vina del mar | Fly vardagen

Från Viña söderut

Vi kunde lätt ha stannat i Viña i en vecka men vi ville söderut så det blev två nätter. Vi ville dessutom vidare till Santiago för att titta på Avatar i 3D. Vi lyckades efter lite motgångar se den och den var klart värd besväret (Mer om detta här: Biofreaks). Storyn i filmen är kass men det uppvägs av hur vacker filmen är. Ögongodis

Det blev 3 nätter i Santiago och sen var det dags att ge sig iväg mot allt det gröna. Så fort vi nämner för folk att vi ska söderut brister de ut i lovord om hur otroligt vackert det är. Detta gjorde oss såklart inte mindre sugna och vi satte av relativt tidigt från Santiago. Vår gps är, liksom vi, lite mer friluftsorienterad vilket leder till att den blir lite förvirrad i stadstrafik. Tog oss minst en timme att hitta ut ur Santiago. Till gps:ens försvar kan vi dock säga att vi hade ställt in den på att undvika motorvägar, inte en så lätt sak att göra i en storstad.

Som alltid infinner sig en känsla av välbehag och frihet så fort man sätter sig på hojen. Vi undvek som vanligt motorvägen (ruta 5) och letade oss sakta men säkert söderut.

Vi insåg tidigt att det skulle bli svårt att hitta en campingplats så nära Santiago då all mark är privat och det var ont om skog att gömma sig i. Vi lyckades hitta en camping bredvid en sjö. För första gången campade vi på gräs. Väldigt skönt att kunna lägga saker på marken utan att de blev sandiga. Lite lyxcamping var det då man fick ett eget litet ”bås” med bord, tak och eluttag

Att campa är ganska vanligt i Chile. Skillnaden mellan Sverige och Chile är att här åker hela familjen iväg och campar. Och hela familjen betyder minst 3-4 tält och runt 20 personer Stora familjetält med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Vi såg en familj som glatt satt bänkade framfär en storbildstv.

Vi tillhör inte de vanligaste campinggästerna så vi drar till oss lite uppmärksamhet när vi kommer. Så fort vi stannat kommer det alltd fram någon och hälsar. Denna gång en man, Carlos, som bjöd Jonas på en traditionell chilensk drink, vin med konserverad frukt i. Och senare en drink bestående av vin och coca-cola. Båda lika goda enligt Jonas.

På kvällen satt vi i sällskap av Carlos och hans familj och vänner på en pir och fiskade. Blev inte så många fiskar men väldigt trevligt. Carlos var för övrigt 26 år och hade två barn, varav en var 10 år. Lite skillnad.

Som vanligt väntade en god natts sömn även om vi nu tar på oss underställ när vi ska sova då det är betydligt kyligare på kvällarna nu.

Ha det bäst!

Bildspel

VIP behandling i en halvfärdig restaurang

Fortsättning på förra inlägget

Upp på hojen igen för att fortsätta köra på grusvägar som sakta men säkert tog oss nedför berget vi dagen innan jobbat oss upp för. En nedförsbacke som varade flera kilometer. Det kom fler tunnlar, en minnesvärd var en som svängde ganska kraftigt och som kort och gott hette, ”Tunel Curvo”. Ingen av dem hade järnvägsspåret kvar så den mest minnesvärda var ändå den första från dagen innan.

Att köra på grusvägar tar på krafterna och när det var dags att äta lunch befann vi oss i en liten by (se Lunch 5 i närheten av Salamanca på vår karta på förstasidan) där vi gick in i en almacen (liten jourbutik typ) och frågade om de hade piroger eller något annat ätbart. Damen bakom disken säger först nej men tänker sedan efter och ropar till ett av barnen som sitter och spelar datorspel i butiken ”Spring och fråga din mamma om hon har lite mat att erbjuda dessa ungdomar som är hungriga”. Lillkillen springer iväg och återkommer snart med ett ”Ja fast det är inte riktigt klart än”. En minut senare dyker mamman upp och frågar om vi kan tänka oss att vänta medans hon gör klart maten. Visst, inga problem alls, säger vi, vi har inte bråttom någonstans. Hon ler och ber oss vänta så ska hon fixa iordning.

Det visar sig efter ett tag att de ska öppna en restaurang inom kort men att det inte är färdigbyggt än. Vi får VIP-behandling och blir nyfiket utfrågade av först sonen och sedan en bekant. Efter en 20 minuter kommer mamman och hämtar oss och vi får sätta oss i en ej färdigbyggd, men likväl fin, liten lokal. Sedan kommer mamman in med nybakat bröd, två skålar med getost och en stor flaska coca-cola. Förätten. Allt producerat i byn (förutom colan då). Sen kommer varmrätten som visar sig vara ”Pastel de Choclo” som är en ungsbakad majsgratäng och är himmelsk god. Hon förklarar att alla ingredienser kommer från byn, allt från majsen till oliverna. Varje portion skulle räckt för att mätta en mindre familj. Vi kämpade tappert i oss så mycket vi orkade och lyckades faktiskt få i oss minst 2/3. Vad kostade då hela kalaset? 75 kr. För båda.

