Santiago de Chile

Nu är det (verkligen ) på tiden att skriva resans första blogg-inlägg! Har haft lite problem med att posta inlägg vilket gör att detta blir lite extra långt.

Vi landade här i Santiago de Chile för snart två (!) veckor sen. Resan hit gick bra, först till London, vidare till Madrid och sedan över det stora blå. En smidig resa utan förseningar med Iberia samt LAN.

Personligen älskar jag att flyga och faktiskt även flygplatser. Flygplatser skapar förväntan (oavsett om det är på väg hem eller på väg bort). Själva flygningen ger en speciell slags ro. Du färdas mot ditt mål i runt 1000 km/h samtidigt som du bokstavligen kan luta dig tillbaka och läsa en bok, titta på en film eller ta en tupplur. Du gör väldigt mycket samtidigt som du har lyxen att göra absolut ingenting.

Det bästa just nu är faktiskt inte den oerhört sköna värmen. Temperaturen ligger på mellan 25-30 grader. Utan det är snarare mängden ljus som är det bästa. Solen går upp runt halv sju på morgonen och går inte ner förrän runt halv tio. Vintern hemma skulle vara så väldigt mycket enklare att ta sig igenom om dagarna var normallånga!

I tisdags (för två dagar sedan men känns som en vecka) hämtade vi hojarna på flygplatsen. Tiden fram till dess spenderades med att turista i staden, äta god Chilensk mat, gå på bio och såklart träna :) Vi gillar båda att gå så mycket har skett till fots. Att gå i flip-flops är underbart, men jag rekommenderar att man gör det i stigande grad och inte ett par kilometer den första dagen…

Själva uthämtningen av hojarna blev en ganska utdragen historia, även om det faktiskt inte var allt pappersarbete som tog längst tid. Vi blev väldigt väl bemötta överallt med många frågor om vår kommande resa. Företaget som tog emot hojarna i Santiago (Depo Cargo) gjorde sig inga problem när vi bad om att få montera hojarna inne på deras område innan vi tog ut dem genom tullen. Företaget som fixade själva skeppningen från Sverige var Centurion Cargo där Torbjörn var till stor hjälp under hela processen vilket vi tackar för!

På resande fot hamnar man ofta i situationer där man behöver hjälp av andra. Redan nu två veckor in på vår resa har vi behövt, och fått hjälp, ett flertal gånger. Morbröder som skjutsar och fixar hotellrum. Personal som tar sig tid att förklara saker när de märker att man inte har någon aning om vad man håller på med. Men även mer handfast som när vi står och monterar ihop hojarna och märker att bromsklossarna lossnat på bägge hojarna. Värmen och stressen över att behöva få klart allt snabbt gör att det snabbt blir snurrigt i huvudet. Ett par äldre herrar som kör lastbil erbjuder sig att hjälpa till och med deras hjälp får vi ordning på allt. Vi tackar och bugar (och ger en liten peng), slänger på all packning, sätter oss på hojarna och kör iväg….nästan. Christians hoj vägrar starta. Från att ha stått i shorts och t-shirts står vi nu med fullt mc-ställ och en hoj som inte startar. Vi beslutar att rulla ut hojen så att vi kommer ut ur tullområdet i alla fall. Sagt och gjort, Christian promenerar bort och vi kommer snabbt ut. Eller in i Chile kanske man ska säga.

Väl ute ställer vi oss och funderar på hur vi ska lösa problemet. En bil stannar till och frågar om vi har problem. Han tipsar direkt om en man som står och svetsar och föreslår att vi ska be honom om hjälp. Vi felsöker och kommer fram till att batteriet måste vara urladdat. Eller vi hoppas på att detta är problemet då det är ganska lätt att fixa. Mannen hjälper oss med kablar (som han gör på plats) och vi lyckas få igång Christians hoj. Ett par liter svett senare är vi äntligen på rull mot hotellet i Santiago! Känslan av att sitta på sin egen hoj på andra sidan jorden är svår att förklara. Kort sagt känner du en oerhört stark glädje :)

Ett par lärdomar att ta med sig när man ska hämta ut motorcyklar från tullen:
• Ta med vatten
• Ta med något att äta
• Om du blir kissnödig: Ignorera det och fortsätt jobba. När du svettats tillräckligt mycket går kissnödigheten över.

