog skydd under ett plåttak, som kunde varit en servering lika väl som en verkstad (det kan vara lite svårt att se skillnad ibland), och väntade tills regnet avtog. Jag vet inte om det egentligen avtog men vi beslutade oss för att köra.
Efter mörkrets infall stannade vi till utanför vad som såg ut som ett guesthouse. De som jobbade där sa att vi både fick äta och sova där, så vi parkerade och slet av oss de blötaste kläderna. När vi åt sa de att vi inte fick sova där för att det var fullbokat. Att dra på sig kläderna igen var inte direkt vad vi mest av allt ville i det läget, så vi diskuterade lite med dem och till slut fick vi två sviter på markplan där vi kunde parkera motorcyklarna direkt utanför dörren. Det var fantastiskt! Dagen efter begav vi oss iväg klockan sju och köpte frukt till frukost på en liten marknad intill vägen när vi hade kört ett tag.
Kambodja är ett fantastiskt vackert land. Fantastiskt vackert! Och vi var ändå bara i de södra delarna, det ska även vara fint uppe i nordöst. Vi såg berg, platta risfält, vattenbufflar och varningskyltar för elefanter. Hela denna fantastiska andra dag var torr, varm och med underbar omväxlande utsikt. Målet var Koh Kong och vi anlände någon gång på eftermiddagen med ett par timmars solljus kvar. Vi tog in på Guesthouse Otto’s som var ett mysigt tyskägt guesthouse med jättetrevlig personal och med god mat. Resterande eftermiddag gick till att ta en liten tur runt stan och tanka hojarna innan det började regna och vi drog oss tillbaka till vårt tillfälliga hem och drack gin&tonic och spelade kort.
Tredje dagen började med att vi åt sjukt goda salami-baguetter, likadana som de vi vi tog med oss och senare åt till lunch. Det var fint väder med något lätt regnstänk men utan att vi blev blöta. Lunchen åt vi i en liten by där vi precis tankat. Resan fortsatte sedan mot Sihanoukville där vi tog in på en av Robertos favoriter från sin förra resa; Monkey Republic. Stället ägdes av ett par britter och gav en mysig känsla i tre våningar. Inte för att vi behövde vara inomhus direkt -vi sprang ner till stranden så fort vi parkerat hojarna. Ivan och Astrid hade ju inte hunnit bada än 😉
Dagen efter blev det shopping och solbadande. För Astrid i alla fall. Vi med motorcyklar gav oss iväg ut på landsbygden för att köra hoj. Och körde hoj gjorde vi. F-n vad det gick. Ni som åkt bil med Roberto vet att det går lite fort ibland. Motorcyklar accelererar så mycket snabbare än bilar… För övrigt bestod Robertos körkort av en 5-dollars-sedel, det är så det fungerar i Kambodja. Blir man stoppad så ger man bara konstapeln sedeln så får man åka igen.
På kvällen chillade vi igen med GT och kortspel och femte dagen började med att vi handlade lite bröd och ost och satte oss på hojarna för att köra mot Kampot. Vad najs det skulle vart om jag la in en liten karta så att alla hängde med på vart vi var någonstans. Eller nästan ännu bättre om jag kunde ladda upp min video som jag gjort på youtube. De tjatar bara om nån copyright på en låt jag har med i videon… Hur som helst så körde vi hela dagen mot Kampot. Jag kan passa på att nämna att det inte var några jätteavstånd vi tillryggalade, däremot försökte vi köra iväg så tidigt som möjligt på morgonen eftersom man aldrig kunde veta i vilket skick vägarna var i eller hur mycket trafik det var. En del sträckor var helt utan trafik på fin asfalterad väg. Andra sträckor bestod av grusdamm, livsfarliga omkörningar, mötande lastbilar i bredd och hål i vägen. Men säg inte det till våra mammor.