Vi får en guidad tur runt huset och trädgården där allt odlas. Hur fint som helst och mamman var tydligt stolt och blev väldigt glad över vår uppskattning. Vi förvånas än en gång över den otroliga gästvänligheten vi hela tiden stöter på i Chile.

Sen upp på hojarna igen för att rulla vidare. En väldans tur att vi har motorer på hojarna då det var med nöd och näppe som vi ens orkade gasa 😉

Dagen var inte slut än och bjöd på ännu en upplevelse, nämligen kustvägen mellan La Ligua och Viña del Mar som var, kort och gott, magisk.

Och räckte det med detta? Nej, i Viña väntade världens snällaste moster med familj som bjöd på en riktig,riktigt god middag. Sen väntade två sköna sängar och en god natt sömn efter en minst sagt händelserik dag.

Ha det bäst!

Bildspel

Viña del mar till Antofagasta dag 1

På måndagen fick vi äntligen våra motorcyklar. Vi hade dock bara ett fungerande batteri, så på tisdagen införskaffades batterisyra till det dåliga batteriet. Båda batterierna laddades och sedan gjorde vi i ordning det sista på hojarna; alla kåpor sattes fast ordentligt, några dekaler klistrades fast samt lite annat småpill.

Sedan började det monstruösa arbetet med att packa ner alla våra prylar i väskorna. Verktygen delades upp. Tält, kök och annan gemensam utrustning fördelades. Vi monterade vår nyinköpta intercom på hjälmarna.

När hojarna var körklara tog vi på oss hjälmarna och ställen och åkte och tankade hojarna och fyllde på med luft. 2.1 bar fram och 2.3 bar bak fick det bli (enligt manual, fungerar bra). Sedan tog vi en liten tur för att känna på hojarna och allt fungerade suveränt.

Vi fortsatte packa, och var nog inte klara med allt förräns vid elva på kvällen, och sedan däckade vi båda och sov till sju på morgonen på onsdagen.

Starten gick från Vina del Mar klockan 09:00 och vi hade ca 1300km till Antofagasta där vi skulle vara framme på nyårsafton på eftermiddagen. Våra erfarenheter ifrån körningen i somras är att man mår bäst av att köra ca 1-2 timmar i taget och sedan vila en stund. Att ta rast är jätteviktigt när man kör hoj, det är inte som att köra bil direkt.

Planen var att vi skulle köra 800km på onsdagen och resten, ca 500km, på torsdagen. Det tog någon timme från Vina innan vi kom ut på motorvägen, Ruta 5 som den heter lokalt, eller Pan-American Hghway. Motorvägen är jättefin; tvåfilig för det mesta, svart asfalt med fina landskap runtomkring. På onsdagen åkte vi genom tre vägtullar och fick betala den lägsta avgiften på prislistan, eftersom vi hade motorcykel, på 700 pesos (ca 10kr 091230) vilket inte är så farligt.

Dagen gick och vi snittade ca 100km/h. Hastighetsbegränsningen ligger mellan 100 och 120km/h. Vi stannade bara för lunch och toa-paus, och för att tanka. Vi tog det säkra före det osäkra och tankade ofta. Hojarna drog 0.42 liter/mil fullpackade (mätt på en delsträcka på ca 800km) vilket vi tycker är mycket bra.

Mot slutet på dagen hade vi bara kört runt 500km och målet var ju 800km. Vi beslutade att det var bättre att lägga några extra timmar första dagen för att slippa köra så länge dagen efter, så vi körde på. Solnedgången över landskapet som nu började bli mer och mer öken var fantastiskt vackert och temperaturen föll några grader. Det är svårt att tro att en plats som Atacama-öknen faktiskt är kall på natten. Några mil till och hungern började infinna sig, vi hade inte handlat och klockan var efter åtta. Vi hittade en liten restaurang och en liten mack där vi åt lite emapadas (Chilensk pirog), drack en kopp te och sedan tankade vi hojarna.

Ett par mil till sedan svängde vi helt enkelt av asfaltsvägen och följde en mindre sand-väg någon kilometer. En perfekt tältplats helt för oss själva och hojarna fick sin välförtjänta vila. Vi hade kört 700km och det fick räcka för dagen. Vi satte upp tältet och borstade tänderna. Tror vi gick och la oss runt klockan elva och vi somnade direkt. Jag vaknade tidigt på morgonen, före klockan som skulle ringa vid sju, av att det lät som om någon var utanför tältet. Det var bara sand på tältduken som lät, jag var nog bara oroad i onödan -vem skulle hitta oss mitt i ingenstans mitt i natten? Ingen.

Bildspel

God Jul

Så kom då dagen till slut då vi skulle få våra motorcyklar. Det här var ju den tredje förseningen, så vi fick en deja vu-känsla när vi kom till Vina del Mar igår -igen- för att hämta ut hojarna.

