packning | Fly vardagen

Mot Argentina

Man kanske inte kan tro det, men det är faktiskt mer omständigt att bo på hostal/vandrarhem/hotell än att tälta. När vi tältar parkerar vi hojarna ett par meter ifrån varandra och sätter sedan upp tältet mellan hojarna med någon meters avstånd. Allt vi behöver för att tälta ligger i packrullen. Maten och köket ligger i toppboxarna. I sidoväskorna finns huvudsakligen det man inte använder så ofta; reservdelar, verktyg, byxor, jacka. Så vi bryr oss aldrig om att ta av väskorna när vi tältar. Vi låser bara väskorna för natten och tar in tankväskan i tältet.

När vi bor på hostal är det dock helt annorlunda. Vi får oftast parkera hojarna på en innergård eller liknande, men det är nästan aldrig direkt utanför dörren där vi sover. Då är det enklast att ta av alla väskor för att slippa springa och hämta en sak i taget. Detta medför dock nackdel; nämligen att allt tillslut ligger upp-packat i högar på golvet och på sängen och gör det mycket jobbigare att packa dagen efter.

Denna dag när vi skulle lämna vårt hostal ”Paris” i Valdivia var inget undantag. Hojarna hade ju fått sig lite service och stod därför längst in på innergården -inparkerade av tre bilar. Vi bodde på övervåningen längst bort med en hemskt brant tvådelad trappa upp. Driven av lyckan att snart få sitta på hojen igen var det snabbt gjort att parkera om hojarna så det skulle bli lättare att packa dem, bära ner all packning från övervåningen, och slänga på allt på hojen. Hostellet kostade 10000 pesos per person, och då hade vi prutat ner det 8000 pesos. Dagen vi skulle åka borde vi ha betalat för sista natten men ingen sa något och vi åkte glada iväg 10000 pesos mindre fattiga.

Vägen gick söderut på kurviga vägar, med asfalt i vår riktning och grus i motsatt riktning och omgivna av odlad eukalyptus-skog, ner till La Union där vi passade på att tanka. Vi skulle dagen efter korsa gränsen till Argentina. Vi åkte på en bro över vår kära Ruta 5 (väg 5) via staden Rio Bueno (som betyder bra flod på spanska) på asfalterade vägar. Sedan blev det mindre vägar och vid Crucero blev det grus. Uppskattningsvis har vi nog kört 1/3 av resan hittills på grus -mer än 3000km…

Den nya gaffelbensoljan kändes till en början hårdare vid dämpning men efter lite ”tvättbräda” och grus så kändes hojen helt okej. Man vänjer sig snabbt vid att något på hojen förändras oavsett om det är från det bättre till det sämre eller tvärtom.

Den lilla vägen vi åkte på slutade när den anslöt till väg 215 i staden Entre Lagos vid en vacker sjö som heter Lago Puyehue, där vi senare skulle slå läger. Men vi fortsatte på väg 215 mot gränsen några mil. Entre Lagos ligger bara ca 60km från gränsen med Argentina. Vi kom till den vackra, och i Lonely Planet omnämnda, nationalparken Parque Nacional Puyehue med vacker regnskog (!) bestående av tät vegetation, bambu, berg och vattenfall. Molnen var extremt låga den här eftermiddagen och när vi jobbade oss uppåt några hundra höjdmeter var det nästan som duggregn. Någonstans i området borde det ju gå att tälta tänkte vi, och vi såg till och med ett tält en bit in i skogen -oåtkomligt med motorcykel, så till slut åkte vi tillbaka till sjön vid Entre Lagos, för det var blött, kyligt och rått i nationalparken.

Läckande packbox

Dagen började med mer regn. Mycket regn dessutom, nu spöregnade det verkligen. Tanken var att stanna hela dagen, men vi började prata om min läckande packbox i framgaffeln och att vi kanske skulle ge oss av i regnet mot närmsta stora stad och få det fixat.

Det gick några timmar och vi velade. Antingen skulle vi stanna kvar -allt i tältet var i princip snustorrt, eller så skulle vi passa på att packa nästa gång regnet avtog. Att stanna skulle betyda att sitta under tarpen och titta på regnet och floden som tycktes flyta högre och högre, eller att ligga i tältet och läsa och lyssna på musik. Två lika tråkiga sysselsättningar när allt man vill göra är att köra motorcykel, eller som det blivit mer och mer av nu -flugfiska.