Kampot är en liten stad med en marknad som så många andra städer i Kambodja. Elektriciteten kommer ifrån dieselaggregat, men en stor vattenkrafts-anläggning håller på att byggas. Självklart var vi där i dalen med hojarna och kollade. Vi bodde på ett danskägt guesthouse och drack åter igen GT och spelade kort på kvällen. Ett bröllop från andra sidan gatan hördes mer än väl det halva dygnet vi tillbringade på guesthouset. I asien är hög volym=bra volym. Ju högre desto bättre. Vi med normal hörsel får snällt använda olika former av bullerskydd.
På morgonen den sista dagen käkade vi baguette med stekt ägg och packade hojarna och var på rull inte mycket senare än 07:00. De som känner mig vet att jag är morgontrött, men de senaste veckorna har vi varit uppe med tuppen utan problem. Mandomsprovet på resan kom som en liten överaskning den sista dagen då det visade sig att vägen inte var så värst bra. Marknader och små byar avlöste varandra och asfaltsremsan som vägen bestod av var oftast hålig och ojämn. Resan mot Phnom Pehn gick utan problem. Ivan fick beställa mat när vi stannade för lunch och vi fick en nudelsoppa med något i som påminde till form och storlek om testiklar men i övrigt var maten god.
Trafiken in till Phnom Pehn var helt fantastisk. I Kambodja är det rekommenderad högertrafik. Inte lagstadgad, utan rekommenderad. Man måste alltså inte köra på höger sida. Det är okej att köra på vänster sida. Okej, jag tror jag klargjort det nu. När vi passerat flygplatsen och fortsatte in till staden genom myllret av motorcyklar och bilar så hände det att minibussar, motorcyklar och andra fordon mötte en i samma körbana. Mai Pen Lai som de hade sagt i Thailand. Vad utrycket blir på Khmer vet jag dock inte. Vi klarade oss helskinnade och lämnade tillbaka motorcylarna och tog en fruitshake på ett ställe i närheten av uthyrningsstället innan vi tog in på ett hotell.
Ska man köra motorcykel i Kambodja ska man ha klart för sig att det är väldigt varmt. Sen ska man också ha klart för sig att man inte har något för att bli arg i trafiken. Trafiken i Kambodja fungerar som ett ordnat kaos där alla väjer och anpassar sig efter de andra. Att ens försöka köra som i Sverige är lönlöst. Det är lag att ha på sig hjälm, men khmererna struntar ganska ofta i det.
Vad kostade det kanske någon undrar? Hojarna kostade 14USD per hoj och dag och vi tankade för ca 5USD per hoj och dag. Bensinen kostade mellan 2700-3300R per liter vilket är ca 0,75USD eller ca 6kr. Det finns bensinmackar i städerna, men på landsbygden tankar man ur PET-flaska. Bensin finns överallt. Verkstäder likaså. Att spänna en kedja på en verkstad kostade 2000R vilket morsvarar ca 4kr för 10 minuters jobb.
Nu ligger vi i sjuksängen på hotellet i Saigon, Ho Chi Minh City (HCMC), båda två. Efter att ha varit på den regniga paradisön Phu Quoc där temperaturen var så låg som 25 grader blev först jag, och sedan Roberto förskylda. Det är inget allvarligt men vi är båda trötta och med näsor som rinner. Det passar faktiskt ganska bra att vara sjuk nu; vi var på kinesiska konsulatet igår och ansökte om visum till Kina. Om allt går planenligt så får vi våra single entry-visa på fredag morgon. Med andra ord så kan vi hänga på hotellet och titta på film och serier hela dagarna. Visumen kostade 30USD och gäller 30 dagar. Vi kunde inte få mer än single entry vilket vi behöver eftersom visumet blir förbrukat om man åker till Hong Kong och tilbaka till Kina. Vi får helt enkelt skaffa nya visum i Hong Kong. Nu ska vi borsta tänderna och besöka en data-affär. Sen ska vi titta på heroes resten av dagen 😉
Stor kram till alla nära och kära där hemma! Vi saknar er, ni får komma och hälsa på oss.
