tid | Fly vardagen

Att blogga medans man reser

Tänkte dela med mig av hur det är att jobba med bloggen medans vi reser. Ungefärlig tidsåtgång:

Skriva inlägget		2 timmar
Redigera inlägget		10 min
Lägga upp inlägget		5 min
Välja ut bilder		1 timme
Välja bort bilder		10 min
Skriva bildtexter		20 min
Redigera de valda bilderna		15 min
Exportera bilderna		5 min
Lägga upp bilderna på bloggen		5 min
Lägga in bilder i blogginlägget		5 min
Tagga inlägget, lägga till kartposition och dylikt		5 min
Total tid:		4 tim 20 min

Det är med andra ord lite jobb bakom ett blogginlägg. Ibland tar det ”bara” 2 timmar att göra ett inlägg, men ofta hamnar man på runt 4 timmar totalt. Detta inkluderar lite pauser för att koka te eller göra iordning en mate givetvis

Tid har man gott om när man reser iallafall. Detta inlägg blev till i Buenos Aires en regnig dag. Just nu inne på min 10:e tekopp, min 5:e mate-omgång och det har tagit 4 timmar hittills p.g.a ett par trevliga avbrott för att prata resande med Sebastian, en mycket trevlig kille från Tyskland. Life is good

Varför ta sig tiden? Jag gör det för att jag gillar det (mestadels). Jag gillar att skriva om mina upplevelser och jag gillar att visa mina bilder. Förhoppningsvis ger det något för den som läser. Sen är det otroligt givande när man kommit hem. Att bläddra igenom blogginlägg och titta på alla bilder ger väldigt starka flash-backs och lyckokänslor.

Att hålla bloggen uppdaterad är svårt. Att hela tiden på bloggen vara där man verkligen är. Det är ingen större vits med detta och kräver alldeles för mycket arbete. Vi ligger oftast 2-3 veckor efter med bloggen och detta har fler för- än nackdelar. Till exempel så får man under resans gång tillfälle att återuppleva resan. När jag 2 veckor efter att ha varit i Torres del Paine sätter mig ner och skriver om det kommer allt tillbaka. Det är enklare att välja ut bilder också då man fått en viss distans till själva upplevelsen och man kan vara någorlunda selektiv. Vi märkte dock att det är väldigt viktigt att ha en ”Här är vi just nu”-ruta för att undvika, om än osannolika, upplevelser som denna: Resan fortsätter

Hur man sen skriver är något jag ofta funderat på. Hur personlig ska man vara? Vad är intressant att läsa om? Jag har skrivit ganska mycket om mina resor vid detta laget och har mitt sätt att skriva på. Jag märker dock att detta sätt ändras med tidens gång och att jag har utvecklat mitt skrivande en hel del…förhoppninsvis åt rätt håll

Hemma i Sverige

Ja så var man hemma igen. Väldigt oväntat. Blandade känslor. Jättekul att träffa nära och kära. Otroligt skönt med svensk sommar…även regnet..än så länge iallafall. Det luktar så otroligt gott överallt. Speciellt efter regn. Och så är det så tyst och lugnt. Inte människor precis överallt. Inga bilar/bussar/mopeder som tutar. Inga avgaser (nästan). Alla förstår en.

Men samtidigt…alla förstår en. Allt är enkelt. Allt är…lagom (ursäkta klyschan). Inte mycket har ändrats. Inte så konstigt såklart då det bara gått fyra månader. Men samtidigt konstigt för att dessa fyra månader som bara rusat förbi här hemma har för mig känts som fyra år. Man hinner inte med någonting på fyra månader samtidigt som man hinner resa genom fyra länder och uppleva hur mycket som helst. Har ofta funderat på detta med just tid och hur det kan uppfattas så totalt olika.

Om jag får välja så väljer jag helst en tillvaro där varje dag har en potential att ge en unik upplevelse. Där varje dag bjuder på utmaningar och chansen att verkligen uppleva något nytt. En tillvaro där varje dag käns som en vecka kändes när man var liten. Då det i början av sommarlovet var en nästintill oöverskådlig tid tills det var dags att gå i skolan igen. Säger inte att jag alltid kommer att vilja ha det så…det är trots allt väldigt osäkert eller kaotiskt eller hur man nu vill uttrycka det. En av konsekvenserna är iallafall att så fort det blir lite lugnt lämnar det mig rastlös och frustrerad. Kanske är ”svenssonlivet” det ultimata målet då det är tryggt och bekvämt. För vad mer kan man egentligen önska sig? Ställt i ljuset av hur andra har det i stora delar av världen ter sig svenssonlivet som en dröm. En illusion. Fast frågan är om det inte är en illusion även för oss? Finns verkligen detta perfekta lagom? Finns det inte alltid något att klaga på? Något som inte är precis rätt?

