Ushuaia stoltserar med att vara världens sydligaste stad. Detta betyder givetvis att det är kallt där. Vi gillar inte kyla. Det mesta vi såg av staden var genom fönstret på hostellet 
Den tredje dagen bestämde vi oss för att börja köra norrut. Givetvis trädde den tidigare nämnda naturlagen (gårdagens inlägg) i kraft även denna gång och vi kom inte iväg förrän efter 11. Denna gång var det ett litet temporärt pengaproblem som snabbt fixades via Skype och vår goda vän Alex. Nu när jag skriver detta kommer jag på att jag inte betalat tillbaka än…
Vid det här laget var vi trötta på kyla så vi bestämde oss för att åka ruta 3 till Buenos Aires i ganska högt tempo. Ruta 3 börjar i Ushuaia och slutar i Buenos Aires. Den är 3045 kilometer lång. Vi åkte varenda millimeter av den och var och en av dessa millimetrar var lika tråkiga. En lång rak väg genom ingenting. Vi hade fått berättat för oss innan att vägen var en låååång väg med en ko där och en ko där. Det fanns inga kor. Det fanns inget här och där. Det var bara vinden, vinden, vinden, vägen och du. Jag minns vid ett tillfälle ett vägen svängde lite och vi fick medvind. Det var som att flyga. Som att glida utan friktion. Solen värmde helt plötsligt. Nacken fick vila från att slängas hit och dit. Världen såg helt plötsligt mycket ljusare ut. 10 kilometer senare svängde vägen tillbaka…
Två höjdpunkter hade dock resan norrut. Peninsula Valdes och staden Azul där vi återigen för en stund blev muy famosos och där värmen hittade oss igen. Ok, jag ska inte klaga allt för mycket på kylan. Det var aldrig under nollan, det regnade väldigt lite i förhållande med hur det kan vara och dessutom så var dessa veckor med lite lägre temperatur vår vinter. Med andra ord: En mycket bra vinter.
I Peninsula Valdes tittade vi på pingviner. Misslyckade med att se valar och träffade ett mycket trevligt Nya Zeeländskt par. Båda var närmre 60 och såg ut som 40. De hade rest runt i stora delar av världen och hade ingen som helst tanke på att sluta. Kolla in deras
blogg. Det är människor som dessa som ger mig inspiration. Det är aldrig för sent. Jag älskar att hitta exempel på detta. Jag har rest en hel del och inför varje större resa har jag minst 10 gånger fått kommentaren ”Passa på medans du är ung” sagd till mig i olika former. Snälla. Säg aldrig den frasen till mig. Jag får utslag 😉 Givetvis finns det undantag. Man kan ha otur eller råka ut för saker som man inte kan rå för. Men jag tror på att dessa är just undantag. Bor man i Sverige har man alla möjligheter i världen att göra det man vill med sitt liv. En lyx som många inte ens inser att de har och allt för lättvindigt kastar bort. Det handlar om att gå genom livet med lite mer bestämda steg bara
Nästa gång: Azul och vår berömmelse når nya höjder!