Dagen började med att vi gick upp klockan sju och begav oss till tullen som skulle öppna klockan åtta. Det gjorde de inte. De öppnade klockan halv nio. Väl inne pratade vi med en trevlig man som skulle hjälpa oss med alla dokument och tillstånd. Alla man pratar med är alltid jättetrevliga, även fast de inte kan hjälpa till. Mannen på andra sidan disken bad oss om de dokument som skulle ge oss det tillfälliga import-tillståndet. Vi gav honom kopior på körkort, pass, regbevis och så skulle vi ha gett honom en kopia på dokumentet bill of laden som vi inte hade.

Allt öppnar klockan tio, eller i bästa fall klockan nio -samma tid som vi hade hoppats på att vara klara på tullen (ärendet skulle bara ta ca fem minuter enligt en tjänsteman vi pratat med tidigare), och det gäller också de ställen där man kan ta fotokopior. Vi sprang runt och letade och hittade ett par, men inte förräns klockan nio så öppnade ett ställe och där begav vi oss in. Det tog minst en halvtimme och 4000 pesos innan vi hade fått fyra papper kopierade. Tillbaka till tullen. Nu var allt iorning och ärendet kunde påbörjas. Vi skulle vara tillbaka om en kvart, då skulle allt vara klart. Sweet -dags för frukost. Tillbaka till tullen -ingen hade rört vårt ärende så vi stannade och då började mannen bakom disken. Tjugo minuter senare gick vi från tullen med alla papper i sin ordning. Puh!

Hem och hämta oljan och fixa bensin. Fick skjuts av Robertos mosters man Miguel till stället där hojarna skulle finnas, lite mer än en mil från Vina.

När vi kom dit fick vi ganska snabbt höra att vi behövde ha skyddskläder på oss för att komma in på området överhuvudtaget. Vi hade flippisar, shorts och t-shirt (semesterläge). Nu kortar jag ner den här texten en aning; vi kom dit klockan ett och fick dividera till tjugo över tre då vi fick beskedet att lådan inte ens var där. Jag var vid det laget ganska stressad, och förväntansfull och hade en massa andra känslor i kroppen.

Men strax efter såg vi lådan stå där borta, i andra änden av ett magasin som säkert var minst hundra meter långt! De tog en truck och körde ut lasten på planen utanför och vi fick äntligen öppna lådan. Skyddskläder fick vi låna med löftet att vi skulle sätta på oss motorcykelkängorna så fort vi packat upp dem.

Nu hade vi två timmar och fyrtio minuter på oss att: fixa klart alla dokument, betala notan, montera isär hela lådan, montera styren, framhjul, blinkers, speglar, kåpor och lite annat vi hade skuvat bort.

Efter ett litet missöde i somras gick mitt batteri sönder vilket vi insåg när vi packade ner hojarna i lådan hemma i Sverige. Snabbt som ögat så köpte jag ett nytt, och det gamla batteriet fick kasseras.

När det äntligen var dags att starta den första hojen (Robertos) var batteriet nästan stendött. Vi provade att springa igång hojen men det gick inte. Då började jag istället montera batteriet till min hoj och upptäckte att batteriet som jag hade blivit lovad skulle innehålla syra var tomt. Vi hade alltså totalt 0 (noll) startbatterier. Nu började klockan närma sig sex och vi fick rulla ut hojarna genom grinden och bära ut all packning.

Miguel kom på den enkla men suveräna lösningen att vi skulle starta Robertos hoj med startkablar, köra hem den med följebil och samtidigt få batteriet laddat. Sedan montera loss det batteriet och åka tillbaka till den andra hojen, montera in batteriet och köra hem den hojen. Planen var helt enkelt suverän, och lyckades!

Nu har vi våra kära hojar utanför fönstret, med ena batteriet på laddning och det andra ska vi köpa syra till imorrn. Nu är klockan tolv på kvällen och vi har en lång dag framför oss imorrn, dagen efter det, och dagen efter det.

God natt från Jonas och Roberto!

Bildspel

En vecka i en stuga vid havet

Att motorcyklarna blev försenade var ju tråkigt. Men det gav oss möjligheten att tacksamt kunna tacka ja till ett erbjudande från min moster om att få låna en stuga precis vid havet. Stugan ligger i ”La Ballena” som i sin tur ligger c:a 1 1/2 timmes bussresa från Viña del Mar.

Veckan spenderades med att titta på ”How I met your mother” (tack Jeanette och Niklas!) och med att gå på stranden och ta bilder. Ärligt talat var det serie-tittande vi gjorde mest av allt…mycket kul och det fick dagarna att gå fort

När det gäller motorcyklarna så ska de ha anlänt till Valparaiso i går. Idag söndag lastas de förhoppningsvis av så att vi kan hämta ut dem imorgon i bästa fall. Sen väntar oss en 1300 km lång resa till Antofagasta och vi ska göra vårt yttersta för att hinna dit till den 24:e…hehe…blir många timmar på motorcyklarna för att hinna. Men vi sådan sjuk abstinens att tanken på att sitta i minst 10 timmar per dag på hojen snarare lockar än avskräcker.

Vi har hört att det kommit en massa snö hemma och att det är väldigt kallt. Hoppas snön stannar så det blir en vit jul!

Ha de bäst!

Bildspel