Från Patagonien och norrut

IMG_20160126_194625Efter att ha kört 2200 kilometer på två dagar (med bil) till Puerto Natales och hämtat Lucy (mamma i mitt fall) och Kent siktade vi norrut. Oändliga stäpper, träd som växer horisontellt p.g.a hård vind och massor med Guanacos (Sydamerikas motsvarighet till kameler?) kännetecknar den Argentinska sidan av Anderna. De oändligt raka vägarna i kombination med hård vid gjorde oss glada över att sitta i en bil för denna del av resan.

Mount Fitz Roy

_C9A1334-RedigeraFörsta anhalten blev den lilla orten El Chalten. Långt innan man kommer fram ser man Mount Fitz Roys karakteristiska toppar vid horisonten. Kontrasten mellan dem och tom, platt stäpp bidrar till att göra bergskedjan än mer imponerande. Som på väldigt många ställen i Chile och Argentina finns det väl uppmärkta vandringsleder. En dags vandring (som blev betydligt tuffare än tänkt) gjorde oss glada över att bilen var automatväxlad. På bensinstationen 12 mil från Chalten:

-Bensinen är slut, vi har bara disel.
-Hmmm, ok. När får ni ny bensin?
-Vet inte riktigt. Sist tog det runt 10 dagar.

Bara att vända tillbaka och då bränsleindikatorn visade en räckvidd på 8 mil blev det till att köra extrem ekodriving och att försöka rulla i backarna :)

Perito Moreno
Glaciärer är mäktiga. Från den väldigt turistiska orten El Calafate tar det c:a en timme att köra till Glaciar Perito Moreno. Här blev det återigen en hel del promenerande längs med gångbroar som tog oss så nära man kan komma en glaciär utan att gå på den, eller riskera att få ett par ton is på huvudet.

_C9A1311-Pano

Vi skippade att äta pastan för 250 kr utan tog oss istället tillbaka till staden där vi satsade på en grill-restaurang med tenedor libre (fri gaffel – all you can eat). Argentina och gott kött är något jag minns väl från förra resan och detta har inte ändrats!

Massmord och Marmorkatedraler
Insekter fanns det gott om trots avsaknaden av allt annat :)

_C9A1215-Redigera

Från El Calafate körde vi hela vägen till gränsövergången vid Chile chico. Andra sidan Anderna (rätta sidan?) skiljer sig markant mot den Argentinska sidan. Mycket grönt med växter och träd hämtade direkt från dinosaurietiden. Turkosblått vatten är svårt att sluta titta på vilket gör det knepigt att hålla koncentrationen på vägen…vilket vägen definitivt kräver.

_C9A1998I närheten av Puerto Río Tranquilo hyrde vi glasbottnade kajaker och tillsammans med guiden Nelson paddlade vi iväg mot Capillas de Marmol, eller marmorkatedralerna. Varken Lucy eller Kent hade någon större vana (för att uttrycka mig milt) med att paddla kajak…men efter en kort introduktion gick det hur bra som helst och det blev en mycket minnesvärd tur._C9A1789-Redigera

Eget transportmedel, camping och varma källor
En stark rekommendation är att köra eget fordon för att utforska denna del av värden. Och att ha med sig tält och kök för att vara så självgående som möjligt. Det finns gott om campingplatser och även ställen att fricampa på. Kent var något tveksam till campinglivet, men såg ut att t.om börja gilla det mot slutet :)

Efter Coihayque hände något med himmelen som gjorde att det blev svårt med sikten. Turligt nog hade vi bestämt oss för att bada varma källor precis den dagen vilket passade perfekt. Termas de Puyhuapi är ett välkänt ställe och väldigt lyxigt. Enda sättet att ta sig dit är med färja över fjorden. Lite längre fram ligger Termas del Ventisquero som var betydligt billigare och gav oss precis det vi var ute efter. Ett par timmars skön avslappning i 35-40-gradigt vatten, varvat med dopp i fjorden.

_C9A2010

Färja och ett (o)väntat möte
Vulkaner finns det gott om i Anderna. Deras oftast snöklädda toppar är väldigt vackra att titta på (och ”vulkansand” ger väldigt bra grepp med hojen btw). Det är lätt att glömma att de faktiskt gör det vulkaner gör ibland. 2008 ödelade Vulcan Chaitén stora delar av staden. Regeringen ville flytta staden en bit men invånarna vägrade. Stora delar är nu återuppbyggt och förhoppningsvis håller sig vulkanen lugn framöver.

Härifrån blev det färja direkt till Puerto Montt. Alternativet är att antingen köra in i Argentina igen eller ta ett par stycken mindre färjor vilket tiden inte räckte till. Efter 9 timmars lugn färjetur (tack och lov då sjösjukan kommer väldigt snabbt för min del) hälsade oss Puerto Montt varmt välkomna med bilköer och ett myller av människor.

