Torres del Paine till Ushuaia

Tredje dagen i parken kom vinden tillbaka igen. Inte nog med att den är mordisk, den är schizofren också. Gårdagens paus var ett minne blott och det blåste än mer. Så pass att Jonas vid en krök blåste av vägen. Jag låg före och kunde inte stanna utan att själv ramla av. Körde en bit till och sprang sedan tillbaka för att se att allt var ok. Som tur var så hade intercom-systemet kopplat ner så jag slapp höra Jonas vrål av ilska och svordomar i hjälmen (enligt egen utsaga). Vinden låg bakom mig och när jag skulle stanna knuffade den mig framåt så hårt att jag gled framåt och nästan in i Jonas hoj. Vi tog av alla väskor för att kunna lyfta hojen. Fick upp den och Jonas körde den dit jag ställt min. Sen var det bara att släpa väskor i motvind och uppförsbacke. En härlig start på dagen :) Inte undra på att parken av många kallas ”Torres del Pain” – Smärtans torn. Men vacker är det!

När vi kommit ut ur parken kom den vänliga vinden tillbaka igen. Bad om ursäkt och knuffade till och med på när vi återvände till  Puerto Natales. Där tog vi in på samma hostel som Andrew. Vi led av akut grönsaksbrist (för mycket skräpmat och lathet) så vi lagade till en rejäl middag med massor av grönsaker tillsammans.

Det är förundransvärt hur mycket man sprider ut sig på ett hostel. Det tar oss längre tid att komma iväg efter en natt i ett hostel än efter en natt i tältet. Vi hade tänkt åka till Punta Arenas men valde att åka mot Ushuaia direkt istället. Vi siktade på byn Cerro Sombrero som låg på lagom avstånd. En mil innan staden fick vi korsa ett sund med färja och där träffade vi en intressant motorcykelresenär, Yarets Vladimir Alekseevich. En döv-stum kille som är inne på sitt 10:e år av resande med motorcykel. Hans mål är att komma med i guinness världsrekord. Han är väldigt bra på att kommunicera med universella tecken och vi stannade på samma hostel där han kom och berättade om sin resa och visade oss en massa bilder.

Morgonen efter gick vi upp tidigt då vi ville ha gott om tid på oss att nå Ushuaia. Varje gång vi försöker att komma iväg tidigt händer det något. Vid det här laget är vi inne på att det är någon typ av naturlag. Denna gång var det Yarets. Han kom in i rummet, visade att vi skulle följa med till hans rum och där fick vi en demonstration av rysk morgongymnastik. Förutom det tveksamma nöjet att se en 69-årig gubbe utföra diverse gymnastiska övningar iförd illasittande kalsonger var det väldigt lärorikt. Han var onekligen i bra form och han visade entusiastiskt hur han gick tillväga för att bibehålla hälsan.

En och en halv timme senare än tänk satte vi av mot Ushuaia. Det var kallt och småregnigt och vi hade c:a 45 mil körning framför oss, varav c:a 10 på blöt grusväg. Gick hur bra som helst och vi kom fram till Ushuaia innan solen gått ner. Tog in på ett riktigt backpacker-hostel, Torres al Sur, och kände oss genast som hemma.

Nationalparken Torres del Paine

Parque Nacional Torres del Paine, södra patagonien, Chile. Denna plats har länge varit med på min lista över ställen som jag vill besöka (denna lista innehåller i princip alla platser på jorden och blir aldrig kortare, men iallafall). Parken ligger c:a 10 mil från Puerto Natales. Det går att åka på asfalterade vägar hela vägen dit men vi hittade en mindre grusväg som var mycket roligare. Det kanske framgått vid detta laget att vi verkligen gillar grusvägar?

Vyerna började med en gång. Sakta men säkert växte ”Los Cuernos del Paine” fram vid horisonten och ju närmare vi kom, desto mer imponerade blev vi. Vädret var toppen. Inget blött som föll på oss, ingen kyla som kylde oss och framför allt, inget tryckande, vinande djävulskap som försökte kasta oss av vägen.

Inträdet till parken är 15.000 pesos (c:a 225 kr) för utlänningar. Jag sa att jag var chilenare, visade mitt svenska pass där det stod att jag var född i Chile, sa att jag inte kom ihåg mitt chilenska id-nummer och betalade 5000 pesos istället (75 kr). Very nice  :)

Vi stannade i tre dagar i parken. På andra dagen började det blåsa. I Patagonien vet vinden vad den håller på med. Den gör inget halvdant eller halvhjärtat. Vind som susar i säven? Vinden som smeker ens kind? Vinden som böljar i gräset? Glöm det. Här är den ute efter att döda. Den vill smaka blod. Säven slits isär, man kan se tändernas kontur genom kinden och gräset har ingen som helst chans att bölja utan lägger sig bara platt ner och väntar på bättre tider 😉

I en passage där vinden pressades ihop och gick från att vara galen till vansinnig, träffade vi på Andrew igen. Oavsett åt vilket håll man åkte fick man motvind då vinden vände fyra-fem gånger vart 100:e meter ungefär. Han var fast och kom ingenstans så han väntade på någon att lifta med. Vi stannade till och tog en blåsig paus, önskade honom lycka till och fortsatte sedan vidare. 15 minuter senare kom vi runt en krök. Vinden fick uppenbarligen något mycket brådskande att göra och försvann helt. Lättade stannade vi till bredvid vägen och lagade lunch. Precis när matlagningsklockan skulle plingat om vi haft någon stannade en bil till och Andrew hoppade ur och vi bjöd på en god lunch i värmande solsken och med en vind som verkade vilja be om ursäkt och mjukt smekte våra kinder.