Nog om detta! Vår storslagna plan om att åka motorcykel i Sydamerika fortsätter. MC-kortet är klart! Målet var att ta det i slutet av juli vilket var lite optimistiskt med tanke på att vi kom hem i slutet på juni. Men med hjälp av vänner och vilja så går det. Efter en superintensivkurs dagen innan uppkörningen och morgonen precis innan så tog jag mitt mc-kort den 30:e juli i Eskilstuna. Otroligt kul Nu gäller det bara att komma på ett sätt att få motorcyklarna till Chile…vi kan ha stött på lite problem, men det löser sig säkert.

Just nu är vi i Östersund i Johns stuga och ska strax ut och bada, fiska…och åka motorcykel såklart!

Det känns verkligen som om jag ska dö

Jag kan inte komma på någon bättre liknelse till vår resa än att hoppa fallskärm. Många tycker att det dummaste man kan göra är att just hoppa fallskärm. Varför hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan? Den frågan fick jag just när jag hoppade fallskärm. Ingen kunde förstå varför jag gjorde det. Ingen som inte själv hade hoppat i alla fall.

Nu är det ju så att vi ska ut och resa. Vi ska inte bara resa, utan även fylla vår tid (för tid kommer vi ha mer utav än någonsin tidigare) med det vi egentligen vill göra. Vi kommer dyka och klättra, läsa böcker och filosofera. Kanske kommer vi jobba någonstans. Vi kan göra precis vad vi vill, det finns nästan inga gränser.

Men eftersom vi också kommer sluta att leva vår vardag i Sverige så känns det också väldigt sorgligt. Jag har ju redan sagt upp mig från jobbet och vi kommer flytta ut från lägenheten om mindre än två månader. Även fast vi kanske inte tänker på det så håller vi faktiskt på att göra ett avslut. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Därför känns det sorgligt, för att just nu ser jag bara slutet. Början, alltså början på vår resa och resten av vår tillvaro, ligger liksom skymundan bakom detta slut. Slutet på vardagen. Slutet på det enkla livet.

Slutet på början på våra liv.

Jag har aldrig tidigare varit med om att mentalt ställa in sig på ett så stort slut som nu. Visst har jag flyttat förut, men då har jag jobbat kvar på samma jobb. Visst har jag bytt jobb förut, men då har jag bott kvar i samma lägenhet. Och i Sverige.

Nu lämnar vi Sverige, jobb, lägenhet och vardag bakom oss.

Aldrig tidigare har det varit ett så bra tillfälle att resa och leva som nu. Det här har jag alltid velat, men nu känns det som om jag inte vill. Det skulle ju vara så enkelt att bara stanna.

Det skulle jag nog ångra… Resten av mitt liv.

Att fullständigt och helhjärtat fokusera på något

Att det ska vara så svårt att göra just detta. Att fullständigt fokusera på en sak. Det är en så otroligt frustrerande känsla att vilja göra en massa saker men att inte kunna fokusera.

Det är så mycket runtomkring som pockar och drar. Så irriterande att något så orelevant som att man ska passa en tid sex timmar fram i tiden kan göra att man inte kan koncentrera sig på nuet! Man ska hela tiden någonstans, man ska hela tiden göra något.

Jag har blivit bättre på att kunna fokusera, men jag är långt ifrån där jag vill vara (se bilden ovan…hehe). Jag tror att förmågan att fullständigt kunna fokusera på något (eller någon för den delen) är otroligt värdefull.

Resandet ger mig denna förmåga att kunna fokusera. På ett ganska brutalt sätt så frikopplar man sig från allt. Då är det inga problem att sitta och läsa en bok en hel dag. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Tiden försvinner samtidigt som man är fullständigt närvarande.

Då är jag där jag vill vara och exakt vad jag gör där är av mindre betydelse. Fast konsekvensen av känslan med obegränsat med tid är att kreativiteten vaknar till liv, och på ett ganska “ofrivilligt” sätt blir det jag gör…betydelsefullt.

Förmåga att kunna fokusera tillsammans med förmågan att ta initiativ och chanser gör att man kommer väldigt långt. Varje år träffas 1000 av världens främsta talare på en konferans i Californien som kallas TED (Technology, Entertainment, Design). Jag tittade på ett tal på topp 10 listan och sen var jag fast! Titta, lyssna och bli inspirerad. Det blir jag.