Vi tog oss snabbt vidare till den mindre, och något lugnare, staden Puerto Varas där våra hojar stod och väntade på Hostal del Sur. På bakgården står två stycken BMW F800:gs och ser väldigt tuffa ut. Via facebook hade vi tidigare haft kontakt med Petra och Anders (Two bikers one World) som varit på rullande fot i över 2 1/2 år nu. Tanken var att mötas upp någonstans men inget specifikt hade bestämts. Inte nog med att de prickade rätt stad, utan även exakt samma hostell! När flera motorcykelresenärer träffas är det absolut inte svårt att hitta samtalsämnen :) Väldigt kul och vi fick en mängd tips på ställen att besöka och vägar att köra då de kört ner samma sträcka som vi ska köra upp. Deras facebooksida och hemsida innehåller mängder är fina bilder och blogginlägg om deras resa. Vi hoppas på att mötas upp igen innan vi lämnar Sydamerika.

_C9A2213

Mamma och Kent tog sig härifrån vidare till Antofagasta i Chile för att fortsätta sin resa därifrån. Själva jobbar vi oss mot samma ställe i lugnt tempo och njuter för fullt av motorcykellivet.

Norgetur 2012

Trots att Norge ligger så nära har jag aldrig tagit mig tiden att resa dit. Helt klart inte ok så tillsammans med Kristian och en ny bekant, Ragnar, gav jag mig iväg för att utforska Norge.

Starten gick från en bensinmack i Bålsta. Solen sken, fåglarna kvittrade och allt kändes bara bra. Det är något väldigt speciellt med att sätta sig på en fullpackad hoj och ge sig ut på vägarna och se vart de tar en denna gång. Själva rutten för resan? I stora drag såg den ut såhär: ”Vi bokar en stuga vid Idre någonstans. Sen kör vi in i Norge.”

Regn, regn och åter mer regn var något vi absolut inte fick uppleva i Norge. I princip allt regn vi fick på oss under denna resa kom första dagen i Sverige. Vid det laget vi kom fram till Mon Gård där vi bokat en stuga var vi alla ganska genomblöta. Tack vare stugans el-element och frukostbuffén (som bara den är värd att resa dit för) kunde vi torra och glada fortsätta resan in i Norge.

Att komma fram är överskattat. När man är framme då är man ju framme och hur kul är det egentligen? Vägarna i Norge är kort sagt helt underbara. Tack vare dem kan man förlåta det höga bensinpriset som man tycker borde kunna ligga på blott ett par kronor…de har ju trots allt egen olja? Men de bygger som sagt mycket fina vägar med doserade kurvor och alla människor med husvagnar hade den goda smaken att hålla sig borta från de vägar vi valde. Tack tack :)

Vi valde att inte ta med oss tält utan valde att bo i ”hytter” som finns lite överallt. För att ytterligare hålla kostnaden nere valde vi att ta med i princip all mat från Sverige. En bonuseffekt av detta är att hojarna blir lättare och lättare ju längre tiden går och att man får laga mat ute i det fria.

Några höjdpunkter under resan var Trollväggen, Trollstigen, Atlanhavsvägen, Atlanthavstunneln (5,7 km lång och som djupast 250 m!) och sist men inte minst….Norge. Det går inte riktigt att köra ”fel” då man överallt möts av fina vyer, kurviga vägar och långa tunnlar, den längsta var på hela 6,7 km.
Dagarna blev långa och intensiva. Upp tidigt och sen iväg. Lika glada varje morgon över att få sätta sig på hojarna igen. Sista dagen befann vi oss mitt i Norge och resan hem blev på hela 64 mil. Vi undvek som vanligt de stora vägarna och fick på så sätt en av de bästa kördagarna på resan.

Försöker komma på en passande beskrivning av Norge och skulle säga att det är som en blandning av Alperna och Patagonien, helt ok att ha något sådant ”runt hörnet”. En sak är iallafall säker: Det blir definitivt fler resor till Norge framöver!

Nationalparken Torres del Paine

Parque Nacional Torres del Paine, södra patagonien, Chile. Denna plats har länge varit med på min lista över ställen som jag vill besöka (denna lista innehåller i princip alla platser på jorden och blir aldrig kortare, men iallafall). Parken ligger c:a 10 mil från Puerto Natales. Det går att åka på asfalterade vägar hela vägen dit men vi hittade en mindre grusväg som var mycket roligare. Det kanske framgått vid detta laget att vi verkligen gillar grusvägar?

Vyerna började med en gång. Sakta men säkert växte ”Los Cuernos del Paine” fram vid horisonten och ju närmare vi kom, desto mer imponerade blev vi. Vädret var toppen. Inget blött som föll på oss, ingen kyla som kylde oss och framför allt, inget tryckande, vinande djävulskap som försökte kasta oss av vägen.