Igår packade vi toppboxen och gav oss ut på en dagstur till Cajon del Maipu. En 70 km lång dal som går rakt österut in i Anderna. Klarblå himmel och underbara vägar med lite trafik. Bergen är helt underbara, inte bara de snötäckta topparna utan även själva berggrunden som skiftar i alla möjliga färger. Även igår lyckades vi svettas bort ett antal liter vatten då vi på vägen tillbaka hamnade i rusningstrafik. Aldrig skoj att sitta i rusning, extra mindre skoj att sitta i rusning med mc-ställ i ett annat land :) De sista 7 kilometrarna gick långsammare än de övriga 200 kändes det som. Dagen avslutades med middag tillsammans med familjen. Maten var fantastiskt god vilket blev en suverän avslutning på dagen.

Idag har vi köpt lite allt möjligt (extra slang, däckjärn, locktight, punkasprej, blinkerslampa) samt bytt olja. VI har även hunnit med att titta på filmen ”The East” som var överraskande bra. Fascinerande hur snabbt tiden går. Planen är att lämna Santiago nu på lördag och styra söderut mot Patagonien. Det är dryga 3000 kilometer dit så det lär ta en stund att komma fram!

Från Viña söderut

Vi kunde lätt ha stannat i Viña i en vecka men vi ville söderut så det blev två nätter. Vi ville dessutom vidare till Santiago för att titta på Avatar i 3D. Vi lyckades efter lite motgångar se den och den var klart värd besväret (Mer om detta här: Biofreaks). Storyn i filmen är kass men det uppvägs av hur vacker filmen är. Ögongodis :)

Det blev 3 nätter i Santiago och sen var det dags att ge sig iväg mot allt det gröna. Så fort vi nämner för folk att vi ska söderut brister de ut i lovord om hur otroligt vackert det är. Detta gjorde oss såklart inte mindre sugna och vi satte av relativt tidigt från Santiago. Vår gps är, liksom vi, lite mer friluftsorienterad vilket leder till att den blir lite förvirrad i stadstrafik. Tog oss minst en timme att hitta ut ur Santiago. Till gps:ens försvar kan vi dock säga att vi hade ställt in den på att undvika motorvägar, inte en så lätt sak att göra i en storstad.

Som alltid infinner sig en känsla av välbehag och frihet så fort man sätter sig på hojen. Vi undvek som vanligt motorvägen (ruta 5) och letade oss sakta men säkert söderut.

Vi insåg tidigt att det skulle bli svårt att hitta en campingplats så nära Santiago då all mark är privat och det var ont om skog att gömma sig i. Vi lyckades hitta en camping bredvid en sjö. För första gången campade vi på gräs. Väldigt skönt att kunna lägga saker på marken utan att de blev sandiga. Lite lyxcamping var det då man fick ett eget litet ”bås” med bord, tak och eluttag :)

Att campa är ganska vanligt i Chile. Skillnaden mellan Sverige och Chile är att här åker hela familjen iväg och campar. Och hela familjen betyder minst 3-4 tält och runt 20 personer :) Stora familjetält med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Vi såg en familj som glatt satt bänkade framfär en storbildstv.

Vi tillhör inte de vanligaste campinggästerna så vi drar till oss lite uppmärksamhet när vi kommer. Så fort vi stannat kommer det alltd fram någon och hälsar. Denna gång en man, Carlos, som bjöd Jonas på en traditionell chilensk drink, vin med konserverad frukt i. Och senare en drink bestående av vin och coca-cola. Båda lika goda enligt Jonas.

På kvällen satt vi i sällskap av Carlos och hans familj och vänner på en pir och fiskade. Blev inte så många fiskar men väldigt trevligt. Carlos var för övrigt 26 år och hade två barn, varav en var 10 år. Lite skillnad.

Som vanligt väntade en god natts sömn även om vi nu tar på oss underställ när vi ska sova då det är betydligt kyligare på kvällarna nu.

Ha det bäst!

Biofreaks

Jag och Roberto gillar ju film. Väldigt mycket.

När vi var i Santiago för lite drygt en månad sedan så hade Avatar inte haft premiär än. Efter allt strul med att få motorcyklarna var det då dags att se filmen i Antofagasta istället.