Plötsligt blev det uppehåll och vi såg faktiskt en blå fläck uppe i skyn, och ett snabbt beslut att packa togs. Det blir en hel del prylar när man åker hoj, fiskar, fotar och har med sig kilo efter kilo med annan elektronisk utrustning. Allt ska ner på sitt ställe i packningen. Som jämförelse till denna gång så brukar vi vanligtvis snitta en och en halv timme från att jag går upp (jag sover längst) tills att vi rullar vidare. Regnet började smattra igen när det var dags att packa ner tältet, som faktiskt hade torkat nästan helt, men jag hann få ner det innan det blev blött igen.

Påpälsade med våra regnställ som vi nu har lätt tillgängliga i packningen åkte vi först till den lilla staden Los Lagos för att köpa fler av de goda pirogerna som vi åt dagen innan. De var tyvärr slut så vi fick nöja oss med sopaipillas med smält ost i. Sopaipillas är som en friterad tjock tortilla, smakar lite sött och kommer i lite olika storlekar och varianter, beroende på var man köper dem. Dessa var ca 20cm i diameter och fyllda med massor med ost. Två var av dessa och vi var proppmätta! Priset: ca 5kr/st.

Packboxen fortsatte läcka olja så för att inte få mer stänk på byxan och stöveln stannade jag och torkade av gaffelbenet. Vi körde i ca en timme i växlande regn och uppehåll till Valdivia, där vi tog in på ett jättemysigt litet hostal som hette Hostal Paris. Trådlöst internet på rummet är ett krav numera, vi måste ju kunna blogga och kolla upp saker. Roberto kollade snabbt upp vad nya packboxar från BMW kostade, och om det fanns några firmor i närheten (BMW skulle ha 15000 pesos /st visade det sig senare, ca 225kr/st 2010-02-19). Roberto hittade en firma som vi gick till, de skulle ha 50000 pesos för byte av två packboxar inkl material. Vi hade ju dock inte packboxarna än, men killen på verkstaden tipsade om en annan firma där han själv köpte grejer. Vi gick till denna firma och där fanns det lådvis med packboxar, det gällde bara att kolla vad vi hade för mått. Skulle det vara special var de tvungna att beställas.

Vi gick hem och kollade upp måtten på packboxen och monterade av framgaffeln som vi sedan gick tillbaka med till verkstaden. 54x41x11 (yttre diameter x innre diameter x höjd) var tydligen ett vanligt mått på packboxar så de fanns i lager (och kostade ca 5000 pesos/st = 75kr) men vi slog på stort och lät firman göra hela jobbet. Vi passade även på att köpa gaffelbensskydd, likadana som Roberto har på sin hoj, och allt som allt gick det på 60000 pesos (900kr 2010-02-19).

Verkstan ville ha fyra timmar att montera packboxarna så resten av dagen spenderade vi med att promenera runt staden. Vi hamnade mitt i en marknad och tydligen skulle det hållas konsert senare på kvällen. Vi gick också förbi Home Center som är motsvarigheten till Bauhaus för att köpa någon sorts regnhandskar. Det är inte så lätt att hitta sådana specialgrejer när man är i ett annat land och dessutom i en liten stad. Men vi hittade handskar! Arbetshandskar i vinyl, som passar perfekt utanpå våra crosshandskar. De var billiga också; 497 pesos vilket är ca 7kr. Vi kom hem igen datade lite och sedan hämtade vi gafflarna. Det var inga problem att få på gaffelbensskydden, även om det var lite bökigt i kvällsmörkret.

Nu kvarstår bara att se om SAE 10W gaffelolja ger rätt dämpning. Ett första test tydde på att dämpningen var avsevärt hårdare än innan.

Bildspel

Det luktar grönt!

När man varit utan något som man är van vid en längre period blir upplevelsen av när man återfår detta något väldigt stark. När man är ute och vandrar i flera dagar så känner man lukten av parfym, tvättmedel, avgaser väldigt tydligt och skarpt. Smaksinnet blir också bättre. Man inser också hur van man är att få i sig socker. Det är en njutning att dricka en kall läsk som om det var första gången. En känsla av välbehag som nästan känns otillåten 😉

Liknande fenomen uppstår nu. Luktsinnet påverkas och går man omkring i en stad känner man lukten av alla som passerar väldigt tydligt. Som tur är använder människor deo och parfym så detta är en väldigt trevlig upplevelse

Mest påtagligt är dock lukten av allt grönt. Efter öknen är detta som en drog för näsan, som uppenbarligen lidit av grav abstinens efter klorofyll. Bor man i Sverige får man en liknande känsla på våren när allt det gröna återkommer. Atacamaöknen är väldigt, väldigt ogrönt så det är väl inte så konstigt att känslan blir så stark.

Efter en dags körning är man, liksom efter en dags vandring, skönt mör och trött i kroppen. Det är en behaglig kroppslig trötthet. Man verkligen känner att man tagit sig någonstans och man är så självbelåten att man nästan skäms. Nästan.