Inträdet till parken är 15.000 pesos (c:a 225 kr) för utlänningar. Jag sa att jag var chilenare, visade mitt svenska pass där det stod att jag var född i Chile, sa att jag inte kom ihåg mitt chilenska id-nummer och betalade 5000 pesos istället (75 kr). Very nice  :)

Vi stannade i tre dagar i parken. På andra dagen började det blåsa. I Patagonien vet vinden vad den håller på med. Den gör inget halvdant eller halvhjärtat. Vind som susar i säven? Vinden som smeker ens kind? Vinden som böljar i gräset? Glöm det. Här är den ute efter att döda. Den vill smaka blod. Säven slits isär, man kan se tändernas kontur genom kinden och gräset har ingen som helst chans att bölja utan lägger sig bara platt ner och väntar på bättre tider 😉

I en passage där vinden pressades ihop och gick från att vara galen till vansinnig, träffade vi på Andrew igen. Oavsett åt vilket håll man åkte fick man motvind då vinden vände fyra-fem gånger vart 100:e meter ungefär. Han var fast och kom ingenstans så han väntade på någon att lifta med. Vi stannade till och tog en blåsig paus, önskade honom lycka till och fortsatte sedan vidare. 15 minuter senare kom vi runt en krök. Vinden fick uppenbarligen något mycket brådskande att göra och försvann helt. Lättade stannade vi till bredvid vägen och lagade lunch. Precis när matlagningsklockan skulle plingat om vi haft någon stannade en bil till och Andrew hoppade ur och vi bjöd på en god lunch i värmande solsken och med en vind som verkade vilja be om ursäkt och mjukt smekte våra kinder.

La Carretera Austral (Ruta 7)

Bara namnet andas äventyr. Eller det kanske bara känns så för mig då det är något jag sett fram emot sen jag först läste om den 1200 km långa grusvägen som sträcker sig genom Patagonien från Puerto Montt till Villa O’Higgings. Tyvärr håller vägen på att förstöras i dagsläget. Bit för bit förstör man vägen. Något av det värsta med detta är att det görs med stöd från folket och regeringen! Visst de sätter ett fint ord på det för att få det att låta bättre. ”Asfaltera” kallar de det och då är det helt plötsligt helt ok. Vansinne. Men som tur är så är stora delar fortfarande i originalskick…eller något sämre.

För att göra resan genom Patagonien, från Futaleufú i Chile till världens sydligaste stad Ushuaia, rättvisa behöver vi lite tid. Vi vill presentera resan på bästa sätt. Men samtidigt vill vi inte lämna alla våra hängivna läsare utan någonting så ett par dagar framöver kommer det att komma korta inlägg med störst tonvikt på bilder.

Medan dessa inlägg publiceras kommer vi att syssla med det vi numera gör bäst. Att köra motorcykel. Vi ska ta oss från Ushuaia till Buenos Aires. En sträcka på 3045 km. Våra grovmönstrade däck (Continental TKC 80) ser numera mer ut som slitna vägdäck. Mönsterdjupet i mitten på knappa milimetern, men vägen består av asfalt hela vägen så det passar bra. Tröttnar vi kan vi alltid köra på ruta 40 istället. En beskrivning på vad som väntar oss längs med ruta 3 i Argentina är ”…en låååång rak väg med en ko där och en ko där.” Bensinen kostar c:a 5.50 kr litern så det är bara att gasa. Vår plan är att fastna ett tag i Buenos Aires där det är varmt och skönt :)

Sist vi skrev hade vi kommit in i Chile till staden Futaleufú och stannat vid en fin camping. Detta är bilder från Futaleufú till  Puerto Puyuhuapi. Vi hade bland annat nöjet att träffa ett glatt mc-gäng som också var på väg till Ushuaia och vilka vi spenderade kvällen med.

Förväntan, nervositet, otålighet och glädje!

Alla känslor i en härlig mix. Dagen för avresa närmar sig snabbt. Känns overkligt att tänka sig att i detta nu så guppar våra motorcyklar sakta med säkert (hoppas vi) mot Valparaiso i Chile.

Har precis tittat på första avsnittet av ”Long way down” där Ewan McGregor och Charley Boorman ska åka motorcykel genom Afrika. Det är deras andra stora resa, den första tog dem jorden runt. Riktigt kul att se, speciellt med tanke på att vårt äventyr startar om ungefär två veckor. Så fort man får se när de åker riktigt kliar det i kroppen, vi vill sitta på våra motorcyklar nu!

Fram tills nu har fokus legat på att få iväg motorcyklarna och att kolla så att vi har de papper som behövs. Det vi har varit lite osäkra på är hur det kommer att gå att fixa trafikförsäkring i Chile. Men efter att ha läst en massa forum-trådar på Horizon Unlimited så känner vi oss relativt säkra på att vi kan fixa detta på plats. Det gäller bara att ha med sig fina dokument :)

Nu kan vi äntligen skifta fokus till själva resan. Känns som om den hamnat lite i skymundan i allt pappersarbete. Har börjat läsa på om Chile, Argentina och Patagonien. Som alltid när jag läser guideböcker blir jag galet sugen på att resa. Det är som om orden tar tag i mig rent fysiskt. Jag kan knappt sitta still när jag läser om Patagoniens vidsträckta slätter, underbart fiske, snustorra öknar och turkosblåa sjöar. När jag sen kommer till ett avsnitt som handlar om en grusväg på 1240 km kan jag knappt fortsätta läsa…låter för bra för att vara sant :)

Är otroligt glad och förväntansfull.

Underbart!