I Chile är det inte lika enkelt att gå på bio som i Sverige. Istället för att, som vi är vana vid, köpa biljetten med reserverade plaster på internet får man snällt ta sig till bion och köa för att köpa biljett. Biljetterna man får gäller för filmen man ska se, men utan angivna platser. Man får snällt köa igen innan filmen börjar.

Första försöket i Antofagasta blev ett antiklimax; vi var visserligen runt tio personer, men vi var ute i god tid. Biljetterna var slut. Dagen efter gick jag och Roberto till bion med gott om tid och köpte biljetter, ställde oss först i kön och fick se filmen med bra platser. Det var alltså 2D-versionen eftersom det i Antofagasta inte finns någon 3D-bio.

Nu, tillbaka i Santiago (och mer eller mindre anledningen till att vi åkte hit igen) vill vi ju såklart se 3D-versionen innan den slutar visas på bio. Igår var det då dags. Vi gick till bion och och köpte biljetter på förmiddagen till föreställningen som började kl 19:30. Vi var där kl sju vilket vi tyckte borde vara gott om tid. Det var 300+ personer i kö! Roberto kollade om vi kunde få pengarna tillbaka och ta en annan föreställning, och det gick bra, men vi kollade ändå om vi kunde få bra platser med de biljetter vi redan hade. Det kunde vi inte, det fanns bara lediga platser längst fram.

Det fanns inget mer att göra än att köpa nya biljetter till föreställningen kl 10:30 dagen efter (idag), då personalen sa att det normalt sett inte var så många besökare. Vi kom till bion ca kl 10 och vi var praktsikt taget de enda i hela biografen. Yes! Nu skulle vi få se filmen och sedan i eftermiddag åka vidare söderut. Men… En liten miss någonstans hade gett oss biljetter till den dubbade spanska versionen och det går minsann inte, så det var bara till att skamset gå ner till kassan igen för att köpa nya biljetter till föreställningen ikväll kl 19:30. Ska bli kul att börja köa kl 18 för att få se en film som vi redan köpt biljetter till. Är man film- och biofreak så är man…

Jag skriver mer om våra bioäventyr nästa gång.

De som väntar på något gott

Planen var att hämta hojarna i Valparaiso på tisdag och köra tillbaka med dem till Santiago där vi bor fint och praktiskt. Allt med försäkring är avklarat och det har verkat som om allt fortsättningsvis skulle gå smidigt. Vi har till och med köpt ny olja till motorcyklarna.

Men… Och ett ganka tråkigt ”men”, hojarna är försenade.

Båten, som skulle vara i hamn den 12:e, kommer nu istället den 19:e. Det är lite väl tajt innan julafton med tanke på att vi ska fira jul i Antofagasta som ligger ca 1000km från Santiago, och däremellan är det öken i flera timmar. En tur som vi beräknar borde ta (minst) två dagar.

Nu funderar vi på om vi ska åka ifrån Santiago till La Ligua, där det finns mer släktingar till Roberto, och vara där några dagar innan båten kommer.

Förseningen gör inte så mycket egentligen, vi kommer ju ha gott om tid att köra motorcykel ändå. Nu har vi dessutom lite sällskap av Robertos bror med flickvän.

El Morado Nationalpark

En mycket bra dag idag. Vi åkte till ett område som kallas ”El cajon del Maipo” (men heter San José del Maipo) där nationalparken ”El Morado” ligger. Parken ligger på 1800 meters höjd och man kan se bergstoppar på över 6000 m. Läste någonstans att man ska vara försiktig med att använda superlativ när man beskriver saker då det får läsaren att tappa intresset /bli avundsjuk/inte ta det som skrivs på allvar. Så jag säger såhär: Det var helt sjukt, galet, vansinnigt, otroligt, ofattbart vackert!

Och inte nog med detta. Vägarna bestod av grus! Grus i mängder! Det kanske säger sig självt att vi saknar våra motorcyklar. Resan till parken blev dock en intressant upplevelse ändå då vi åkte med min morbror Sergio som körde på grusvägarna som om de bestod av den finaste av asfalt och som om bilen var en fyrhjulsdriven suv och inte en liten toyota som sett sina bästa dagar. Fort gick det :)