Från Patagonien och norrut

IMG_20160126_194625Efter att ha kört 2200 kilometer på två dagar (med bil) till Puerto Natales och hämtat Lucy (mamma i mitt fall) och Kent siktade vi norrut. Oändliga stäpper, träd som växer horisontellt p.g.a hård vind och massor med Guanacos (Sydamerikas motsvarighet till kameler?) kännetecknar den Argentinska sidan av Anderna. De oändligt raka vägarna i kombination med hård vid gjorde oss glada över att sitta i en bil för denna del av resan.

Mount Fitz Roy

_C9A1334-RedigeraFörsta anhalten blev den lilla orten El Chalten. Långt innan man kommer fram ser man Mount Fitz Roys karakteristiska toppar vid horisonten. Kontrasten mellan dem och tom, platt stäpp bidrar till att göra bergskedjan än mer imponerande. Som på väldigt många ställen i Chile och Argentina finns det väl uppmärkta vandringsleder. En dags vandring (som blev betydligt tuffare än tänkt) gjorde oss glada över att bilen var automatväxlad. På bensinstationen 12 mil från Chalten:

-Bensinen är slut, vi har bara disel.
-Hmmm, ok. När får ni ny bensin?
-Vet inte riktigt. Sist tog det runt 10 dagar.

Bara att vända tillbaka och då bränsleindikatorn visade en räckvidd på 8 mil blev det till att köra extrem ekodriving och att försöka rulla i backarna :)

Perito Moreno
Glaciärer är mäktiga. Från den väldigt turistiska orten El Calafate tar det c:a en timme att köra till Glaciar Perito Moreno. Här blev det återigen en hel del promenerande längs med gångbroar som tog oss så nära man kan komma en glaciär utan att gå på den, eller riskera att få ett par ton is på huvudet.

_C9A1311-Pano

Vi skippade att äta pastan för 250 kr utan tog oss istället tillbaka till staden där vi satsade på en grill-restaurang med tenedor libre (fri gaffel – all you can eat). Argentina och gott kött är något jag minns väl från förra resan och detta har inte ändrats!

Massmord och Marmorkatedraler
Insekter fanns det gott om trots avsaknaden av allt annat :)

_C9A1215-Redigera

Från El Calafate körde vi hela vägen till gränsövergången vid Chile chico. Andra sidan Anderna (rätta sidan?) skiljer sig markant mot den Argentinska sidan. Mycket grönt med växter och träd hämtade direkt från dinosaurietiden. Turkosblått vatten är svårt att sluta titta på vilket gör det knepigt att hålla koncentrationen på vägen…vilket vägen definitivt kräver.

_C9A1998I närheten av Puerto Río Tranquilo hyrde vi glasbottnade kajaker och tillsammans med guiden Nelson paddlade vi iväg mot Capillas de Marmol, eller marmorkatedralerna. Varken Lucy eller Kent hade någon större vana (för att uttrycka mig milt) med att paddla kajak…men efter en kort introduktion gick det hur bra som helst och det blev en mycket minnesvärd tur._C9A1789-Redigera

Eget transportmedel, camping och varma källor
En stark rekommendation är att köra eget fordon för att utforska denna del av värden. Och att ha med sig tält och kök för att vara så självgående som möjligt. Det finns gott om campingplatser och även ställen att fricampa på. Kent var något tveksam till campinglivet, men såg ut att t.om börja gilla det mot slutet :)

Efter Coihayque hände något med himmelen som gjorde att det blev svårt med sikten. Turligt nog hade vi bestämt oss för att bada varma källor precis den dagen vilket passade perfekt. Termas de Puyhuapi är ett välkänt ställe och väldigt lyxigt. Enda sättet att ta sig dit är med färja över fjorden. Lite längre fram ligger Termas del Ventisquero som var betydligt billigare och gav oss precis det vi var ute efter. Ett par timmars skön avslappning i 35-40-gradigt vatten, varvat med dopp i fjorden.

_C9A2010

Färja och ett (o)väntat möte
Vulkaner finns det gott om i Anderna. Deras oftast snöklädda toppar är väldigt vackra att titta på (och ”vulkansand” ger väldigt bra grepp med hojen btw). Det är lätt att glömma att de faktiskt gör det vulkaner gör ibland. 2008 ödelade Vulcan Chaitén stora delar av staden. Regeringen ville flytta staden en bit men invånarna vägrade. Stora delar är nu återuppbyggt och förhoppningsvis håller sig vulkanen lugn framöver.

Härifrån blev det färja direkt till Puerto Montt. Alternativet är att antingen köra in i Argentina igen eller ta ett par stycken mindre färjor vilket tiden inte räckte till. Efter 9 timmars lugn färjetur (tack och lov då sjösjukan kommer väldigt snabbt för min del) hälsade oss Puerto Montt varmt välkomna med bilköer och ett myller av människor.

