Något som man kanske inte tänker på, eller vill tänka på, är ju att man kan göra sig illa när man kör motorcykel. Man kan i-och-för-sig göra sig illa när som helst, så att ta med sig ett första-hjälpen-kit är ett måste för oss.

Men att bara ta med plåster och bandage gör ingen nytta; man måste veta hur man använder dem om olyckan är framme.

Vanliga sår relaterade till friluftsaktiviteter är enligt min erfarenhet skärsår, vrickningar och skrubbsår. Vanliga sår för motorcyklister vet jag inte, men jag kan tänka mig delar på kroppen som är extra utsatta såsom nacke, armbågar, knän, handleder och fingrar.

Jag var själv med om två lindriga fall i somras, båda gångerna körde jag över min förmåga och olyckan var framme. Den ena gången skulle jag spinna loss på gräs med bakhjulet och skulle bara lägga lite broms fram (för att få bättre effekt) men det resulterade i att jag låste framhjulet. Hojen la sig ganska mjukt på gräset men jag klämde fingrarna på högerhanden mellan bromshandtaget och gasrullen. Jag kände också en sträckning i nacken på kvällen som senare gick över. Andra gången körde jag en militär-motorcykel över en liten sandhög i inte alls så hög fart och ramlade på samma sätt, men klämde fingrarna på vänster hand den gången. Att ha handskar med hårda knogar är en bra grej i dessa sammanhang, men överhuvudtaget så kör jag aldrig utan handskar. Även i väldigt låg fart så kan man skrapa sig allvarligt om man tar emot sig med händerna.

Tillbaka till sjukvårdandet. Ikväll var vi hos Lucy som är Robertos mor och gick en kurs i bandagering och allmän sjukvård. Vi fick tips på hur man imobiliserade tummar, fingrar, armbågar och knän samt hur man kunde sätta bandage på olika sätt. Hon lärde oss även att tvätta sår och plåstra om skärsår och skrubbsår. Vi fick med oss en hel drös med bra grejer och tips därifrån så nu kan vi laga både små och stora sår om olyckan skulle vara framme!

Tack Lucy!