I La Serena väntade ett hus på oss som vi fick låna av bekanta i Sverige. Det var hur fint som helst och vi kunde leva lyxliv med allt från att duscha varje dag till biobesök. Alltid när man reser med lite packning och utan att ha tillgång till alla vardagens bekvämligheter så upptäcker man just hur mycket man faktiskt uppskattar dessa. Att ha tillgång till rinnande vatten. En toalettstol. Glas och bestick. El. Spis. Bord. Dörrar. Och en miljon andra saker som man annars inte tänker på och tar som självklara.

Vi fick möjlighet att inte bara tvätta alla kläder utan även hojarna. De var väldigt dammiga och vi undrade om luftfiltret var igensatt men det visade sig att det i princip var helt rent. Bra grejer Gick igenom, smörjde, drog åt och tvättade hojarna en hel dag. De blev som nya. Liksom vi.

Från La Serena är det nära till en dal, Valle Elqui. Vi lämnade all packning i huset och tog en dagstur. Som alltid när man lämnar packningen blir hojen lätt, pigg och väldigt lättkörd.

Vägarna i dalen var asfalterade och i riktigt bra skick. Detta gjorde det väldigt roligt att köra då vägen slingrade sig fram längs med bergsväggarna (slingerbulten nära Rosenhill i all ära men den var ingenting jämfört med detta). Bara att lägga sig i kurvorna och njuta. Vi fick båda flash-backs från vår vandring genom Tiger Leaping Gorge i Kina. Inte så konstigt då det också var en stor dal där allt var väldigt grönt.

Vi stannade vid ett tillfälle till vid vägen och köpte druvor. Det var de godaste druvorna någonsin. Små, hårda, kärnfria och söta. Koncistensen påminnde mer om äpple än om druva. Här förstod vi hur druvor egentligen ska smaka. Dessutom kostade ett kilo c:a 5 kr.

Stannade i fyra dagar och sen kände vi att det var dags att dra vidare. Huset såg ut som ett bombnedslag. Inte så att det var smutsigt utan våra grejer låg precis överallt. När man har all packning komprimerad i små väskor blir det lätt så att man sprider ut sig när man väl har möjligheten. Som om grejerna själva protesterar mot att vara nedpackade när det faktiskt inte behövs.

Tills nästa gång, ha det bäst!

(Totalt körd sträcka hittills: 4853 km. Tips: Titta på våra nya sidor. Kamerautrustningssida, fraktsida, intercomsida)

Bildspel

En liten promenad

Jag kunde inte sova så jag tog en liten promenad runt kvarteret.

Det småregnade och var mörkt och kallt och när jag gick där i regnet så insåg jag att jag snart, om bara några veckor, skulle åka tillbaka till sommaren. Tanken på att det är ljust och varmt gjorde mig glad men jag kommer återigen sakna Sverige och allt som gör det lätt att leva här.

Förberedelserna går mot sitt slut då detta är sista veckan innan motorcyklarna ska packas ner i en låda och skickas iväg. Vi kommer ha 3kbm eller 3000liter låda att packa prylar i men vi har inte provpackat motorcyklarna än så vi har egentligen ingen aning om hur mycket packning vi faktiskt kan ta med oss.

Denna vecka ska vi också lämna in motorcyklarna på Ava MC för att få en genomgång samt få lite utrustning monterat.

Det ska bli skönt när allt är klart och fokus kan läggas på själva resan och inte på alla förberedelser.

Vilken rubrik ska jag välja?

Första (riktiga) inlägget på resan och jag sitter och väljer mellan följande rubriker:

Resan gick bra och nu är vi framme på Koh Tao
Vi hittade lillebror på mindre än tre dagar
Shit vad varmt det är!
Ska bli skönt att sova i en säng för första gången sedan i lördags
Inte magsjuka ännu

Skämt åsido, nu sitter jag och bloggar på Choppers, Koh Tao, och lillebror och Roberto ligger och tittar på film.

Natten till söndagen då vi skulle åka sov jag inte så mycket. Dels på grund av ett oväntat besök från en speciell person i sista minuten, dels på grund av min vanliga oro när jag ska iväg på saker. Tror jag fick sova fyra timmar i alla fall.

Alex skulle hämta mig hemma hos morsan och Roberto sov natten till söndagen hos pappa med familj och fick skjuts av dem. Väl på Arlanda var vi en liten grupp sorgsna människor som bestod av Robertos familj, Alex, John och Emmely. Robertos familj sa hej då först och vi andra satte oss och åt lite. När det var dags för säkerhetskontroll sa vi hej då (egentligen sa vi ”vi ses senare”) till Alex, Mauro, John och Emmely. Mycket jobbigt farväl.