Vi tog oss snabbt vidare till den mindre, och något lugnare, staden Puerto Varas där våra hojar stod och väntade på Hostal del Sur. På bakgården står två stycken BMW F800:gs och ser väldigt tuffa ut. Via facebook hade vi tidigare haft kontakt med Petra och Anders (Two bikers one World) som varit på rullande fot i över 2 1/2 år nu. Tanken var att mötas upp någonstans men inget specifikt hade bestämts. Inte nog med att de prickade rätt stad, utan även exakt samma hostell! När flera motorcykelresenärer träffas är det absolut inte svårt att hitta samtalsämnen :) Väldigt kul och vi fick en mängd tips på ställen att besöka och vägar att köra då de kört ner samma sträcka som vi ska köra upp. Deras facebooksida och hemsida innehåller mängder är fina bilder och blogginlägg om deras resa. Vi hoppas på att mötas upp igen innan vi lämnar Sydamerika.

_C9A2213

Mamma och Kent tog sig härifrån vidare till Antofagasta i Chile för att fortsätta sin resa därifrån. Själva jobbar vi oss mot samma ställe i lugnt tempo och njuter för fullt av motorcykellivet.

El Calafate och en STOR glaciär

Vindpinade, kalla och stela kom vi tillslut med nästan tomma bensintankar till den lilla staden El Calafate som är lik en oas i stäppen med turister från hela världen. Vi hade bara stannat för att äta lunch och tanka i en liten by i vildmarken tidigare under dagen.

Inte långt från bensinmacken där vi stannade hittade vi en camping med Hostel med namnet El Ovejero (Herden). Där inackorderade vi oss och parkerade hojarna utanför. Andra dagen när jag gick ut för att hämta något från min hoj såg jag Andrew igen. Han var bara där för att reka campingen. Vi började prata om det ena och det andra och vi fann oss tillslut fikandes inne på vårt hostel. På kvällen gick vi till ett steakhouse och käkade underbart gott grillat kött med sallad, potatismos och annat från en buffé.

Dagen efter var det Robertos födelsedag och Andrew och Jonathan, en annan backpacker som bodde på hostellet, köpte frukost bestående av sötsaker. Medialunas (halvmånar) är som en croissant som smakar wienerbröd. De och lite andra godsaker mumsade vi i oss med varsin kopp te. På kvällen gick vi ut och åt den största hamburgaren jag sett på länge. En hamburgare från Texas Burger var knappt hälften så stor.

Ungefär 100km från El Calafate, och en av de största anledningarna till att så många reser dit, finns glaciären Glaciar Perito Moreno. Perito Moreno är en av tre glaciärer i Patagonien som inte blir mindre för varje år. Själva glaciären är 30km lång och 5km bred och med en medelhöjd på 74m där den slutar.

Vi fick tipset att köra till glaciären på en annan väg än den stora asfalterade vägen, nämligen på en lång, bred perfekt grusväg utan nämnvärd trafik med en och annan fantastisk kurva som man glatt kunde gasa sig igenom. Packningen hade vi lämnat på hostellet och det var inga problem att köra i hastigheter runt 140km/h. Vi kom fram till glaciären alldeles för fort, vi hade gärna kört mer grusväg. Varje gång man kör utan packning är det som att vakna till liv på nytt. Kraften i motorcykeln får gruset att sprätta till vår förtjusning och kurvorna är en barnlek.

Väl framme vid glaciären blev vi hänförda av utsikten. Vi såg under den timmen vi var där ett flertal stora isblock lossna och falla i vattnet med en våldsam kraft. Vågor bredde ut sig hundratals meter runtomkring. Isen skiftade i vitt, blått och nästan svarta toner. Vi stannade tills precis efter den färgsprakande solnedgången bakom de omgivande bergen.

På den asfalterade vägen vi tog tillbaka till staden fick vi köra zick zack mellan påkörda kaniner i mörkret. Roberto körde först och jag såg honom ett par gånger bromsa in för att inte köra på en kanin som av outgrundlig anledning ville korsa vägen precis när vi kom farandes. Ett tiotal inbromsningar senare var det nära att jag tog en kanin med framhjulet men precis när jag väjt för denna dödslängtande lilla gnagare slog det till i motorskyddet. Jag såg i backspegeln hur någonting sprattlade i mörkret och när vi åkte tillbaka såg vi en pälsbeklädd kamikaze-kanin i en pöl av röd sörja dra sina sista andetag innan den (äntligen) nådde ljuset i slutet på tunneln.

Någon dag till stannade vi i El Calafate innan vi återigen satte oss på våra kära motorcyklar för att åka än mer söderut. Mot mer vind och kyla men framförallt mot staden Puerto Natales i Chile som ligger ett stenkast från en av Sydamerikas vackraste (och blåsigaste?) nationalparker -Torres del Paine.