Väl inne i terminalen så handlade vi lite snus och någon bok och satte oss sedan och tog en läsk. Planet var försenat en aning, men det handlade nog om bara en halvtimme.

Resan gick fort och vi var i Berlin på ett huj. Där var det lika trist väder som hemma.

Sedan satt vi och väntade på att få gå på planet till Bangkok. Roberto tog en glass och jag tog en snus.

På planet fick vi sov-kit och hygien-kit. Det serverades kyckling för oss som är köttätare. Efter maten snackade vi lite och det dröjde inte så länge innan vi satt och halvsov. Jag brukar normalt sett ha lite svårt att sova på flygplan och i bussar men på den här resan har det gått jättebra!

Vi blev väckta av att solen gick upp vid typ fyra-tiden lokal tid. Grymt fint var det. Frukosten var kanon; nybakad (pytteliten) bulle, lite grovt bröd, youghurt, te, kaffe och juice. Sedan landade vi.

Jag har ju inte varit i Thailand förut så det är okej att jag skriver att: -”Shit vad varmt det var när vi gick av planet!”.

Hämtade väskorna, bytte byxorna mot shorts. Roberto slängde sina strumpor i papperskorgen.

Sedan tog vi en buss till Khaosan road där vi tillbringade dagen med att inhandla flip-flop-sandaler för 69 baht (delat på fyra =18kr), lite solkräm och något annat säkert som jag inte kommer ihåg. Åt lunch med färskpressad apelsinjuice för typ 20kr.

Vi bokade under dagen biljett direkt till Koh Tao vilket vi först inte tänkt göra eftersom vi trodde att alla bussar skulle hunnit gå, men det gick en buss kl sex så den bokade vi biljett till. Buss plus biljett kostade 650 baht. Vi var väl på väg från Bangkok vid åtta-tiden och var helt slut. Höll på att somna före kl nio, men då satte de på filmen Black Night så den tittade jag på, medan Roberto sov. Efter den blev det Riddick -Chronicles (eller nåt sånt) och den tittade vi båda lite halvt på.

Mitt i natten gjorde bussen ett depå-stopp och vi fick kliva av och handla lite mat och vatten. En liten flaska vatten kostar mellan sex och tio baht.

När alla ätit klart så åkte bussen till Chumporn (som har tre olika stavningar och jag valde den roligaste) där båten skulle gå ifrån dagen efter (idag alltså). Vi fick vänta i någon form av terminal där de visade filmen Event Horizon på TV. Jag började läsa lite i en bok och Roberto sov lite. Sedan somnade vi båda två och blev väckta 05:40 då de sa att bussen som skulle ta oss till båten var på gång.

Båten gick ca kl sju och resan till Koh Tao tar ca tre timmar. När man kommer fram till Koh Tao tror man (på riktigt) att man hamnat i paradiset. Man såg bottnen på säkert fem-tio meters djup. Det låg små mysiga resorts längs med strandkanten och i djungeln. Eller djungel och djungel, väldigt mycket palmer är det i alla fall.

När vi klev av båten så blev vi formligen omringade av alla möjliga sorters försäljare och taxichaufförer, men Roberto som har mycket mer koll än mig fixade taxi åt oss för 50 baht/pp. Paret som vi delade taxi med betalade 500 baht/pp så det gäller att förhandla pris innan.

Vi blev avsläppta nästan precis vid lillebrors dykklubb (men det visste vi inte då) och vi frågade tre-fyra olika ställen innan vi bestämde oss för Prik Tai resort (inte Prick Thai på Walhallavägen!). Ett dubbelrum med två enkelsängar med fläkt kostade 700 baht för oss båda. Inte jättebilligt men vi orkade inte leta så mycket mer utan ville bara lägga packningen någonstans.

Som lunch till frukost åt vi thaimat på ett ställe 7m från vattnet. Är detta på riktigt?! Har jag undrat hela dagen btw. Sedan badade vi och tog varsin välförtjänt (men framförallt välbehövd) dusch (vi hade ju inte duschat sedan i söndags morse). Lillebror kom helt surrealistiskt förbi och efter vi snackat lite och skrattat en massa åt lillebrors roliga historier åkte vi på hans moppe till hans SAGOLIKA bungalow som ligger på en sluttning i djungeln (secret garden). Där hängde vi ett tag och sedan åt vi den grymmaste thaimat jag kan tänka mig. Kyckling-patang med en Singha till.

Nu är vi på choppers där de har bio, öl och gratis internet och kommer förmodligen vara här ett par timmar och sedan gå ”hem” och sova sött!

Kram alla underbara människor där hemma, vi tänkter på er!

Just det, lite bilder också. Bilderna från systemkamerorna kommer senare…

Bildspel